This is new to me. Released as a 12 inch back in 1998.
Sep 152012
Sep 142012
Sep 132012
I have no clue where this is from…
Sep 122012
Att klä upp sig som pantrarna när det är dags att bli politisk känns lite väl nära till hands (däremot bör kanske Saigon inspireras av den unge Ghost8800 och börja kicka någon slags afro igen, och därmed båda keepsa det klassiskt medvetet och immensly contemporary), men det här råa, icke-nostalgiska New York-beatet är definitiv ett steg i rätt riktning – alltså bort från allt det där slätstrukna och sockersöta som gjorde Saigons solodebut till ett högeffektivt sömnpiller.
Och för all del, spela gärna in fler protestsånger med Styles P…
Sep 122012
Skizz x Tommy Black – Stanna Kvar by ProducerTommyBlack
En av Sveriges bästa producenter kickar sängkammar-raps över en produktion från en av Sveriges bästa producenter.
Från en gemensam EP, som vi ser fram emot med andakt…
Sep 122012
I Vad Blir Det För Rap #12 lanserar Petter417 begreppet sista-låten-på-skivan-musik, något svensk rap är väldigt bra på; introspektiv, välskriven, gärna samhällskritisk, känslointensiv underdog-rap.
Däremot är vi mindre bra på att göra musik för klubben, vilket möjligen, som herrskapet spekulerar, är en konsekvens av Sveriges brist på strippklubbar, sideshows, osv.
Fortfarande Knas från Kartellens debutskiva är unik. Här finner vi samma socialrealism, samma glöd och samma angelägna, täta texter som i den bästa svensk hiphop. Men skiten låter mer trap, crunk eller hyphy än den tröttkörda boombap som regerat rap-Sverige sedan stenåldern.
Mellan Lil Stars refräng, Masses genialiska produktion, bredbenta verser från förortsrappare som Stoopido, Alpis och Svartvit, en Lani Mo som utmärker sig med sin breda bergsjöitiska men ännu mer som en blivande stjärna, och några av Akis allra bästa rader, är Fortfarande Knas en svettig, klaustrofobiskt tight posse-låt i höjd med saker som Beware eller 2 Deep.
Men det är låtens sista vers som lyfter skiten till en ny nivå. Det är den som jag spelar gång på gång. Jocke från Hisingen lägger det råast av alla.
Vem sa du? Jag frågade folk från Göteborg, och fick inga svar. Jag fortsatte att lyssna, och frågade mig själv: Hur kan en sådan begåvad rappare vara helt okänd?
Idag upptäckte jag att han finns på “the twitter”. Och den andre november uppträder Jocke för första gången, på en välgörenhetsgala till Juliano Anderssons minne tillsammans med Sebbe Staxx, Lani Mo, SödraSidan och XO.
Och på tuben hittar vi mer otålig, oslipad betonglitteratur:
Sep 102012
Någon på tuben säger: “R.I.P to Half A Mill. I became a fan instantly after hearing this song. I knew that he was Nas equal lyrically.”
Jag skriver under på de två första meningarna – men Nas är bättre rent tekniskt.
Däremot är Half A-Mill mer konsekvent och känslomässigt intensiv, och det väger minst lika tungt. Låten ovan bevisar även att han kunde välja beats, och något ännu viktigare: hur man rivstartar en låt. “I wake up in the morning eight o’ clock, cock my glock. / My block is filled with alcohol and drug abusers. / They’re losers. Little niggas are pushing Land Cruisers.”
Nu måste jag se filmen som spelades in om honom.
Sep 092012
http://www.youtube.com/watch?v=nru8mhr2JZ0
Briljant brasiliansk gangsta rap. Skiten är hälften norra Kalifornien, hälften södra São Paulo.
Sep 082012
Stockholmssyndromet lårparti (gatto matto remix) by GattoMatto
Suverän remix av Stockholmssyndromets stora hit, från Sir Sampalots storebror (!), som hade med sex beats på Grishinken, som producerade Kärlek på Underhundar, och som har en hel del annat gött på sin soundcloud.
Sep 082012
Monsterproducenten Stress har alltså signat till Roc Nation. Grattis till det (hoppas jag, och menar det på ett bra sätt, Stress förtjänar varenda eventuell dollar, och vi uppmärksammade hans skit före er), även om de glada Roc-dagarna med Beanie, Freeway och Killa Cam är förbi. Stress ska serva Ludacris, konstaterar jag, kväver en gäspning.
Men kanske för detta något gott med sig för svensk rap. För även om namn som Soul Supreme, El Sherrifo, Masse Salazar, Ken Ring, Matte Caliste, Tommy Black, jag glömmer säkert någon, redan har sålt beats till andra sidan Atlanten, så ligger detta otvivelaktigt på en högre nivå.
Ändå tycker jag att de nyskrivna kontrakten inom rikets gränser är mer intressanta.
Här har det hänt mycket, snabbt.
Petters underetikett till SONY, BABA Recordings, har haffat Sjukstugan, Lilla Namo, The Order, och enligt ryktet även O.P. från Basgränd Crew – ett eklektiskt men enhetligt urval av excentriker och traditionalister som vi kommer att följa med spänning. Men vad ska den fullständigt färglöse Toffer göra där? Förvisso gillar väl Sverige sådan här lagom tråkig, lagom provocerande och lagom duktig musik, och DBS verkar inte sakna fans…
Universal, som signade men inte visste vad de skulle göra med Mofo för några år sedan, har under tiden snott åt sig halva rap-Sverige.
Näääk har varit hos dem ett tag, och det funkar säkert bra för båda parter. Nimo däremot, är en bättre rappare, men saknar karisma, och kommer nog ha svårt att plita ihop de hits som förväntas av honom.
Även Labyrint och Kartellen är knutna till Universal. Exakt hur mycket kommer skivbolagen tvinga dem att kompromissa med musiken, och hur mycket kommer de att göra självmant? Detta gäller även för Stor, Carlito, Dani M och Aki på underetiketten Redline Records.
Varför signas så många rappare helt plötsligt? Sedan när är det alltid en bra idé att ge sig i lag med industrin och deras advokater?
Misstänker att exempelvis Lani Mo tjänar mer pengar som oberoende, enbart genom kvalitativ musik och en manager som bokar uppträdanden, än på ett skivbolag. Och så kommer det nog att fortsätta…