> BRYTBURKEN.SE

Det är en bra titel. Långt ifrån ideal, men långt bättre än drogliberal. Förhoppningsvis associeras det till en tredje position bortom fanatikerdrömmen om “ett narkotikafritt samhälle” och bortom nyliberalernas bekväma ordande om att helt enkelt och snabbt släppa allt knark fritt.

Den liberala utopin förutsätter som vanligt jämlika spelare – vilket bl a kapitalansamlandet och arvsrätten som vanligt omöjliggör. Hursomhelst. Tvärtemot vad de sa till dig i skolan är det stor skillnad på knark och knark. William S. Burroughs gillade småpojkar och hyste många märkliga åsikter, men som heroinist under flera decennier och väl bevandrad i naturvetenskaperna visste han vad han pratade om. Trots en stark förespråkare av personlig frihet var han var tveksam till drogernas legalisering, speciellt heroin, som enligt honom har sådana egenskaper att drogen snabbt skulle konkurrera ut allt annat på en liberaliserad marknad. En nation av heroinister istället för alkoholister?

Att göra droganvändare kriminella löser inga problem, och bygger bara ut existerande kontrollsystem och skapar mutationer av dessa. Det är dock tveksamt om det vore bättre med ett knarkets fria marknad. Droger och kommersiella krafter tror jag personligen inte utgör goda danspartners. Dekriminaliseringen måste vara ett socialt projekt, ett samordnande mellan missbrukarbehandling, minskad brukarrepression och ökad upplysning. Målet måste vara minskat missbruk, färre överdoser och minskad knarkrelaterad kriminalitet, men även minskad hysteri kring droger.

Skräckpropaganda gör intet gott. En hälsosam konsekvens av dekriminaliseringen i Holland som jag upplevde när jag var där var att ungdomarna inte såg ganja som något coolt och exoktiskt. De hade en avslappnad, nykter attityd till drogen. Och färre röker där. Möjligen för att det är lagligt. Jämför med USA och ni hittar omvända förhållanden. En liknande attitydförändring till rock n’ roll-drogen kokain vore önskvärt. En avexotisering.

Vi behöver relatera till droger, inte bara som individer, ensamma i mörkret, men som ett samhälle. Ta ecstasy, en typisk partydrog. Kan vi i offentlighetens ljus, bortom det drogromantiska skimret, möjligtvis inse att man blir fullständigt motbjudande under påverkan, och förpassa MDMA till historiens sophög? En legalisering skulle antagligen sänka efterfrågan. Om jag minns rätt ger även ecstasy bestående hjärnskador vid brukande oftare än varannan vecka.

Kokain är annorlunda. Visst är det också en partydrog. Men se på Spanien och Italien där maffian har lyckats få ner priserna och gjort koks allestädes närvarande. Man snortar för att festa, men också för att koppla av, för att döda lite tid, för att umgås på vardagskvällarna eller på lunchen – och för att arbeta. Likt i Nordamerika där företrädelsevis den vita arbetarklassen röker crystal meth för att kunna hålla två eller tre anställningar i luften.

Och här i Brasilien träffar jag en polis som berättar att det är vanligt, och uppenbarligen hyfsat accepterat, bland hans kollegor att dra några linor på skiftet för att “vara på alerten”. Enligt mig har även en starkt destruktiv drog som crack en viktig samhällelig funktion. Även de utslagna, zombie-liknande missbrukarna är nyttiga, som ett varnande exempel för en halvdesperat arbetarklass. “Erat öde – om ni inte rätar in er i leden”. Crack och heroin är lika viktigt för disciplinen som arbetslösheten. Och pundaren är en nödvändig och skräckinjagande “annan” i det borgerliga säkerhetssamhället nu när både juden, zigenaren, juden och utlänningen är out of style.