Mar 232005
 

Philip K. Dick – recension av Patricia Warricks The Cybernetic Imagination in Science Fiction

Det här är MIT Press första försök att hantera verkligheten kring science fiction. Trots sina knappt 300 sidor, väger boken nästan ett och ett halvt pound, jämfört med Ballentine Books upplaga av Ted Sturgeons klassiker More than human, vilken väger ett kvarts pound. Warricks bok måste alltså vara sex gånger viktigare än Sturgeons. Hennes studie, berättar Warrick, “är baserad på 225 noveller och romaner skrivna mellan 1930 och 1977. Hon avslöjar sina slutsatser redan i introduktionen: “Den här studien visar att mycket av den science fiction som skrivits sen andra världskriget är reaktionär i sin attityd gentemot datorer och artificiell intelligens. Den är ofta dåligt informerad om informationsteori och datorteknologi och ligger de senaste utvecklingarna efter istället för att föregripa framtiden.” Hon fortsätter sen att presentera ett fullt utvecklat estetisk synsätt att bedöma SF med (vilket hon klarar ganska väl). De tre SF-författare som hon behandlar mest ingående är Asimov, Lem, och jag själv. Jag får intrycket av att hon ser oss tre som betydande – och det är min invändning mot henne. Vad jag bryr mig så är konceptet “betydande” inte användbart när man bedömer SF.

Jag skulle kunna invända mot bokens vaga stil (jag citerar – “…ett fängelse av falska illusioner” vilket inte bara är en dubbel negation, utan även svamligt, och “en dusch av bisarra metaforer strålar från Dicks fantasi när den färdas genom mönstret av möjligheter i den fortlöpande ömsesidiga relationen mellan människan och hans artificiella konstruktioner” och “han kastar facklor av möjligheter in i hans mörka framtid, och deras ljusflammor avslöjar ett överlevande,” etc. – som trista och amatöraktiga). Men jag föredrar att invända mot den här bokens uppgift istället, och börja med att säga att den inte har någon uppgift. Den är en parasitisk skapelse, och dess själva existens får en att tro att SF som ett ämne har börjat dö, för bara ett väsen som bleknar och lider mot sitt slut lockar sådana här blodsugande akademikernollor. Som Jesus säger i Matteus 24:28: “Varhelst liket är, samlas gamarna.”

Det huvudsakliga klagomålet som uttrycks gång på gång av Warrick i den här boken är SFs tendens att komma med varningar om teknologins faror – faror för den enskilda individen och det mänskliga samhället generellt sett. Tja, det är synd, men det är ett fakta: Science fiction-författare oroar sig för utvecklingar, oroar sig för möjliga dystopier framväxandes från nutiden, och det är ett väsentligt värde i det här gebitet. Otvivelaktigt så fanns det en tid när vetenskap och utveckling sågs som identiska. Om vi oroar oss nu, så har vi anledning – det beror inte på okunskap om världsläget eller vetenskapliga genombrott. Warrick ägnar ett helt kapitel åt mina noveller och romaner som handlar om robotar, och citerar mig – ungefär – som sägandes: “Den största förändringen som växer fram genom vår värld i dessa tider är antagligen det levandes rörelse mot maskin, och samtidigt ett ömsesidigt insteg i det levande för det mekaniska.” Får jag inte se detta med bestörtning? Vem ska lagstifta vad SF-författare får skriva om och oroa sig för? Den här boken hyllar mig genom att kalla mitt författarskap betydande, men den tilldelar helt fräckt sig själv rollen som domare av synsätt och passande engagemang. Synsätt och engagemang i SF är en överenskommelse mellan författare, redaktör, och läsare, där kritikern är en åskådare. Om läsaren gillar vad jag jag skriver, då är det klart. Om han inte gillar det, då är det inget. “Betydande” är en regel från ett spel jag inte deltar i. Anledningen till att jag började läsa eller skriva SF hade ingenting med betydelse att göra. När jag satt med ett nummer av Astounding gömd i en lärobok på högstadiets mattelektioner sökte jag inte betydelse. Jag sökte, antagligen, intellektuell spänning – mental tillfredställelse.

Om SF blir införlivat i den akademiska världen blir det dess död, oavsett vad Delany, Russ, Lem, och Le Guin tror; som med en hjärna strävar de efter akademiskt godkännande som om det vore den ultimata hyllningen. Hur som helst, jag kollar åt vänster och ser ett slitet nummer av Planet Stories från juli 1952 utan framsida – min första publicerade novell trycktes i den, och jag mottog en god dos skämtande från seriösa personer för att sälja till en sådan marknad och för att läsa en sådan “slafsig” tidning, för att använda Lems favoritterm för hån. Ärlligt talat så föredrar jag hånet före de nya hyllningarna; SF är nu tilltalande för de bildade, de högdragna, och jag säger – Släpp ut mig. Professor Warricks en-och-en-halv-pounds bok med dess dyra bindning, papper, och skyddsomslag får dig att vackla med sin fysiska framtoning, men den har ingen själ och den kommer att ta våran själ med vad som enligt mig egentligen bara är brutal girighet. Lämna oss ifred, Dr. Warrick; låt oss läsa våra pocketromaner med deras nakna-ögonglober-omslag. Hedra oss inte. Vår makt att stimulera den mänskliga fantasin och att glädja är inneboende i oss redan. Ärligt talat så klarade vi oss bra innan ni kom.

