“Väldiga är stjärnorna och människorna betyder inget för dem.”
Olaf Stapledons De sista och de första människorna från 1930 verkar till en början oändligt träig, men när vi väl lämnat 1900-talets griserier och svepts med av författarens lugna men ändå hisnande spekulationer, är den ostoppbar. Det krävs ett nästan trekvarts sekel gammalt verk – osmittat av Hiroshima, Tjernobyl, Las Vegas, Stalin, och Dr. Mengel – för att stora, episka frågor som världsmedvetande, genteknik, kontrollerad evolution, och människans övervinnande ska kunna behandlas på ett vettigt sätt.
Jag älskar, på ett futuristiskt sätt, att Stapledon inte låter mänskligheten gå under i ett eldhav den 27 augusti 1997, utan fortsätter att pina dom genom den kalla, likgiltiga rymden, inte i tusentals eller miljoner, utan i miljarder år. Det är svårt att inte gilla hur människans moral och ideal här smulas sönder när hon inte har tillgång till sina basbehov, hur formbar hon uppvisas som efter de skiftande omgivningarna, hur slumpmässiga och okontrollerbara historiens krafter framträder som, och framförallt hur människans strävan att övervinna sig själv, att med vetenskapens hjälp gå bortom det mänskliga, pekas ut som vår färdriktning.
“Det nya släktets sinnnesförnimmelser var också mycket utvecklade; det hade till och med ett par extra ögon i nacken. I fortsättningen kom människan att ha cirkulärt istället för halvcirkulärt synfält.”
Trovärdigt blir det när författaren öser på med både ljus och mörker genom eonerna. Civilisationens högsta mening växlar från musik, till flygning, till det vetenskapsreligiösa dyrkandet av rörelsen, till helig Mengel-sadism (verklig “levande konst”), till ett globalt telepatiskt medevetande. Stapledons försök att beskriva hur människosläktet övervinner tiden, krigen, dödligheten, och de eviga filosofiska problemen är inget annat än litterär heroism. Jag gillar även att han, likt Stanislaw Lem (som för övrigt pekat ut Stapledon som den viktigaste influensen i hans skrivande) i Solaris, beskriver utomjordiskt liv som intelligent och högt utvecklat, och samtidigt för oss så oförklarigt och främmande, på gränsen till psykedeliskt.
Tveksamheter finns även – det är förvånande att läsa att Stapledon var socialist, då samhällssystemen som kommer och går beskrivs i bondfångartermerna individualistiska och kollektivistiska (USA och Kina, såklart!), och att han var religionsfientlig, då andlig upplysning gång efter annan fastställs som tillvarons högsta mål – en del annat luktar bara sjuttiofyra år gammalt, men för det mesta är detta en sexig, materialistisk historia, en bedrift i världsbyggande. Tidigare framtidsromaner hade, vilket John-Henri Holmberg påpekar i sitt efterord, trots hennes skiftande miljöer, beskrivit människan som oföränderlig – och häri ligger bokens status som pionjärarbete.
http://www.geocities.com/olafstapledon_archive/biography.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Transhumanism