Jim Goad

“Ni är alla smärtsamt medvetna hur grundligt ni blivit skrämda till lydnad under pöbelns diktat, medan jag endast följer mitt eget samvete. Jag har aldrig försökt säga åt någon av er hur ni ska uppföra er, ändå försöker ni bestämma mitt beteende. Ni kan skicka mig till fängelse, eller ända till kyrkogården – jag kommer inte underkasta mig. Och det är därför ni hatar mig – för jag påminner er om hur grundligt ni blivit tämjda.”

“Om jag inte arbetade på dagen, skulle jag svälta.
Och om jag inte skrev på natten, skulle jag dö.”

Jim Goad – den mest kontroversiella zine-redaktöreren någonsin, universitetsutbildad journalist, avhoppad klassresenär, oförsonlig samhällskritiker och historierevisionist, mörk humorist, konnässör av skräpkultur, sociopatisk renässans-redneck, en ansträngt ärlig sanningssökare – det bästa jag stött på i samtiden.

Jim Goad steg till sin nuvarande pseudo-berömmelse från en amerikansk zine-värld fylld med slarviga slackers och harmlösa punkare utrustad med kvalitéer jag förknippar med stora författare – en voluminös produktion, en sträng arbetsmoral, en nästintill sadistisk språkbemästring, en perfektionssträvan, en inställning som ser skapandet som viktigare än livet, och livet som arbetsmaterial.

Hans berättelse är den om det yngsta barnet i en familj där föräldrarna (en alkoholiserad, våldsam far och en lögnaktig, imbecill mor) skyller sitt kraschade äktenskap på honom; om den upproriske studenten i en katolsk skola styrd av sadistiska nunnor; om proletären som hänvisas till ett hjärndödande, uselt betalt skitjobb efter ett annat; om den vita mannen i ett politiskt system som ser gottgöringen till sina nertryckta grupper i en identitetspolitik där alla anklagande fingrar pekar på honom.

“Jag är beredd att dö för min tidning.”

ANSWER Me! är den tidning som Jim Goad gjorde och gav ut i fyra nummer (en om året 91-94) tillsammans med sin dåvarande fru Debbie. I en intervju sprider han ljus över de omständigheter som leder fram till att ANSWER Me! ser dagsljuset:

“ANSWER Me! var destilleringen av allt de sa att jag inte kunde göra på journalisthögskolan. Jag hade försökt att skriva för mainstream-publikationer, men utan att misslyckas med det, så skärde redaktörerna alltid bort mina favoritstycken med påståendet att de var i dålig smak eller riskerade att stöta bort annonsörer. ANSWER Me! var menat som ett koncentrerat av allt som slutade på golvet i redigeringsrummet. Slutligen så tillät inget annat forum än mitt eget mig att uttrycka mig hur jag kände för världen.

Jag är, och förblir, våldsamt fientlig. Jag var säker på att om jag inte fick ut min aggressivitet i tryckt format, så skulle den visa sig i fysiskt våld. ANSWER Me! blev den litterära motsvarigheten till ett kroppsligt överfall.

Jag tog ett råd från en essä av John Waters, där han rekommenderade att man omvandlande sin mest frånstötande egenskap till en marknadsförbar produkt. I mitt fall tog jag en obeveklig vrede och framställde den som en dygd. Första numret av ANSWER Me! kläcktes 1991, vid en tidpunkt då alla utom den vite mannen uppmuntrades till av vara arga, så jag fyllde en ledig försäljningsnisch.

Tidningen var också en blåslampa i ansiktet på slacker-estetiken. Punken hade startat med att påstå att passionen var viktigare än hantverket; femton år senare hade den kastat bort både passionen och hantverket och uppmanade alla att slött klämma ur sig oengagerad, anti-intellektuell diarré.

Jag ville skapa något där man kunde märka att författaren svettades med varje ord. Min attityd var att fatta en penna och sätta sig framför ett pappersark var som att plocka upp en AK-47 och gå ut på ett slagfält.

Mycket inspiration hämtade jag från hardcore-punk från det tidiga 80-talet och gangsta-rap från det sena 80-talet – den sortens grupper som vid en första lyssning överväldigar dig med den kraftiga våldsamheten i deras fientlighet.

Jag försökte inte provocera någon, hela idén om provokation är orimlig i sammanhanget; ANSWER Me! var icke-fiktion – hur kan man bli provocerad av verkligheten? Det enda fakta som jag upplever provocerande är min egen dödlighet. Allt annat borde vara fritt fram.”

Varje nummer av ANSWER Me! är över 100 sidor långt och fullmatat med välskrivna artiklar. De tre första numrena går i liknande stil – intervjuer med regissören Russ Meyer, Timothy Leary, Public Enemy, Kid Frost, Geto Boys, Anton LaVey, Al Goldstein och Boyd Rice, en busringning med Jack Kevorkian där Debbie försöker beställa dödshjälp till sig själv, artiklar om Mexikanska mordtidningar och Vietnamesiska gäng i USA, ett angrepp på Anonyma Alkoholister och liknande sekter, ett A-Z med de hundra serie- och massmördare som ligger oss varmast om hjärtat, en genomgång av historiens hundra käckaste självmord, en pratstund med en representant för peddoklubben NAMBLA, spekulationer från Adam Parfreys sida huruvida Steven Spielberg är pedofil, ett långt och infallsrikt försvar för rätten till skjutvapen, och Debbies angrepp på spädbarn, hemlösa, kvinnor, män, familjen, sexualitet, musikscenen, människor och sin egen judendom.

