Sep 102014
 

Efter att ha sett denna video och lyssnat igenom denna samling så fattar jag inte: varför talar inte hela världen om Doughboyz Cashout?

Tänker man på Chicago-scenens framfart de senaste åren, på att Freddie Gibbs slaktade Babel igår (knökfullt till skillnad från i Stockholm), och nu detta, så ligger det nära till hands att maktbalansen inom hiphop på riktigt håller på att förskjutas till mellanvästerns fördel.

Aug 232013
 

Känner det här. Första Chicago-grejen i denna stil som jag känner på riktigt sedan Chief Keef släppte Back From The Dead. Första Danny Brown-grejen som jag känner på riktigt sedan The Hybrid. Och kan bara håll med youtube-kommentaren: “detroit and chicago look the same so its only right if we collab”.

Aug 162012
 

… do some research, you even know why you’re hurting?

BK Beats have done some of the dopest beats for Greenova, and Boldy James and Deniro Farrar are two rappers that are all about bringing that pain.

Jan 202012
 

[soundcloud url="http://api.soundcloud.com/tracks/33546651"]

No, no… hell no… when I say electro, I don’t mean that cheezy raptechno that you hear on the radio… I’m not talking about that French noise… and I’m most definitely not referring to your hipster friends art school “electro” rock band.

This is that terminator funk, that music to surgically remove government implants from behind your ears to. That cooking up C4 in the hotel room with Linda Hamilton music. Do a driveby on the flesh eating zombie population swarming in on your survivalist colony to this. Blast this while going back in time to eradicate the roots of Skynet.

Shout out to Magnus Natt och Dag, sitting by his cabin in the woods outside Göteborg, with his wife, some canned food, and a shotgun across his lap. (Excellent work on the mix!)

Dec 162010
 

Att likt Prodigy med HNIC 2 släppa en video för varje låt på skivan har nästan blivit standard. Lil B:s översvämning av youtube sätter ribban ännu högre.

2010 är internetvideon det bästa och billigaste sättet att nå ut, och det vanligaste sättet för folk att upptäcka ny musik på (gissar jag).

Således kom det en hel del grymma videos i år.

Action Bronson – Imported Goods, Shiraz
Rare loops. Raffinerade gourmet-raps. De här två videona ägde 2010. Det här är the soundtrack of winning – det den rödskäggige Action Bronson gör dag ut, dag in. Felet många nya rappare gör är att de så skitnödigt swaggar och self-promotar sig själva för att sedan i studion snegla på vad som säljer för tillfället. Koncentrera er på musiken, ta det lugnt, have fun, och remember that a good product sells itself.

Lil B f. Andy Milonakis – Hoes on my D***
2010 såg vi Lil B och Andy Milonakis med Los Angeles vid sina fötter. “Young Ted Danson” är i sitt element tillsammans med den ännu yngre TV-komikern. En påminnelse om hur mycket humor det är i många av Lil B:s låtar.

Main Attrakionz – Legion Of Doom
Ett dussin andra M.A.-videos skulle kunna sitta här, men Legion Of Doom är nog den mest representativa.

Waka Flocka Flame – Bustin At Em
Word to the Cohen Brothers.

Meyhem Lauren – Got The Fever, Its Like
New York-rap mår bevisligen bäst när man utan skam bygger vidare på det förflutna – standing on the shoulders of giants vidrör man fortfarande stjärnhimlen. (Meyhems andra videos är för övrigt kraftigt amatöriga, flera divisioner under de här två.)

Stor – Allt vi gjort
Den här videon förkroppsligar Stors rader från Min Freestyle… “så länge jag lever, en sådan heder, jag passar vidare och börjar dela med mig…” Slutet när de blickar ut från hustaket ger mig rysningar. “Rappare skriver texter, ST skriver historia…

Mofo f. Sick Art – Shook Ones 2010
Tillbaks till gatan med Shook Ones II-instrumentalen, en 15-årig gästrappare och en iPhone-filmad video. Mofos kanske tyngsta vers hittills.

Labyrint – Kärleken
Labyrint har haft ett lugnt år, men den här videon är på samma höga nivå med vad de presterat förut.

Danny Brown – Re-Up
I den andra videon står Danny och rappar obesvärat medan nåt crackhead står och river ut kopparrör från hans kök, vilket såklart är en för hiphopen välbehövlig dos av sjuk verklighet, men jag gillar det här beatet mer. Vad är det han halsar egentligen? Svedka? Är det hemlig svensk fulvodka, eller vad? (The Hybrid-skivan har även andra riktigt bra grejer.)