(översatt från The shifting realities of Philip K. Dick)

Mar 232005
 

“AQUARIAN: In terms of broad acceptance, science fiction has undergone quite a change in the last few years. Always considered a popular, inferior brand of writing, it has now been accepted, not only by the masses but by the academic community. Science fiction courses are now part of almost every English department, people are doing theses and doctoral dissertations on science fiction. What do you think of all this?

DICK: I hate it. I just hope we can survive it.

You know, we’ve survived complete obscurity. We survived complete condescension, the “are you people really doing anything serious?” attitude. I hope we can survive acceptance. It’s really the most dangerous thing.

You know, sometimes I think it’s all a plot, to praise you and accept you and treat you like a serious literary form. Because in that way they can guarantee your demise.

The only thing that’s worse than being treated as “not serious” is being treated as “serious.” I’d much rather be ignored. And this “scholarly” science fiction criticism is the worst.

You know, if they can’t destroy you by ignoring you, they can destroy you by annexing you.

They, the literary critics, write these incredibly turgid articles which see all this “meaning” in your writing. The end result, I guess, is to drive all your readers away screaming.”

(http://www.philipkdick.com/media_aquarian.html)

Dec 122004
 

“Väldiga är stjärnorna och människorna betyder inget för dem.”

Olaf Stapledons De sista och de första människorna från 1930 verkar till en början oändligt träig, men när vi väl lämnat 1900-talets griserier och svepts med av författarens lugna men ändå hisnande spekulationer, är den ostoppbar. Det krävs ett nästan trekvarts sekel gammalt verk – osmittat av Hiroshima, Tjernobyl, Las Vegas, Stalin, och Dr. Mengel – för att stora, episka frågor som världsmedvetande, genteknik, kontrollerad evolution, och människans övervinnande ska kunna behandlas på ett vettigt sätt.

Jag älskar, på ett futuristiskt sätt, att Stapledon inte låter mänskligheten gå under i ett eldhav den 27 augusti 1997, utan fortsätter att pina dom genom den kalla, likgiltiga rymden, inte i tusentals eller miljoner, utan i miljarder år. Det är svårt att inte gilla hur människans moral och ideal här smulas sönder när hon inte har tillgång till sina basbehov, hur formbar hon uppvisas som efter de skiftande omgivningarna, hur slumpmässiga och okontrollerbara historiens krafter framträder som, och framförallt hur människans strävan att övervinna sig själv, att med vetenskapens hjälp gå bortom det mänskliga, pekas ut som vår färdriktning.

“Det nya släktets sinnnesförnimmelser var också mycket utvecklade; det hade till och med ett par extra ögon i nacken. I fortsättningen kom människan att ha cirkulärt istället för halvcirkulärt synfält.”

Trovärdigt blir det när författaren öser på med både ljus och mörker genom eonerna. Civilisationens högsta mening växlar från musik, till flygning, till det vetenskapsreligiösa dyrkandet av rörelsen, till helig Mengel-sadism (verklig “levande konst”), till ett globalt telepatiskt medevetande. Stapledons försök att beskriva hur människosläktet övervinner tiden, krigen, dödligheten, och de eviga filosofiska problemen är inget annat än litterär heroism. Jag gillar även att han, likt Stanislaw Lem (som för övrigt pekat ut Stapledon som den viktigaste influensen i hans skrivande) i Solaris, beskriver utomjordiskt liv som intelligent och högt utvecklat, och samtidigt för oss så oförklarigt och främmande, på gränsen till psykedeliskt.

Tveksamheter finns även – det är förvånande att läsa att Stapledon var socialist, då samhällssystemen som kommer och går beskrivs i bondfångartermerna individualistiska och kollektivistiska (USA och Kina, såklart!), och att han var religionsfientlig, då andlig upplysning gång efter annan fastställs som tillvarons högsta mål – en del annat luktar bara sjuttiofyra år gammalt, men för det mesta är detta en sexig, materialistisk historia, en bedrift i världsbyggande. Tidigare framtidsromaner hade, vilket John-Henri Holmberg påpekar i sitt efterord, trots hennes skiftande miljöer, beskrivit människan som oföränderlig – och häri ligger bokens status som pionjärarbete.

http://www.geocities.com/olafstapledon_archive/biography.html

http://en.wikipedia.org/wiki/Transhumanism

Switch to our mobile site