“Dom sa support your local, så vi puffar home-grown i en Volvo“
Och vi supportar Keya.
Vad händer Len är betongakustik som det aldrig växt mossa på.
Ge oss mer material snart.
“Dom sa support your local, så vi puffar home-grown i en Volvo“
Och vi supportar Keya.
Vad händer Len är betongakustik som det aldrig växt mossa på.
Ge oss mer material snart.
Obligatoriskt. Vem mer kan göra den här tupac-musiken idag.
Blev glad när jag hörde MMG-ryktet för några månader sen. Få rappare förtjänar det mer. Och kan inte komma på någon med större potential att göra något, musikaliskt och framgångsmässigt, av en sådan chans.
She Fell In Love toppar inte Just My Kinda Girl (det gör strängt uttryckt jävligt få låtar också), men blir glad av att se videon – och inte bara som en påminnelse om att rap är genren där feta killar får de finaste brudarna.
Kanske är Fat Trel här på riktigt nu.
I Streets of New York möter vi orginaltokar från Lo-Lifes och andra gatugäng från 80-talet. Thirstin Howl III berättar att hans morsa var gängmedlem hon också (en av hans skivor pryds som bekant av hennes mugshot).
Och Sean Price var alltså ledare för en Decepticons-grupp. Även fall biten där detta berättas faktiskt samplats på låten Gang Leader så är det inget som Brownsville-rapparen nämner annorstädes, vilket säger mycket om mänsklig psykologi. Rick Ross har självklart aldrig sålt ett gram, medan de som verkligen vart där ute gärna pratar om annat.
Bättre användning av Pink Floyds Hey You än Lean In My Cup. Rap-mässigt spelar Ampichino flera divisioner över Yung Gleesh, och här på sin Montana Diary-skit.
Nostalgiskt tema, anti-nostalgisk musik.
En version med Jaqe, en med Marre. Kan knappast klaga på svensk raps mående nu va.
“ALDRIG VARIT NÅGON TÖNT / FÖREBILD ÄR MALCOLM X”
Lätt en av de bästa svenska politiska låtarna jag har hört.
Duons tidigare låtar var uppenbarligen fåniga små skisser inför det här. Marcus Price levererar ett starkt originellt rap-beat, och jag finner inte ord för sättet som Jaqe slamsar sönder det.
“Posted up, goons ferocious, jewels cold as fuck
Those who dreamed about scheming – we woke ‘em up”
Mega går att lita på och Onyx låter förvånansvärt fräscha och dynamiska, men “nykomlingen” Papoose hade man inte saknat. Kolla även The Oral History of the Tunnel.
Det 50 Cent gjorde med Gucci Mane och Kendrick Lamar lät helt OK, bättre än det borde faktiskt, men på The Funeral uppenbarligen är han tillbaks i sitt rätta element.
Tillbaks till det tidiga 00-talets sound, fast mer New York. Det är välkommet. This Is Murder Not Music och Can’t Help Myself (som jag också är sen på) låter inte riktigt lika angelägna, men i samma stil.
Rap-världen håller andan tills Gunplay släpper sitt riktiga album, så för all del kamrater, ta något enstaka andetag nu.
Jepp, tur att Gunplay finns så han kan göra versioner av de tråkiga MMG-artisternas låtar (ja Meek Mill kan rappa; lökigt) som det går att lyssna på.