(taget från Lars Mikael Raattamaas diktsamling Politiskt Våld)
> ORD MEN INGET SPRÅK <
“Det var där livet fanns, på något vis.” Susan Howe säger det. I en intervju. Hon berättar om tiden vid början av åttiotalet. Om överlappningen mellan poesi och teori. Jag minns det, bara något år senare. The Clash hade splittrats. Mick Jones var inte med längre. I bokhandeln stod det böcker som hette Vansinnets historia, Minima moralia, A Thousand Plateaus, Upplysningens dialektik, Truth in Painting, Anxiety of influence. Susan Howe säger: “När jag gick in på en bokhandel, gick jag direkt till kritikhyllan. Alla gjorde det. Blanchot, Bataille, Derrida…” Vi behövde inte ens förstå. Jag hade samlat på namn på punkband, nu samlade jag på tyska och franska namn.
if like living it overwhelms but doesn’t
mend there’s nothing you easily can do.
find one
that does thus explore it
extol it. one.
there are guides no longer
are only us followers. will surely grow.
also tell us that we falter, so we can
as soon as we can, possibly. as we can.
we will.
Bruce Andrews, Getting readv to have been
frightened, 1988
Den här texten handlar om language. Eller rättare L=A=N=G=U=A=G=E. Sakta börjar också det ordet fastna. En amerikansk grupp poeter. Från slutet av 70-talet och framåt. introduktionen sker inte här. Den finns i nummer 6 och 7-8 av OEI (2001). Några viktiga trådar bara. Charles Bernstein, som tillsammans med Bruce Andrews startade L=A=N=G=U=A=G=E – det var en tidning – har talat om deras arbete som redaktionellt. Language var en poetisk rörelse utan program och manifest. De ville samla skrivande människor runt om i USA som de tyckte arbetade med samma sak. Därur den andra tråden, Language har alltid varit småskaligt. Små förlag, uppläsningar med få människor, små upplagor. Numer har flera av de som var med och startade rörelsen välbetalda professorstjänster men på något sätt fortsätter småskaligheten. En ovilja mot en centraliserad poesiindustri med sina Walt Whitman och Allen Ginsberg-kopior, där passar också spoken word ofta väldigt väl in. Language i kortversionen är upplösningen av all essentialism. Konkret och materiellt – ordens teknologi. Language handlar om språkblivandet.
Det är där livet finns. Det är det som den här texten handlar om. Ungefär ett decennium efter kritikhyllorna började jag se Language. Det fanns poeter som arbetade med samma saker som jag, jag behövde inte bara gå tillbaka till sextiotalet och Bengt-Emil Johnson. Orden; de konkreta orden; ordens materia; ingenting är neutralt; det jag har skrivit har jag skrivit på raderna; inte ens tystnaden är neutral; de politiska orden; alla dikotomier dödar; Form-innehåll my ass; politiken finns inte i innehållet; politiken löser upp den binära maktrelationen; poesin måste skrivas i alla former; också de som ännu inte finns; poesiblivandet. Så där ungefär. Det är där livet finns. Jag har aldrig i någon högre grad läst samtida poesi. I alla fall inte på främmande språk. Plötsligt en flod. En konkret flod.
och några väljer Shaffer. De bankar
desto bättre. Och det ser ut att vara
skyldigsmuttar
sådana män litar på. Några låter mödrar
besätta vakttornet, kommer verkligen in
till hennes yppighet, enkel men liderlig,
fyll hennes
fantasier tills hon sjunger psalmer.
Be henne och tigg fast vid sängen
med magen och väskorna fullproppade av
grädde gödd med mat, fryst allt som ätits,
i slagdängan godögats fog, högt
slumra in, och vakna från hetharm
rånaren gör kniven, ledsen-snuten
togs ut, gick iväg att ströva omkring för
evigt.
Frestade var tunga att säga annorledes.
Stacy Doris, Paramour, 2000,
min översättning.
