Nah, not about Afrika Bambaataa & The Soulsonic Force.
Without a doubt the best hiphop documentary I’ve ever seen. Revealing and inspiring interviews with Snoop Dogg, Raekwon, RZA, Too Short, B-Real, the real AZ, the real Rick Ross, and others sprinkled throughout.
Narrated by the legendary Tracy “Ice-T” Marrow.
How do you know if a rapper is lying?
Real drug dealers will tell you to not sell drugs, to do better with your life.
Det tyckte jag när jag köpte den för snart tjugo år sedan. Det tycker jag fortfarande.
Den där omtalade Coachella-konserten var förutom låtarna från Doggystyle ganska slätstruken, med några rejäla lågvattenmärken i form av en slags virtuell zombie-version av 2pac “live” på scen, Eminem-gästande I Need A Doctor, och ett elgitarr-outro på avslutande Still D.R.E..
Noiset, energin och agressionen från Public Enemy och N.W.A. är inte mycket mot Waka Flocka och Chief Keef. Bomb Squad låter märkbart mesiga när man spelar Bring The Noise jämte Hard In The Paint.
Men ingen ny rap lyckas utstrålar samma cool som Snoop.
Mac Dre, E-40, Too Short, Pimp C och Max B äger visserligen något av samma magnetism och obesvärade stjärnkvalitéer. Men de saknar ett mästerverk i höjd med Doggystyle.
Who Am I?, Gin And Juice och G-Funk Intro och The Shiznit är ännu idag de första låtarna som slängs på om jag råkar köra bil. Den där tvärtjocka, gummiliknande basen som fyller varenda kubikcentimeter av kupén, uppgraderad och förfinad från Parliament och Zapp, är för mig, tillsammans med 808:ans kicks och koklockor, det viktigaste ljudet i musikhistorien.
Några osläppta grejer från Doggystyle-tiden nedan, som ensamma utklassar resten av Snoops karriär:
(via 99 Problems…)
Vi har tidigare skrivit om vintermusik. Det slår aldrig fel: så fort temperaturen dyker under minus och de första snöflingorna ramlar ner känns det konstigt att lyssna på något annat än Wu-Tang och den dimmigaste dub-technon.
Vi har däremot inte vågot oss på julmusiken… förrän nu.
Den där jävla tomten Kanye West passar utmärkt till att göra julmusik, mindre bra till att rappa och spela piano, uppenbarligen. Tur att CyHi Da Prynce hjälper till… “thugs think I’m a blood cuz I won’t take this red suit off“.
Kanye West f. CyHi Da Prynce & Teyana Taylor – Christmas In Harlem
Dipset delar ut paket i Harlem? Jag kan se det framför mig. De har egentligen alltid varit mer spex än gangsta. Bevis: Jim Jones ligger bakom en hel jävla julskiva, förlåt, två stycken.
Death Row har dock den bästa julmusiken, mer för att de hade så många talangfulla musiker i sitt stall än för att julen passar så fint ihop med skivbolagets allmäna framtoning. “Passing out gifts, blazing up spliffs… christmas on Death Row, can you dig it?” Bästa låten på Christmas on Death Row, och bästa jullåten nånsin, och bästa videon: ingen släde men en flygande Caddilac – och hur iskallt är det inte att Snoop ikläder sig en svart jävla tomtedräkt?
Till er alla, från oss alla, en riktigt g-funk xmas.
http://www.youtube.com/watch?v=8MgHipGy2Q4
Skivan innehåller också det här guldkornet. Som om Nate Dogg skulle kunna göra dålig musik.
“Muthafunk Christmas”? Snoop levererar dubbla budskap. Gillar karln överhuvudtaget jul, eller bara att rulla upp christmas trees?
http://www.youtube.com/watch?v=sFuIuUvyGFU
Jam Master Jay (R.I.P.) har det bra: Skivspelare i julklapp. Schtek to a thousand.
Även svenska rappare önskar sig en vit jul. Ken är en mångsidig rappare, självklart fixar han även julklappsrimmen galant. Gissar att han är i Kenya och delar ut paket nu.
För alla med en mer ambivalent hållning mot julen. Vi forsätter så.
Detta firande är nog mer i min stil, eller va ska man säga.
Från Beat Street, klassiskt julhat.
Till er alla, från oss alla… en riktigt gangsta jul, och ett thugged out nytt år.
http://www.youtube.com/watch?v=Ob_WfeKs90k