“I paid more dues than them, spoke more truth than them, song more blues than them… when I write I abuse the pen“
Räkna inte ut Gunplay…
“I paid more dues than them, spoke more truth than them, song more blues than them… when I write I abuse the pen“
Räkna inte ut Gunplay…
Vi har väntat länge på denna och det verkar vara värt väntan. Äntligen en till som skiter i hur andra låter.
Måste framförallt supporta Atlanta-skit som inte låter som typisk Atlanta-skit.
Inte hängt med så bra vad Burn One och crew pysslat med det senaste, vilket är ett misstag. Enda artister med dispens att blanda rap med rock-influenser år 2015.
Noterar att man med lite andra vinklar o sånt har gjort stripporna i den här videon lite mindre obejktifierade, gett dem mer pesonlighet. Skippa inte genom den här. Världens bästa rappare borde ringa Five Points för ett startpaket med den här verklighetspsykedelian.
Hans Vatos-freestyle är också helt. Ännu en artist som man upptäckt genom Eastside Stevie (vila i frid guldtok).
Begraver backslicket för en mer luftig, Kap G-inspirerad look första sommardagen!
En till stjärna från Livewire The Empire breder ut sina vingar.
Från No Love Lost No Trust Given (via damn, heres a tissue).
Göteborgsk bruksrap, aldrig fel. Hisingen, alltid rätt.
En tid satt jag mycket och letade ny, okänd svensk rap på tuben. I efterhand fick jag dock dåligt samvete av att skriva om de här unga talangerna. Varför?
Kolla på Adam Kanyama. Visst, han rappade grymt då han blev ett namn och hade en för sin ålder imponerande vokabulär. Men gjorde han bra låtar? Nä och det gör han inte nu heller. Han fick inte ro att lära sig det. Rappare måste få utvecklas i fred. Man ska inte släppa in ljus i kameran, och dessutom: har man redan lyckats med musiken, före puberteten, fan ska man rappa om då?
På dagen för två år sedan uppmärksammade jag här en ung rappare från Mölndal utanför Göteborg (tyvärr är hans gamla låtar borta nu). I efterhand är jag glad att jag var ensam om det, för under de här tjugofyra månaderna har han fått utvecklats i fred.
Para Dreams är inget revolutionerande. Titel och tema är tvärtemot helt stereotypt. Men Faaraz har lärt sig att sätta samman och lägga ut sina ord med en personlig prägel. Det låter faktiskt inte som så mycket annat i Sverige, men inte högt nog för att kramas ihjäl av etablissemanget. Inte ännu.
Samboii, bäst i ett annars sömnigt OIAM.
Livewire the Empire.