Apr 152011
 

Läser i torsdagens Sydsvenskan om diverse hyreshajar (fastighetsägarna Dragan Davidovic och Houang Than, samt Anders Fransson, ägare och VD för Lifra) som låter hyresgäster på Sofielund bo med fukt, mögel, trasiga tak, sönderfallande balkonger och så dålig isolering att kostnaden för uppvärmning går om hyra på vintern. “Värre än i Herrgården”, sammanfattar Seddighe Sahrabaghi från HSB.

Vi håller med Jane Jacobs om att det är viktigt med blandade hyresnivåer i ett kvarter; det är denna blandning som gör att Sofielund och Möllan ändå är relativt (med svenska mått) levande områden. Men det gör också att slum och bostadsmässig misär kan gömmas undan på ett annat sätt än i miljonprogrammen – den myspysiga kullerstenen i Sofielund får de sönderfallande fasaderna bredvid att framstå som pittoresk rekvisita.

Sossarnas Veronica Palm blev bara talesperson i bostadsfrågan istället för partiledare, men bör inte sörja för hårt; att rensa upp bland de bostadsskojare och andrahandsprofitörer som fått så mycket luft de senaste åren är säkert utmaning nog.

Bostadsbristen fuckar oss lika hårt som arbetslösheten. Desperation, osäkerhet inför framtiden, kortsiktigt tänkande och en fanatisk drift att tjäna pengar på precis allt går som en iskall våg havsvatten genom det här landet. Någon borde räkna på hur många timmar som vi spenderar på bostadsjagande istället för något konstruktivt (det vore nog en deprimerande sifferexercis).

När jag letade lägenhet för något år sedan pratade jag med nåt ess som sökte två tjejer som skulle dela på hans vardagsrum – och hyran – så han kunde bo gratis i sovrummet. Sådana snillen uppmmuntras av den här situationen.

Hyreshajar kan man säga mycket om, men vilka politikerförslag skulle kunna vända utvecklingen? Då sossarna inte ens kan pusha en no-brainer som att bygga ut offentliga sektorn för att lindra arbetslösheten så bör man nog inte förvänta sig mycket.

Det är upp till oss att förbättra boendesituationen genom ockupationer, hyresstrejker, hyresgästföreningar och Gud vet vad – men att staten eller kommunen åtminstone snyggar upp och tar över driften av de här nerslummade fastigheterna, det är att begära mycket litet.

Apr 022011
 

Nöjd efter att ha bränt pengar jag egentligen inte har på att se en av världens bästa rappare live. Ja.

Babels affärsidé att deleta luftkonditionering och på så sätt få sina brats, hipsters och förvirrade plastgangsters att hinka mer öl är upplagt för sedvanligt svenskt fyllekaos – och helt olidligt på en techno-kväll – men för Raekwon känns det svettdrypande rätt.

Nån kortväxt rappare med medelmåttig mikrofonkontroll i svart fitted och grönrutig hipsterskjorta öppnar, men den andra snubben (Nomad?) kör en fyndig kollektivtrafikshyllning över det överköttiga beatet från den där Lloyd Banks-låten om bilar som börjar på B.

Ready To Die och Illmatic kan möjligen mäta sig med OB4CL som den främsta representationen av tekniskt tight New York-rap, men är inte lika högstående beatmässigt. Utan introt och Shark Niggaz (vilka man ogärna skippar; som vi alla vet något extremt sällsynt när det gäller skits) så har OB4CL hela sexton låtar, som alla självklart inte är lika bra, men lagda i perfekt ordning. Sättet som skivan böljar och flyter fram på är oefterlikneligt, tidlöst. I den här XXL-artikeln berättas det att man tänkte sig att den skulle rulla som en film; U-God spelar en rånare som blir skjuten i första låten, och dyker alltså inte upp igen. Flera låtar liknar embryon till obskyra gangsterfilmmanus. Black Scorcese Black Coppoloa Black Sergio Leone.

Mafia flicks, tyin up tricks was his main hobby
Teachin his seed Wu-Tang karate
Mixin drinks in clubs, hairy chest with many minks
Night time rollin with spics
Extra live, he claimed he couldn’t die, top rank
Took sixteen shots in his fist to bank
And his pet piranha, he named him marijuana
Smokin ganja, callin his weed paisandra
Claimin New York was ancient Babylon
Where the sky stayed the color of grey, like her-oin
I can’t front though, truck loads of endo
Soon to blow slow, his ass is out now, tally-hoe

En skogstät ljudbild med oändliga skrymslen att snöa in i; sättet som RZA sätter samman små glanslösa ljudsnuttar till storslaget skimrande men genomsmutsiga kompositioner är hjärnskrynklande. (Du får vara uppmärksam för att känna igen orginalet för exv Ice Cream, andra samplingar är mer uppenbara.)

