Hunter S. Thompson – del 2

“Abandon all hope. Prepare for the weirdness. Get familiar with cannibalism.”

Efter Hunter S. Thompsons död har jag sjunkit allt djupare ner i GONZOLAND. Till min hjälp har jag haft två böcker – Kingdom Of Fear (en av HSTs sista böcker), samt första volymen av brevsamlingen The Proud Highway (som sträcker sig fram till 1967).

Läser man baksidetexten till Kingdom Of Fear tror man lätt att det handlar om en självbiografi i traditionell mening. Vad man får är en uppvisning i konsten att glida från ämnet (HST själv) i haranger om maktmissbruk, rättsröta, och den nya administrationen. När författaren återkommer till de händelser som format honom är det med en ibland nostalgisk, ibland oförsonlig röst i koncentrerade, mytiska passager. Uppenbarligen mer bekväm med det politiska än det personliga, skrivs det hellre om rättsrötan i Lisl Auman-fallet än om farsan som dog när han var fjorton (eller annat som kunde öka förståelsen av personen Thompson. Man får inte heller veta speciellt mycket om den skaparmässiga resa som ledde upp till att han – med den målande subjektiviteten hos George Orwells Nere för räkning i Paris och London och Hyllning till Katalonien som kanske största inspiration, och med The Kentucky Derby Is Decadent And Depraved som första nedslag – lyckades muta in en alldeles egen genre någonstans i gränslandet mellan journalistik och skönlitteratur.)

Även fall det inte levereras vad som förväntas är det jävligt underhållande att läsa lustmordet på kretsen kring W i Jesus Hated Bald Pussy och de påhittade alkohol- och vapengalenskaperna om nån domare i Fear And Loathing In Elko. Besöken på Grenada och Kuba genererade dock ganska menlös journalistik. Och att läsa flera doser småtråkiga brev till diverse åklagare, domare och snutar ger inga utslag på mätaren.

Samma sak med The Proud Highway – man går gräva, gräva, och gräva genom torra brev till familj, förlag, myndigheter och hyresvärdar för att hitta guldet… men det finns där. Vid tillfällen flammar biblisk vrede, språklig briljans, eller mullrande, rullande skrattanfall upp över sidorna. Då är det lätt att förstå varför många betraktar HST som en av efterkrigstidens främsta (TPH har också med den litteraturhistoriska stamtavla som KOF saknar).

“I suppose your suggestion would be that I paint a big sign and join some non-violent picket-line; but no thanks again. That is för people who feel guilty and I don’t. (…) I have in recent months come to have a certain feeling for Joe Hill and that Wobbly crowd who, if nothing else, had the right idea. But not the mechanics. I believe the IWW was probably the last human concept in American politics.”

Trots citatet ovan (från ett brev till sin skolkompis Paul Semonin, daterat 18 mars 1965), var HST politiskt en jävla hippy. Hans kanditatur till borgmästarposten i Aspen 1970 beskriver han själv som “a strange combination of ‘Woodstock’ vibrations, ‘New Left’ activism, and basic ‘Jeffersonian Democracy’ with strong echoes of the Boston Tea Party ethic.” Man får känslan av att han gång på gång i sina idealistiksa drogdrömmerier förs bakom ljuset av “Den amerikanska drömmen” – tron på representativ demokrati, “The Founding Fathers”, fri företagsamhet, domstolarnas rättvisa. På så sätt liknar hela Thompsons författarskap en enda lång runk-session… utan nånstans att spruta satsen.

Men till sist är det inte några sytemkritiska insikter, utan tilltalet, stilen, saften i språket som avgör om du stannar kvar i GONZOLAND nån längre tid. Nu vill jag veta hur mycket substans det finns i ryktena som säger att HST verkligen hade mänskligt adrenalin (och att Manson-familjen skulle försett honom!), samt att han skulle varit kameraman i en 70-talssnuff-film inspelad strax utanför Las Vegas. Och framförallt – hur kommer det sig att inte ett enda jävla svenskt bibliotek har Fear And Loathing On The Campaign Trail i sina samlingar?