Jim Goad

“Ni är alla smärtsamt medvetna hur grundligt ni blivit skrämda till lydnad under pöbelns diktat, medan jag endast följer mitt eget samvete. Jag har aldrig försökt säga åt någon av er hur ni ska uppföra er, ändå försöker ni bestämma mitt beteende. Ni kan skicka mig till fängelse, eller ända till kyrkogården – jag kommer inte underkasta mig. Och det är därför ni hatar mig – för jag påminner er om hur grundligt ni blivit tämjda.”

“Om jag inte arbetade på dagen, skulle jag svälta.

Och om jag inte skrev på natten, skulle jag dö.”

Jim Goad – den mest kontroversiella zine-redaktöreren någonsin, universitetsutbildad journalist, avhoppad klassresenär, oförsonlig samhällskritiker och historierevisionist, mörk humorist, konnässör av skräpkultur, sociopatisk renässans-redneck, en ansträngt ärlig sanningssökare – det bästa jag stött på i samtiden.

Jim Goad steg till sin nuvarande pseudo-berömmelse från en amerikansk zine-värld fylld med slarviga slackers och harmlösa punkare utrustad med kvalitéer jag förknippar med stora författare – en voluminös produktion, en sträng arbetsmoral, en nästintill sadistisk språkbemästring, en perfektionssträvan, en inställning som ser skapandet som viktigare än livet, och livet som arbetsmaterial.

Hans berättelse är den om det yngsta barnet i en familj där föräldrarna (en alkoholiserad, våldsam far och en lögnaktig, imbecill mor) skyller sitt kraschade äktenskap på honom; om den upproriske studenten i en katolsk skola styrd av sadistiska nunnor; om proletären som hänvisas till ett hjärndödande, uselt betalt skitjobb efter ett annat; om den vita mannen i ett politiskt system som ser gottgöringen till sina nertryckta grupper i en identitetspolitik där alla anklagande fingrar pekar på honom.

“Jag är beredd att dö för min tidning.”

ANSWER Me! är den tidning som Jim Goad gjorde och gav ut i fyra nummer (en om året 91-94) tillsammans med sin dåvarande fru Debbie. I en intervju sprider han ljus över de omständigheter som leder fram till att ANSWER Me! ser dagsljuset:

“ANSWER Me! var destilleringen av allt de sa att jag inte kunde göra på journalisthögskolan. Jag hade försökt att skriva för mainstream-publikationer, men utan att misslyckas med det, så skärde redaktörerna alltid bort mina favoritstycken med påståendet att de var i dålig smak eller riskerade att stöta bort annonsörer. ANSWER Me! var menat som ett koncentrerat av allt som slutade på golvet i redigeringsrummet. Slutligen så tillät inget annat forum än mitt eget mig att uttrycka mig hur jag kände för världen.

Jag är, och förblir, våldsamt fientlig. Jag var säker på att om jag inte fick ut min aggressivitet i tryckt format, så skulle den visa sig i fysiskt våld. ANSWER Me! blev den litterära motsvarigheten till ett kroppsligt överfall.

Jag tog ett råd från en essä av John Waters, där han rekommenderade att man omvandlande sin mest frånstötande egenskap till en marknadsförbar produkt. I mitt fall tog jag en obeveklig vrede och framställde den som en dygd. Första numret av ANSWER Me! kläcktes 1991, vid en tidpunkt då alla utom den vite mannen uppmuntrades till av vara arga, så jag fyllde en ledig försäljningsnisch.

Tidningen var också en blåslampa i ansiktet på slacker-estetiken. Punken hade startat med att påstå att passionen var viktigare än hantverket; femton år senare hade den kastat bort både passionen och hantverket och uppmanade alla att slött klämma ur sig oengagerad, anti-intellektuell diarré.

Jag ville skapa något där man kunde märka att författaren svettades med varje ord. Min attityd var att fatta en penna och sätta sig framför ett pappersark var som att plocka upp en AK-47 och gå ut på ett slagfält.

Mycket inspiration hämtade jag från hardcore-punk från det tidiga 80-talet och gangsta-rap från det sena 80-talet – den sortens grupper som vid en första lyssning överväldigar dig med den kraftiga våldsamheten i deras fientlighet.

Jag försökte inte provocera någon, hela idén om provokation är orimlig i sammanhanget; ANSWER Me! var icke-fiktion – hur kan man bli provocerad av verkligheten? Det enda fakta som jag upplever provocerande är min egen dödlighet. Allt annat borde vara fritt fram.”

Page 1 of 4 | Next page