Yelawolf – I Just Wanna Party f. Gucci Mane, Pop The Trunk
House party-känslan mer än låten i sig. “I’m drunk as Paul McCartney“. Och Pop The Trunk vinner i sin lågmälda realism och hotfulla vardaglighet lätt över annan gun talk som musikindustrin sprutar ut.

Earl Sweatshirt – Earl
För ett år sedan kände ingen alls till OFWGKTA, och nu när man söker youtube på namnet Earl, så är detta det första som kommer upp. “Knock blunt ashes in their caskets and laugh it off…” Hur kan han rappa så bra, så liten? “Try talking on your blog with your fucking arms cut off….

Mohammed Ali – Kan Nån Ringa 112
Kanske mer än någon annan i det här urvalet tillhör Mohammed Ali de artister som dels kan säga något om samhällets utveckling och samtidigt verkligen nå ut, och dels kan ta den här musiken till en ny nivå, musikaliskt. Videon är också helt next level. Det där jävla torget i Stockholm i ruiner!

http://www.youtube.com/watch?v=U8lo2RrdvPc

Z-Ro – Freestyle
Ok, ingen “video”, men nästan årets bästa video. Den här låten måste släppas snart.

Nov 202010
 

Nej, tyvärr – Detroit-duon gästar inte den rättvist hyllade tv-serien, och några Director’s Cut-scener där Omar sitter och putsar hagelbrakare till tonerna av Lab Rat XL går inte att hitta.

Vi får nöja oss med en utmärkt brittisk musiktidning om ett konstprojekt – skapat av den halvt briljante, halvt skitnödige Kodwo Eshun plus kollegor – som utgår från den mytvärld som Drexciya så effektfullt har frammanat genom sina låttitlar och sina skivkonvolut.

(det finns redan ett nyare nummer av The Wire ute – det är OK då vi här på mellannätet bryr oss litet om den linjära världens kronlogiska tillfälligheter)

Konstnärerna i Otololiput-kollektivet är märkbart stolta över att ha fört över denna Detroitska krigsmaskin till konstvärlden, men varför? Styrkan i Eshuns More Brilliant Than The Sun var just förlitandet på musiken och dess värld i sig – att man inte behövde akademin för att tänka och berätta kring (eller rättare sagt inne i) techno, rap, funk, jazz – idéerna finns redan där. Att man nu vänder sig till konstvärldens rum och diskurser för att återplantera de Detroitska fröna känns fattigt.

Som tur är består The Wires Drexciya-special även av en genomgång av gruppens snåriga och svårslagna katalog. Och där droppas hetare och betydligt mer upplysande citat som uppmuntrar till ännu en electro-musikalisk djupdykning.

Stinton’s experience of getting into electronic music was typical of many of his Detroit peers at this time, but his dedication to the vision was anything but. ‘I got my first taste of Techno around 1980-81′, he said in an interview with John Osselaer. ‘I was a kid riding my bike with a small radio and ‘Alleys Of Your Mind’ by Juan Atkins came on. I stopped my bike to get a better listen. It was the sweetest sound I had ever heard at that time. I was hooked, and for the next eight years I would be programmed by some of the best electronic music on the planet by [local radio DJ] The Electrifying Mojo. When it was time I started hooking up with friends trying different styles until one night I could not sleep, cold sweat, tossing and turning and around 3 am September 18, 1989 I stood up and said Drexciya . It felt like a tidal wave rushing across my brain. All kinds of ideas were coming out. I could not stop it and I would not stop it. For the next three years we worked hard to perfect Drexciya before we would release it onto the world. Getting into production was not quick. It took a year of experimenting.’

“A desire to have that kind of dancefloor status, to keep that notion of kick drums and 303s and the notion of sequenced funk, at the same time as to create a sense of enigma and mystery… it’s an unprecendented project to maintain a dancefloor presence and to keep a kind of mystique, what McLuhan calls a participation mystique.”

Jul 222010
 

Var på en ödetomt i Malmös industriområde i förrgår och såg en dokumentär från ödetomternas ödetomt, den halvt avindustrialiserade, mytologisk-amerikanska metropolen Detroit. I samarbete med Doc Lounge hade Folkets bio smällt upp en fet duk vid korsningen mellan Nobelvägen och Industrigatan för att visa Grown In Detroit, en dokumentär som både pekar bakåt och framåt.