Raekwons andra skivor är avundsjuka för live märker man vad folk föredrar. Hans senaste, Shaolin Vs. Wu-Tang, är förvånansvärt bra, men fungerar inte lika bra live. Likt alla grupper som skapar ett eget universum genom sin musik uppmuntrar Wu-Tang till sektbeteende, och när Raekwon kör anthems från sin egen eller gruppens debutskiva blir det som ett väckelsemöte. Raekwon behöver inte göra mycket för att få igång publiken, men gör det bra.

Han, eller några av hans otaliga gräshållare/drinkmixare, har heller inget emot att köra andras verser på Wu-låtar, och här splittras konserten en smula. 36 Chambers-klassikerna borde vara nästan omöjliga att hålla sig borta från på scen, men att nöja sig med Raekwons vers på Protect Ya Neck då det finns plats för åtta rappare till på den låten är svårt, oavsett hur enorm den låter live. Ghostface skulle ha varit med. Det hade varit historiens kraftigaste show, speciellt om de rappade femtio procent över breaks och soulklassiker (jag fick nästan en swaginfarkt när DJ Symphony slängde på Curtis Mayfield i en välbehövlig fruktpaus).

Mar 092011
 

Skumrask har bra poänger, som vanligt.

Men förutom biljettpriset stryker mig något annat mothårs.

Den ena nybyggda stationen döps efter ett köpcenter, den andra läggs ute i villakvarterens Hyllie, och framförallt: Vilka byggs Citytunneln, Bo01, Turning Turso och framtida bostadsrätter på Möllan och Sorgenfri för?

Det måste finnas ett sätt att göra de här underjordiska miljöerna mindre fruktansvärda. De få gånger jag tagit tuben i Stockholm fick jag en annan känsla. Kanske för att tunnelbanan där byggdes i en annorlunda historisk situation. Där ville man bygga tunnelbanestaden, en stadsplaneringsmässig antifascism som skulle möjliggöra ett mer demokratiskt medborgarliv.

För runt hundra år sedan lyckades socialdemokratiska politiker, med en historia av militant och uppoffrande arbetarkamp bakom sig, ta viss kontroll över stadens utveckling.

Numera?

”Det verkar finnas två starka trender för de nya idealstäderna. För det första ett samhälleligt (ideologiskt) ideal tänkt att för ett specifikt antal människor, vilket utesluter dem som inte kan eller vill anpassa sig till en viss livsstil. Till denna kategori hör de självpåtaget hemliga städerna. För det andra ett kommersiellt (ideologiskt) ideal för så många som möjligt, vilket utesluter dem som inte kan eller vill konsumera. De städer som planeras utifrån detta ideal gör inte anspråk på att vara hemliga alls.”

(Göran Dahlberg, s. 14 i “Hemliga Städer”)

Hemkommen från Köpenhamn såg jag folk på rulltrappan ta in nybygget med glansiga ögon och peka runt på allt som glittrade med öppna munnar.

“Att färdas under jorden i artificiellt ljus, att betrakta människors ansikten upplysta av artificiellt ljus, elektriska ansikten, som på samma gång var nära och mycket avlägsna, sysselsatte mig. Något på samma gång vaket och stelnat fängslade mig i dessa ansikten; uppradade som dockor såg jag människorna sitta på bänkarna och drömma livets dröm, när de drog sig undan och slöt sig inom sig själva. Här fanns varken landskap eller himmel mer, här möttes människan och hennes maskin. Det var inte genom landskapet hon färdades utan i ett system av skärningspunkter som fanns i den sönderskurna jorden.”

(Friedrich Georg Jünger, citerad på s. 17 i “Preussiska anarkister”)

Vi behöver citytunnlar, tvärbanor och gratis kollektivtrafik, men framförallt en helt ny sorts städer.

Dec 192010
 

Gled förbi Gustavs för att se Mohammed Ali köra sin nya singel. De sätter varenda rad perfekt.

Timbuktu ställer några breda, intetsägande frågor (han borde ärligt talat ha lärt sig bättre efter alla dessa radio-år), men får åtminstone veta att det självbetitlade, hett efterlängtade debutalbumet kommer i mars på Bad Taste Records. (Ska bli intressant att se hur denna gamla punklabel kan hjälpa till. För Loop Troop funkade det säkert bra, men nu är det andra tider. Skulle verkligen vilja se Mohammed Ali bli skitstora.)

Sedan är det slut och de får önska en låt. Det blir: Nas f. Lauryn Hill – If I Ruled The World.

