Med elektronisk dansmusik tillåts en befriande ansiktslöshet träda fram i populärkulturen. Förutom i dansgolvens jagupplösning manifesterar sig anspråkslösheten i låttitlar (varandes dess enda textuella innehål, också musikens viktigaste berättelse) som i Simon Harris Only A Demo.
Jag lyssnade på a-sidan, Here Comes That Sound, och tänkte på hur ännu 1988 den mesta populärmusiken var nertyngt av behovet av en berättelse, i det här fallet vokalsamplingsväggen som först fick vikarera för pop-musikens behov av mänsklig närvaro. Genom att döpa b-sidan till något så anspråklöst som Only A Demo kunde ett långt språng framåt mot minimal och repetativ dansmusik äga rum. Det var sällan man lyckades med sådana här nakna kompositioner på den tiden. Men de har åldrats med värdighet. Hashim – Al Naafiysh (The Soul), Man Parrish – Hip Hop Bebop, Mantronix – Bassline och Simon Harris Only A Demo.