Oavsett vad denna upprabbling säger dig så var ANSWER Me! aldrig den billiga hatcirkus som vissa vill få den till. Även fall några sidor av tidningen uteslutande ägnades åt våldsam vredesventilering och snaskigt splattersmetande så löpte detta innehåll jämsides med politikerintervjuer och långa argumenterande artiklar som är stor journalistik. De fyra numren av ANSWER Me! var inte ensidiga, de representerade flera sidor av ett sammansatt intellekt. Det enda som var enögt i tidningen var Debbies tröttsamma traktat mot sånt som irriterade henne. Insatserna från hennes håll känns med tiden allt mer malplacerade.

I fjärde numret höjs nivån. I en intervju förklarar Jimmy: “Jag hade blivit irriterad på ANSWER Me!s popularitet efter tre nummer och försökte förtvivlat sålla ut mina fans till de verkligt troende. Jag hade tröttnat på idioter som bar Manson-t-shirts men som kippade efter andan vid själva idén om date-våldtäkt. Jag ville ha läsare som var villiga att känna våldet utan att se bort, som inte såg det hela som något slags gulligt postmodernt skämt att avnjuta från bekvämligheten i sina ateljélägenheter.” Det fjärde numrets tema är våldtäkt och innehåller bidrag från fler skribenter än vanligt, och de flesta av dem tar i för allt vad de är värda med att förklara varför våldtäkt är ett tillfredställande och moraliskt riktigt tidsfördriv, medan Jim i flera faktaspäckade essäer intar en mer nyanserad ståndpunkt i frågan. Men numret innehåller mer än påtvingade samlag; även en uppskattande artikel om rasistisk country-musik och Jims åtta sidor långa och hatiska uppgörelse med sin egen mor hittar sin plats mellan nersölade fittor och spräckta ringmuskler. Det här numret orsakade en obscentitetsrättegång, och är svårt att få tag på, men du kan tanka hem det från www.jimgoad.com. Pga de rättsliga problemen fick Jim aldrig nån chans att ge ut det femte numret, som skulle ha handlat om ras. ANSWER Me! är nu ett avslutat kapitel, men hot kvarstår om att ge ut det femte numrets innehåll i någon slags tryckt form.

“I ett land som tror att det är uppdelat efter ras, när det egentligen är uppdelat efter ekonomi, har jag ofta undrat om gangsta-rappare vet hur lite det är som skiljer deras berättelser om livet som innerstadsligist från Johnny Cashs berättelser om livet som landsortsligist.”

- Quentin Tarantino

The Redneck Manifesto är den bok där all den outsinliga vrede, allt det människohat och civilisationsförakt som Jim Goad spydde upp i fyra nummer ANSWER Me! får en social bakgrund och en faktaspäckad historisk uppbackning. Detta är en av de mest känslostarka och kraftfulla böcker jag någonsin läst. Författarens vendetta med klassamhället, med all dubbelmoral och förljugenhet, med allt förtryck och våld, med all orättvisa och korruption, med all fattigdom och utsugning, med hela det ruttna skitliv som serverats för han och hans sort i århundraden i Amerikas förenta stater är så känslomässigt våldsam att jag rörs till tårar. Jim Goad skriver med mer tyngd än någon annan författare – bakom varje ord sätts hela livet.

Jim Goad har plockat fram några teser som han kraschar in i vår föreställningsvärld med fyrhjulsdriven prosa. Den viktigaste är den jag anspelat på tidigare – den vita arbetarklassen är inte att skylla för slaveriet (en del av dem har själva slavar som förfäder) och de fortsatta umbäranden som svarta upplevt i USA, och har därför ingen skuld att betala tillbaks. Tendensen att gång på gång lägga tyngdpunkten på etnisk istället för ekonomisk tillhörighet i det offentliga samtalet är ett säkert hinder för att en jämlik förändring av det amerikanska samhället aldrig kommer ske. Att detta perspektiv i USA representeras av en “vänster” som består av vit, skuldtyngd medelklass gör det dock ack så jävla svårtillgängligt. Medelklassungarna behöver inte de här idéerna. Svartingarna och rönackarna skulle däremot må bra av att fokusera mer på en människas ekonomiska situation än hennes hudfärg.

“Shit Magnet är en fullängds utredning om varför så mycket skit flyger min väg. Den undersöker vad som händer när två världar – Jim Goad och Jorden – kolliderar. Det är mindre en självbiografi än ett omfattande filosofiskt manifest med vinjetter från verkliga livet som illustration. Föreställ dig Mein Kampf korsbefruktad med Soul on Ice, och du börjar närma dig.”