Detroits befolkning har halverats de senaste femtio åren. Rasupplopp och arbetsbrist i och med stängda bilfabriker har lett till att människor flyr staden. Stora områden av Detroit är övergivna. Gräs växer högt där det förut har stått hus. Jag läser en turists beskrivning av hur han sitter i timmar vid ett trafikljus i de här områdena och läser en bok – utan att se en enda bil. Eller en enda människa.

Fotografierna av detta urbana förfall har alltid fascinerat mig. Som att se in i framtiden. Så kommer alla städer att se ut snart. Detroit är ett spöke som jagar stadsinvånaren, ett ställe som likt Nevada-öknen och Tjernobyls skogar ständigt återkommer i mina tankar. Som i förrgår, innan jag fick höra om den här visningen, då jag av en slump klickade in på det här bildspelet.

Hard times inspires great music brukar man säga, och motorstadens invånare har heroiskt satt sin axel mot historiens kugghjul och pressat det yttersta ur efterkrigstiden: Motown (objektivt sett världens viktigaste populärmusik… säger du Bob Marley så frågar jag dig: vem gjorde de jamaicanska artisterna före honom covers på?), The Stooges, MC5, Parliament-Funkadelic, Derrick May, Juan Atkins, Carl Craig, Jeff Mills, monumentala institutioner som Underground Resistance.

Samma krigsskådeplatskänsla som man ser i foton från Detroit kan man höra i Funkadelics syradränkta gitarreffekter och skärande rundgång. Samma kalla ödslighet, samma känsla av urbant förfall råder där som i den mekaniska och repetitiva musik som man döpte till techno. Det låg nära till hands för Juan Atkins och Derrick May att på 80-talet skapa en slags cyberpunkmusik, eftersom de varje dag såg ut över ett slags cyberpunklandskap.

Levnadsförhållandena i Detroit ligger en bit under exempelvis Limhamn eller Lidingö. Endast på senare år har Oakland och St. Louis lyckats peta ner Detroit från förstaplatsen bland landets mest våldsamma städer. Den avsaknad av boendetäthet och socialt liv och rörelse som Jane Jacobs varnade för i The Death and Life of Great American Cities gör sig påmind. Spritaffärrer är vanligare än mataffärer. I dokumentären får vi veta att 90% av flickorna hoppar av high school när de blir med barn. Varför plugga vidare när det inte finns några jobb? Alla dessa ungdomar utan inkomster. All denna jord som ligger övergiven. Varför inte göra det bästa av situationen?

På Catherine Ferguson Academy, en av tre special-high schools i USA för tonårsmammor, fick en lärare idén att eleverna skulle lära sig att både bruka den övergivna jorden och sälja det som produceras. Som man gjorde på samma ställe några generationer tillbaks. Dels är det ett sätt att försörja sig. Dels börjar staden leva igen. Dels får Detroit tillgång till bättre mat (Internets Celebreties Bodega-kortfilm nosar på samma problem). Jag menar vad annat kan man göra?

Filmen visar oss en tillbakagång som ger visst framtidshopp.

Mat- och hälsofrågan måste såklart dras längre än till de småskaliga lösningar som presenteras i Grown In Detroit. Varför är exempelvis inte all mat som säljs ekologisk och KRAV- och rättvisemärkt? Vi behöver större perspektiv. Men det är inte den ideologiska förträffligheten som intresserar oss i den här filmen. Lösningar finns inte här, men det ställs nödvändiga frågor.

Precis som i Det stundande upproret, som jag kom att tänka på efter filmen. Den senaste veckan har det i den pågående studiecirkeln kring den boken förts ett intressant samtal om det urbana. Vad är stadens framtid? Vad ska det komma av all denna mark och alla dessa människor som förklarats överflödiga? En brännhet fråga. Hur ska arbetskraft som bortrationaliserats kunna kontrolleras? Arbetsförmedlingens åtgärder kan omöjligen vara tillräckliga i långa loppet.

Storstädernas fattigare delar i Sverige präglas inte av en lika långt driven ödslighet och övergivenhet som i Detroit. Men vi har att göra med en arbetslöshet och kanske främst en bostadsbrist som är förkrossande för den uppväxande generationen.

Rostsverige är ett fantastiskt fotoarkiv från övergivna städer och samhällen runt om i Sverige. Frågan som inställer sig när man kollar igenom bilderna av dessa ödsliga och säreget sköna platser: Varför ockuperar man inte dessa byggnader? Och odlar jorden? En del skulle säkerligen föredra detta framför att ruttna bort i betongförorterna. Städernas centraliserande kraft håller på att tappa fart. Eller åtminstone ändra riktning. Utvecklingen tecknar en våg som redan har vänt. Men vilken väg tar vi nu?