 

Dec 062010
 

De La Soul – Stakes Is High
A Tribe Called Quest – We’ve Got The Jazz
Cormega – Thin Line
Lord Finesse – S.K.I.T.S.
Large Professor – Queens Lounge
Brand Nubian – Probable Cause
Prodigy – Mac 10 Handle
Lord Finesse – Soul Plan f. Roy Ayers
JVC Force – Strong Island
Shadez Of Brooklyn – Change
Killa Sha – One Hand Wash The Other f. Tragedy Khadafi & Trife Da God
Action Bronson – Imported Goods
Meyhem Lauren – Bout 2 Win Again
Nas – One Love (LG Remix)
KRS-ONE – Sound Of Da Police (Showbiz Remix)
Prodigy – Power Rap
Royal Flush – Rotten Apple
Cormega – Dirty Game
Tragedy Khadafi – Lyrical Calisthenics

Nov 292010
 

(Tidigare: Slingshot HipHop)

Medan DARG Team var i Danmark för att spela in och uppträda på en festival ändrade Egypten sina visumregler. Plötsligt vägrades den palestinska rap-gruppen återinträde i Gaza, och förlorade sina flygbiljetter. För att dra in pengar till nya biljetter gjorde de en rad shower runt om i södra Sverige och Danmark – spelningen på Altcom-festen på Kontrapunkt den 12/11 var en av dom.

Efter en riktigt tajt och energisk show tar AD:n och managern Fadi M. Bakheet (som lyckligtvis talar engelska) sig tid att svara på några frågor innan gruppen försvinner ut i den skånska natten.

Hur länge har DARG Team hållit på?

Sen slutet av 2006. Hiphop är den vanligaste kulturen i världen nu som representerar det ohörda folkets röst. Vi kände att den här kulturen inspirerade oss, den talade till oss och vad vi går igenom som palestinier.

Har ni arbetat med rappare från andra länder?

Vi har samarbetat med artister runt omkring, från Frankrike, Schweiz, Norge, Danmark, Egypten, Algeriet. Vårt senaste mixtape – Darg Team Mixtape – spelade vi in i Schweiz och det släpps i slutet av året. Femton låtar, bara samarbeten med rappare från runt om i världen.

Arbetar ni på några andra projekt?

Vi har tre mixtapes på gång totalt; DARG Team Mixtape, ett som vi spelade in i Danmark, och ett som vi spelade in i Genève – Gaza Meets Geneva – ett samarbete med rappare från Schweiz.

(Och det borde bli bra. Politiska grupper på resande fot har gjort bra grejer med samarbetsvilliga schweizare förut.)

Hur tror du den paletinska rap-scenen ser ut om fem, tio år?

Det kommer vara den bästa hiphopen i hela världen. För den har en mening, hiphop i Palestina nu är som hiphop var när det startade.

Oct 192010
 

Maracatu är inte bara musik, det är en social och religös rörelse med rötter tillbaks till slavhandeln och traditioner från den afrikanska kontinenten.

Lika mycket som maracatuns värld sträcker sig bakåt i historien, lika mycket har denna kultur av rytmer och ritualer påverkat senare aktörer.

(så ung och fin… så nybrytande…)

Det börjar med Jorge Ben – en av brasiliansk musiks största – och hans version av samban som sida vid sida med Tropicalia-rörelsen vände upp och ner på sextiotalets Brasilianska musikliv. Det som denna rörelse strävade efter – närheten till gatan och pop-kulturen, ämnesmässig rörlighet, inspirationen från samtida internationell musik, banden till folkmusiken, den rebelliska och eklektiska hållningen – hade Ben redan integrerat i sin musik på ett ytterst tilltalande sätt.

När han slog igenom med sin samba-rock frågade många vad denna musik var för något. Det lät annorlunda från allt som var populärt i Rio De Janeiro på den tiden. Rytmen hade han plockat från maracatun, och han byggde vidare på den med flera briljanta album under 60- och 70-talet.

Jorge Ben – A Banda do Zé Pretinho

(blandade trumlagare, ninjor, knob twiddlers…)

På 90-talet inträffade en till revolution inom brasiliansk populärmusik. Jag citerar mig själv:

Likt 70-talets Bronx var 80-talets Recife (med sina en och en halv miljon invånare Brasiliens fjärde största stad, belägen på landets nordöstra kust) plågat av fattigdom och våld. Enligt en undersökning av levnadsstandard i 100 storstäder världen runt gjord av Population Crisis Committee 1990 hamnade Recife på en vanärande 96:e plats (Hecht, Tobias, At home in the street, s. 232).

It was as if the whole community was sick, suffering from depression… and we needed to create a new scene in the city.”

There was a serious problem because nothing was going on in the city. We didn’t have the money to leave and we had the dilemma of whether to change city, or to change the city.