Skriven i fängelset pressar Shit Magnet ut än mer hat och idéer ur ett människoliv än vad The Redneck Manifesto lyckades med. Shit Magnet är på sina ställen smärtsamt ärlig, det här är vid tillfällen pinsamt självexponerande och mycket klargörande om hur en människa formas. Det här är inte skönlitteratur, det är fult och stereotypt och klumpigt och äckligt, precis som livet, och den här boken har en kraft som få andra kan mäta sig med – vid nåt tillfälle sitter jag åter igen med en Goad-bok i händerna och tårar i ögonen. Sammanlagt har Shit Magnet 18 kapitel. Det första är en introduktion och en programförklaring, kapitlena 2-9 avhandlar bland annat all skit som Jim råkade ut efter ANSWER Me #4 (tre unga engelska neo-nazister tar självmord, och en av dem skänker sina sparade pengar till Jimmy; en före detta marinsoldat skjuter på Vita huset och man hittar citat från ANSWER Me! i hans bil; Debbie får cancer och Jimmy knullar sin nya flickvän i deras säng när hon är på behandling; han åker in på kåken för att ha misshandlat den psykotiska och våldsamma flickvännen). Då kapitel 10-14 inte har någna klara ämnen att utreda utan snarare är ett försvar för hans tumultartade tid med flickvännen Anne “Psycho Bitch” Ryan, är det passande att kapitel 15-17 tar upp kvinnomisshandel, fängelser, bestraffning, rättvisa, sanning, skuld och ondska. Det avslutande kapitlet handlar om döden.

Då Redneck främst av allt var ett angrepp på klassamhället så riktar författaren den här gången sina vapen mot samhällsmoralen. Avsnittet där Jim berättar om sin tid på kåken är en förintande kritik av fängelseindustrin och rättssystemet (grundpoängen är att det inte är de dömda som är skyldiga till de värsta handlingarna, utan de dömande, samt att fängelsernas otroliga tillväxt har mer att göra med profithunger än en ökad brottslighet), medan kapitlet om hans sena tonår både är en dissekering av flockdjuret människan och en studie i ensamhet och depression. I avsnittet om obscenitetsrättegången anländer han vid en mer radikal ståndpunkt än någon från den traditionella politiska skalan – rättigheter är inget som staten kan ge dig, endast något den kan ta från dig. Att han är är logiskt klarare och sträcker sig längre än någon från den politiska skalan är typiskt. Det här en bok om smärta, hat och våld, trots det är den inte ensidigt mörk – ett av de klaraste budskapen är att bestraffning inte fungerar. Även ifall Goad vid flera tillfällen balanserar på gränsen till fullblodspessimism förblir han rakryggad till resans slut.

Efter Jim släpptes ut i den fria världen har han arbetat som redaktör för en porrtidning, haft sitt eget radioprogram, och frilansat för diverse respektabla publikationer. När han inte brer ut sig på sin hemsida i en grandios självupptagenhet eller håller ordning på sin virtuella lounge, har han börjat njuta av livet. Nick Buogas uttrycker det bäst borta på loungen:

“The Answer Me! mythos has been a huge burden for Jimbo as well…although he’s the consummate adventurer, he’s curiously consumed by a notion that people he holds dear will judge him harshly for his new enthusiasms and pursuits if they aren’t as extreme or shocking as past endeavors … it’s a comical curse, for Jim appears endlessly unaware that someone possessing his unique spirit, insight and honesty couldn’t take a false step if he wanted to…Those who love him simply expect fresh territory to be covered in his inimitable passionate fashion, no matter how it has evolved.. it’s the trademark intensity with which he forges new ground that ultimately defines him to his good friends and true fans. Jimbo, we love ya for who you were, are and will be … for a treasured moment in time, you defiantly challenged the world to Answer You! …the replies flooded in, ranging from the sublime to the absurd…some were grisly, and even dangerous…but a single, supremely satisfying answer never arrived…sadly, it never does. Those of us who have surgically studied mankind’s folly know a terrible secret…Yours will be that particularly cruel and demanding fate that is reserved for only the deepest and most enduring of artists… and the persons, places and things that have wounded you will be praised, as well as damned for all eternity, for they have prompted you to provide us all with a picture window into a breathtakingly remarkable soul. “

“Det finns egentligen bara en regel att leva efter: LÅT DEM INTE KOMMA UNDAN MED DET. Vad du åstadkommer i livet begränsas endast av din egen fantasi och rädsla för repressalier. Livet är för flyktigt och obelönande för att man skall kunna leva med den tillagda bördan av förlorad heder. Förnekandet av ens oundvikliga död är det som skapar den mesta oskärpta menlösheten i världen. När din existens med största säkerhet slutar i döden, finns det inget som heter ’att gå för långt’. Det finns inga ’linjer’ som du bör frukta att överskrida förutom mållinjen. Att spela säkert är det farligaste du kan göra.”

lämpliga ingångar:
http://www.jimgoad.net/pdf/interview.pdf