Frågan som måste ställas är givetvis vad som ersätter den borttynande uppdelningen mellan stad och landsbygd. Vilka nya mobiliteter, vilka förtätningar och förglesningar, vilka ljud och vilka tystnader.

Brasilien ska ha VM 2014. Två år senare organiserar man OS. Båda spektaklen ska äga rum i Rio de Janeiro. Minns hur man inför OS i Atlanta 1996 “städade upp” innerstan genom att helt enkelt bussa bort alla icke önskvärda – uteliggarna, knarkarna, galningarna, hororna, langarna – till stadens marginaler. I Rio De Janeiro ligger de enorma kåkstäderna mitt inne i centrum. Helt inpå Copacabana. Hur ska man kunna rensa upp där? Visserligen har Lula-regeringen genomfört en rad reformer för att få favelan på fötter, men det är en piss i havet. Misären är överväldigande. De strukturella problemen sitter djupt.

En äldre bekant kommer med en oväntad infallsvinkel när jag diskuterar detta med honom. Regeringen har börjat så smått med att hjälpa sluminvånarna att köpa lägenheter billigare, men vet du hur mycket detta program skulle kosta i större skala? Bättre i så fall att man erbjuder hjälp att flytta ut på landet, där det finns enorma områden mark som är nästintill övergivna. Börja odla, börja producera. Varför inte? Frågan är dock hur det ska gå till – genom statlig planering, statliga subventioner, gräsrotsalternativ, alternativa samhällsbyggen, ockupationer?

I Brasilien hade jag privilegiet att en bit utanför Rio De Janeiro besöka en Quilombo, ett kollektivt samhälle med långa traditioner som skapats av före detta slavar. När ekonomin i Brasilien skiftade fokus från socker till guld, eller om det var till kaffe, hände det som så att ägarna övergav plantaget och lämnade slavarna kvar. Som bestämde sig för att gemensamt fortsätta bruka jorden. Idag har regeringen erkänt dom som rättmättiga ägare avmarken och den flod som flyter därigenom. Det finns idag över tusen liknande quilombos utspridda över Brasilien.

Visserligen är det ett jävla slit att hålla igång självförsörjningen. Men jag har aldrig förut träffat så trevliga och hjälpsamma människor. Till skillnad från i slummen finns ingen kriminalitet, inga poliser, ingen går hungrig, och man behöver inte gå runt och vänta på att träffas av en förlupen kula från knarkgerillornas vilda västernliknande shootouts eller polisernas räder (och oroar du dig för en kulturell retardering i detta samhälle på runt 500 personer kan jag intyga att man rappar bättre här än i din förort).

Quilombos och liknande projekt är fortfarande en marginell företeelse. Industriarbetaren utgör ännu majoritet i ekonomin, även fall han inte längre på traditionellt vis dansar det löpande bandets ballet. Men för en allt större andel av befolkning erbjuder städerna inga bostäder och få möjligheter till försörjning. Det vore mer praktiskt att verka i glesbygden.

En romantisk tillbakagång till småskalighet och teknikfientlighet är inte att rekommendera. Men vi måste vara beredda på denna våg som kommer, beredda på att bredda, variera, sprida och intensifiera kamperna. Städer kommer att glesas ut och glesbygder befolkas. En Exodus, en utveckling näraliggande poeten Lars Mikael Raattamaas uttalande om att “det skulle bli en otroligt mäktig kraft om människor i förort, landsbygd och småstäder skulle slå sig samman politiskt” vore önskvärt, en utvidgning från Marx fokus på städernas utbildade och välorganiserade industriproletariat. Framförallt: vill man en samhällsförändring måste man ställa sig de frågor som Johannes Nilsson är inne på i sina skarpa reflektioner kring Det Stundande Upproret.

Sist men inte minst har den osynliga kommittén i sin övergripande analys helt och hållet förbisett det faktum att Maktens i första hand inte härskar genom våld, utan genom vårat samtycke, som i sin tur bottnar i vårat beroende. De är visserligen inne och nosar på detta faktum när de konstaterar att det är ett stort problem att två procent av befolkningen förser resten med deras näring. Detta innebär att all makt i slutändan ligger hos dem som distribuerar denna näring bland folket. Säg att den osynliga kommitténs kamplystna gemenskaper lyckas i sin föresats att ta över gatan fullständigt i två dagar, tre, fyra… när tror ni svälten sätter in? Vem ska leverera maten? Militären? En bunt sverigedemokratiska bönder?

Switch to our mobile site