(Fred 04 och DJ Dolores, ur BBC-dokumentären A Tale Of Four Cities)

Precis som i Bronx visar exemplet Recife att extrema förhållanden kräver radikal musik. Likt hip hop-kulturen var Mangue Bit ett sätt för lokalbefolkningen att stärka sin självkänsla och bryta spiraler av misär och meningslöshet. När den nya kulturen exploderade och spred sig över världen var platsen man kom från inte längre något att skämmas för. Skammen hade ersatts av stolthet.

From mud to chaos, from chaos to the mud
A robbed man is never fooled twice

Tillsammans med de tunga maracatu-trummorna lades den musikaliska
grunden med omväxlande funk-, metal-, och Jimi Hendrix-gitarrer, dubeffekter och, precis som i den tidiga hiphopen, Kraftwerk-samplingar.

(…)

En sådan bred blandning, speciellt med rock och rap inblandat, slår sällan väl ut. Det är något med det brasilianska samhället och dess mix mellan nationaliteter som gör att ett eklektiskt uttryck ligger så nära till hands – och faktiskt fungerar.

Hiphop-kulturen existerar som en fråga: Vad ska du göra nu? Vad blir din del i den planetariska kulturen? (…) Ingen antog utmaningen likt Mangue Bit. Den breda och helt igenom framgångsrika blandningen, återknytandet till lokala traditioner, de starka, egenartade texterna, den sociala biten, den nya teknologin – allt återkommer lika starkt som inom hiphop.en Även om Nação Zumbi och Mundo Livre S/A fortfarande gör kvalitativ musik och turnerar världen runt så var det inte så mycket mer än dom som lyckades erövra världen. Man får dock vara nöjd så. De utgör några av den brasilianska musikskattens höjdpunkter. Och Mangue Bit ställer en fråga till världen, och även till hiphop-kulturen: Vad ska du göra nu?

Med ett ökat fokus på smältpunkter mellan folk- och modern dansmusik – alltså kuduro och kwaito och cumbia och allt sådant – så sitter vi bara och väntar på att maracatuns rytmer återföds i nya skepnader.

Men varför vänta? Sedan över ett år tillbaks kan du gå in på Discobelle och höra Malmös egna San-One mixa in en klassisk maracatu-chant bland diverse b-more och booty-stänkare (en bit in i mixen, minns inte exakt när, men det passar som en handske).

Vill du gå djupare rekommenderar jag dig att ta dig till Sofielunds Folkets Hus i Malmö den 10:e november då det kommer att hållas ett workshop med tre riktigt tunga maracatu-representanter, direkt från rötterna i nordöstra Brasilien. Är du trött på okordinerade bongo-trummare som förstör dina parkutflykter? Gå och kolla in lite tajt, traditionell skit istället, och lär dig lite historia på köpet.

Datumet i Malmö är en del av en längre Europa-turné, och det kommer även hållas workshops i Stockholm och Uppsala.

Vi kommer att lära oss hur man spelar maracatuns olika instrument, hur de olika nationernas stilar skiljer sig åt, men även om maracatuns historia.

Det är bra om du har erfarenhet av slagverk, och en aning om vad maracatu är. Förbered dig gärna med att se filmklipp eller liknande. Kontakta mariananomundo(-at-)live.com för mer information och tips.

Priset för en workshop och föreläsningar är 300 kr.
OBS! Begränsat antal instrument på plats!
Anmäl er genom att skicka ett mail till mariananomundo(-at-)live.com.

Programmet är som följer:
18:00 Samling och presentation av varje Mestre.
18:30 Debattcirkel för att svara på frågor.
19:00 Slagverk masterclass med Mestre Arlindo (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
20:00 Slagverk masterclass med Mestre Gilmar (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
21:00 Slagverk masterclass med Mestre Afonso (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
22:00 Slut på aktiviteter

Mestre Gilmar började som trumslagare (batuqueiro) i Maracatu Estrelha Brilhante de Igarassú, som leddes av hans farfar, när han var tre år gammal. När hans farfar gick bort tog Gilmar som sin plikt att bli ny Mestre för sin Nation. Bortsett från detta tar Gilmar även del i gruppen Coco de Olga tillsammans med sin mor, Dona Olga (som p g a hälsoproblem inte kunde medverka i årets Masters Nation).

Mestre Afonso är en av de mest respekterade nationsledarna i delstaten Pernambuco. Hans Maracatu Leão Coroado, som grundades 1863, är en del av Pernambucos kulturarv. Han har tidigare lärt ut maracatu i Europa, Kuba och runt om i Brasilien.

Mestre Arlindo är president för Maracatu Cambinda Africano, som etablerades av hans far, Mestre Natércio. Arlindo spenderade många år jämte Mestre Luiz de França, en av maracatuns mest inflytesrika personer, och förvaltar på så sätt mycket av historien och traditionerna från äldre maracatu-nationer.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=HqNK3BaUTYM&hl=en&fs=1&]

Switch to our mobile site