Refrängen sitter inte till hundra procent och Ron Braunsteins wordplay var bättre förr. Men han är fortfarande intressant som producent, och den här videon är så jävla New York.
Necro är rapvärldens mest hatade artist, ända får han kärlek av ghettolegender som Evil Dee, M.O.P. och Kool G Rap (som han spelar in en fullängdare med) – det är väl enna märkligt.
Världens bästa matlagningsprogram är tillbaka med ett tredje avsnitt, där Thirstin Howl the 3rd lär oss att tillreda en utsökt vaniljkexpaj. Nu finns det inte längre några ursäkter för att inte trixa ihop ett delikat mål var dag.
Glöm inte att kolla in de två första avsnitten och studera för all del resten av det New Yorkska kulturarv som denne legendariske polo-rican har skänkt världen.
Det här är en sån där grej man fantiserade om för tio år sedan. Men om Tony Yayo kan göra musik med Lil B så är väl allt möjligt 2012.
Från Ron Braunsteins facebook:
“KOOL G. RAP & NECRO – THE GODFATHERS – FULL ALBUM 2012
ENTIRELY PRODUCED BY NECRO
EXECUTIVE PRODUCERS: NECRO & DOMINGO”
Så märkligt är det ändå inte. Necro har redan respekt från veteraner som DJ Premier och Lil Fame, och glöm inte att han bidrog med ett av de tyngaste beatsen på Raekwons OB4CL2 (och brorsan hans har gjort musik med samtliga uppräknade).
Det kan nog bli bra. Det kanske är precis vad båda artister behöver.
Exemplariskt utförd, hursomhelst. En av många tunga, seriösa låtar från The Swarm, som jag spelade sönder och samman när den kom. Om jag minns rätt så var det faktiskt genom den skivan som jag kom in på Wu-Tang på riktigt.
Det tog tid att förstå dem. Det tog några försök. Det brukar vara så med den bästa musiken.
Hör du trummorna? Uppenbarligen spelades detta in i en smutsig, fuktig källare någonstans i Bosniens vildmarker, nåt ställe där du får astma och cancer i hjärnan om du vistas där för länge utan att veta de korrekta andningsteknikerna.
Upptäckte även att det finns videos för den RZA-producerad Co-Defendants, med Hell Razah och Shyheim (som dock gör sig bättre i stereon än på skärmen, vilket även hans dokusåpaäventyr visade), och för Where Was Heaven, Wu-Syndicates smärtsamt sentimentala undergroundklassiker.
First I heard with this rapper. He has that classic New York vibe, like Sunz Of Man or something… just keep on rapping, spilling rare gems all over your trails in the urban wilderness, over dusted organs and hard snares. Being traditionally minded, he sticks out today.
Whoever in New York that survived the industry needs to get back to this flavor and they will be OK. Look at Meyhem Lauren and Action Bronson: they innovate, they style war, they have fun, but still keep that original recipe… and so they win.
“Comfortably Numb like Floyd, I think Pink…”
Those not familiar with the producer need to watch this:
Only a few tracks on The Hour Of Reprisal did it for me, but an entire album with the same producer might give us another classic. I mean it worked for What’s Wrong With Bill.