Dec 152011
 

Image

I’ve mentioned the handstyles of Recife (in the North-East of Brazil) before.

But the Philly cat from the Infamy documentary going on about the uniqueness of his home city handstyles made me really want to hunt down some documentation from Recife.

This youtube has a few nice tags (and a great soundtrack from MV Bill and Camila).

There’s some badass stuff in the beginning of this TV clip (but turn it mute and blast some real Brazilian rap instead).

But all in all a pretty weak representation of the madness I saw with my own eyes.

If I go to Recife again I think I’ll take the risk of getting robbed for a camera, just to document the handstyles. They’re that nice.

May 142011
 

Jonas Grönlund jämför i Sydsvenskan den Malmöbaserade gatukonstnären Dan Parks provokationer med Sex Pistols.

Första gången jag såg hans affischer var i Göteborg strax efter mordet på Anna Lindh; en grynig fotokopia på utrikesministern, från andra hållet en arm hållandes en kniv, och texten “Ett hugg för Sverige”. Estetiskt nytänkande och en gnutta humor från högerextremisterna, gissade jag.

Cripple Bastards grejer och Ruptures Soap Farm är estetiskt oemotståndliga. Och jag sätter Jim Goads ANSWER Me! och några andra publikationer i samma anda högt. Att det existerar en undervegetation av JVVF-artister ser jag som nödvändigt för ett samhälles mentala hälsa.

De riktar sig till likasinnade, och håller sig för sig själva.

Dan Park klistrar främst upp sina – kanske inte rasistiska men definitivt främlingsnedlåtande – affischer i de delar av centrala Malmö som är mycket invandrartäta (och mycket PK-folktäta – vilka man till hans fördel kan gissa vara hans primära målgrupp). Hade Jim Goad gått runt och delat ut det ökända våldtäktsnumret av ANSWER Me! på kvinnojourer hade jag värderat honom annorlunda.

Till skillnad från Goad verkar dock Park inte ha något intressant att säga. Provokation utan patos är i vuxen ålder bara en slags avsiktlighet (tack än en gång, V.E.), och påminner mig mer om att prata med mat i munnen eller när någon klampar in hos mig med skorna på än att likt Johnny Rotten reta hela det fortfarande andra världskriget-självgoda brittiska imperiet genom att matcha hakkors med säkerhetsnålar och bondageaccessoarer (för att ta ett väldigt enkelt exempel).

Nihilismen är en process, ett fortgående arbete där man river ner för att etablera nya värden. Ser man det inte som en resa kan man lika gärna stanna på sin kammare. Den JVVF-estetik som Park företräder frammanar bilden av en idiot som sitter och kluddar med sin egen avföring, men jag misstänker att Park egentligen har mer gemensamt med en Lars Vilks än en Jim Goad (frågan är dock om inte också Goad står närmare Vilks åsikter än mina egna nu). Konst kan vara reaktionär även då den axlar outsiderrollen.

Ett problem i sammanhanget är ändå vänsterns självhatande PK-mentalitet som inte enbart stöter bort stora delar av arbetarklassen, men också refraktära, egensinniga, och i grunden kamratligt inställda typer, som Johannes Nilsson (ett till enkelt exempel) som förklarar att han på senare har “haft betydligt större utbyte av högerradikaler, primitivister, apokalyptiker, konspiracister och andra dårar långt bort från tråget, vilka trots tillkortakommanden av allehanda slag drar vissa logiska slutsatser från verkliga förhållanden.

Har själv träffat på och snackat med Park i Malmö och imponerats av hans breda musikkunnande. Samtidigt förstod jag att allt inte var hundra i huvet på honom, inte exakt hela tiden åtminstone, ett intryck som förstärktes av att senare se honom kuta runt och skrikandes jaga duvor på Värnhemstorget – men kanske framförallt av faktumet: 42 år gammal, och håller på med “provokativ gatukonst”.

Till hans försvar måste man dock säga att några av hans affischer är roliga. Och han borde självklart inte ha blivit avstängd från sin skola, eller vad det nu var som hände.

Aug 122010
 
Oneohtrix Point Never “‡PREYOUANDI∆” from Megazord on Vimeo.

I think Boards Of Canada started this genre. Visual Ambient is all about the unconscious, memory, dreams, blurry visions in the back of your head. Or pure bliss. Some kind of storytelling. Tape copies, radio transmissions with static and echoes, internet blurs. Naming yourself after the documentary films of your childhood automatically puts you in meta media mode. Traveling through the remains of your mediated life. Of your childhood and your dreams (how much time is spent staring into the mysteries of the screen, or lost in the worlds of the speakers or the headphones?). Of the cold war and colonialism and space exploration and science nightmares. Screen and speakers archeology. In this case it’s a thing of good.

This aesthetics is manifested fully in the vimeo clip above (not by BoC, but by newcomers Oneohtrix Point Never (music) and MEGAZORD (video) (more works of the second gentleman are shown below)).

One mo’ time its proven that its not the method in itself – in this case: the collage – that creates the new. What’s needed is a constantly arriving generation that transforms the craft and its myths, influences generation specific; technological, economical, territorial, theological.

Jun 262010
 

This is his first American interview since 2006, because he has better things to do — engulfed in a ceaseless surge of creativity, sleeping only two or three hours a night and fueled by coffee and Lucas Valley OG, the strain of medical marijuana he’s currently incinerating. (…)

“He has records from almost every nation,” says his frequent collaborator, hard-boiled Detroit rapper Guilty Simpson. “He doesn’t just buy them to sample. He wants to understand each song. He doesn’t need to know the language to realize musicality.” (…)

“He’d make do with what he had. There was an upright bass with just one string and he’d still use it effectively. He was insane on the drums too. I’d wake up to the sound of him playing to jazz records for hours. He seemed to be doing it because he loved it, not because he necessarily wanted to improve.”

I’m getting Öyvind Fahlström vibes reading this interesting but overwritten interview with Madlib.

Switch to our mobile site