Tomas Tranströmer skrev i Det vilda torget från 1983: “Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”. Jag har alltid haft en känsla av att det är mig han menar. Tranströmer skrev så himla fint. Alla poeter verkade skriva som han. Alla läsare ville läsa honom. Det jag skrev liknade inte dikter, det liknade inte språk. I ett refusionsbrev skrev förlaget: “Det känns som att vara instängd i bruset.” Det är den finaste kritik jag har fått. Det var exakt så jag ville skriva. En kamrat gav mig rådet att skriva som om det liknade dikter. Då blev boken publicerad. Glädjens krig… Sedan började texterna alltmer likna poesi igen.
Jag kommer med ord och inte språk. Språket har aldrig varit mitt. Det är de andras. De som pratar med de lärde på latin och med bönder på bönders vis. Det blir alltid tvärtom för mig. Bönderna svarar jag på latin och i de lärdes krets bonnigt. Orden är däremot mina, man kan samla på dem, lägga dem i små högar, det blir stökigt. Min mamma kommer från Tornedalen, hon brukar tala om sig själv som språklös. Språket intresserar mig inte, däremot vägen till språket. Språkblivandet, ännu inte språk. Politikblivandet. Politikens möjlighet och omöjlighet. De stora drömmarna. Utopierna. De har inget språk ännu. Poesi utan syntax. Matematiken har en oerhörd syntax men väldigt få ord.
Som i Language. Varje bokstav är lika mycket värd. L är lika med A är lika med N är lika med G är lika med U är lika med A är lika med G är lika med E. Ordkommunism. Bokstavskommunism. Språket försöker hela tiden rensa och ruta in med kommunikation. Men vi sprider och fördelar. Inget är neutralt.
Returning with my dog Friday from bying the morning paper, I met a neighbor who’s an astronomer. He said, Did you know that the number on your license plate is 2^7+2^8=384? No, I said, Does that number have a history? No history, he said, just a future.
Joan Retallack, How to do things with
words, 1998
Language är kontemplationskritik, reflektionskritik och kommunikationskritik. Objekten sitter inte inne med sanningen, det räcker inte att bara sitta och kontemplera dem. Att bara beskriva. Sanningen är inte heller subjektiv, hur djupt vi än gräver i vårt inre kommer vi inte att hitta den. Men framför allt är sanningen inte intersubjektiv. Kommunikationen är en 3Gtelefon. Härifrån och dit. Sändare – budskap – mottagare. Det är en uteslutande modell. Den utesluter bruset. Orden som ännu inte är språk. Det är i bruset livet finns. Allt detta utan att ge upp sanningsanspråket.
Just så konkret. Language är inte urban, den rör sig inte på de fina gatorna i innerstan. Language är suburban, den finns i sterila kontorslandskap, på säckgator och impediment, i bostadsområden med trafikseparering. Language är ett meningslöst våld och bussarnas ändhållplatser. En maska i strumpbyxan.
Friedrich Schlegel fann den högsta formen av romantik i Orienten, i de indoeuropeiska språken, de ariska. Hebreiskan, och muslimernas språk, var däremot agglutinativa och mekaniska. De hade en outvecklad syntax, de var språk för profetior och spådomar. Ernst Renan ville att vi skulle betrakta språken “som levande väsen i naturen”- då, om inte förr, kommer det att visa sig att de semitiska språken inte var levande. De var oförmögna till självgenerering. Medan de ariska, indoeuropeiska språken var organiska, naturliga.
Språk och ras har alltid varit intimt sammanblandade. Rasismen började i språkfilosofin. Folket framträder i språket, lärde oss Herder. Språken ger karaktärer. Theodor Adorno har skrivit en text om Hölderlin som heter “Parataxis”. (Få har lärt mig så mycket om poesi som han.) Det oorganiska språket är vägen ut ur ödet skriver han där. Korsningen, det orena, spridningen, sprawl, det främmande. “Troheten, diktarens dygd, är en trohet mot det förlorade. / … / Dock utpekas såsom en fara med språket, i en vers av Hölderlin, att förlora sig i sitt kommunikativa element och ge upp sitt sanningsinnehåll.” Language är sprawl, helgfylla och Råsunda. IG i svenska. Inte levande stadskärnor och kreativa flanörer.
