Oct 162009
 

En dag varje månad är det som om hela byggnaden som rymmer Babel, detta nattliga vattenhål för antagligen trendnödiga blogghipsters eller testeronnödiga new rap-skallar, tar ett chill pill och bara slappnar av, vidgar skallen och lägger sig lugnt flytandes nerströms i medvetandets flod. Borta är de vanligtvis inkompetenta vakterna och de vanligtvis dyngraka Vice Magazine-pajasarna och de vanligtvis skitdryga spännbögarna. I dörren står istället sammetslena postflummare iklädda turbaner och militäruniformer och glimrande ädelstenar. Skimrande super 8-projektioner och tunga orientaliska tyger beslöjar de vanligtvis blanka, propra ytorna. Kristallen tar över lokalen.

6740_143289404918_522124918_3370597_8303849_n

Långsamt har denna klubb skapat sig ett rykte och en allt större skara lojala medresenärer. Det är imponerande att dra så många människor till dessa iscensättningar av försvinnande smala musikgenrer, vare sig det handlar om kosmisk blueskraut, elektronisk vardagspsykedelia, instrumentala ordsallader serverat i hemblåst glas eller barockhits på oboe och luta. Min fru har varit där långt fler gånger än jag och påstår att det varje gång varit olika lokala förmågor som framträtt, alla okända, alla experimentella och sökande sitt, och det mesta riktigt bra. Själv har jag besökt klubben ett fåtal gånger och har inte sett något som motsäger detta.

Kristallen kan alltså på ett sätt sägas vara navet i en framväxande scen (som ja, redan funnits där, någonstans, men som nu kopplas samman, vidare). Klubben fungerar även som en mötesplats för Malmös underjordiska kulturelit (i brist på ett bättre ord). Här möts folk från skilda sfärer och planer kan dras upp, allianser bildas och nya projekt isjösättas. Kanske kan denna karavan vara små ljus som verkar underifrån på Nordens mentala glaciärtäcke och smälta bort något av den Lutheranska-stalinistiska istiden som fortfarande lever kvar i oss alla. Kristallen säger att “‘jorden är som ett rymdskepp utan instruktionsbok’. Att vi inte har någon instruktionsbok kan kännas lite obehagligt, men det ger oss samtidigt minst lika stor rätt att styra som Konungar, Storpotäter och Stora Organisationer världen över. Kristallen har nu tagit makten, och delar ut den till våra besökare. Frågan ligger nu i era händer, makten är er. Hur ska vi styra skeppet, och vart är vi på väg?

May 042009
 


Funkadelic – Cosmic Slop (official video)

This is nuts. No idea they had videos (alright, in lowest-fi quality but whatever).

The Dungeon Family of the seventies, but a hundred times more ground breaking. The Stooges teaming up with Sun Ra. Yeah, they seem to be making quite a scene running around in New York in priest robes, face paint, wolf masks and diapers. Quite a crowd seems to be forming around them.

A friend who grew up in Detroit saw them perform on some random TV show right when they were getting big (somewhere around 1970 I’m guessing). He was around 12 and said it was like the martians had landed. And the music: african jungle grit, dirty delta blues burned out in urban feedback terror, all wrapped up in some pulsating ghetto spaceship funk. They really had something going on, I mean they’re were more than just standing on the verge of getting it on.

Here’s that great article about the greatest groups of all time that you probably missed last time.

And if you’re smoking good, please get this over here.

Funkadelic – One Nation Under A Groove

Funkadelic – Whole Lotta BS

Funkadelic – Free Your Mind And Your Ass Will Follow


(Funk is its own reward.)

Nov 162007
 

I och med 1900-talets sekularisering i västerlandet behövdes nya Jesus-gestalter, något som Goretex, trots sina tillkortakommanden, hade klart för sig när han talade om Non Phixion som “the new religion, like Hendrix down at Rainbow Bridge“. Varje rock-stjärna erbjuder Jesus-poser, och i varje nedslag i den moderna musikens historia går det att finna ett slags trosystem. Populärkulturen har till viss del övertagit religionens roll att förmedla mytologi och föreställningar om den värld som är bortom och bakom vår synliga, fattbara existens.

Poulärmusikens historia är mytologi, inte bara i meningen överdrifter, skryt och obekräftade anekdoter, men också mytologi som ett sätt att organisera och förmedla erfarenhet bortanför teorins och propagandans gränser (på samma sätt som Gudstanken är ett sätt att tackla tillvaron där vetenskap och rationellt tänkande är otillräckligt).

David Bowie är likt Kraftwerk, Pink Floyd och Metallica tankemusik; men enbart polygon, enbart nihilistisk värdeförstörelse. Arkitekturen, porrmodellerna är av polygoner, allt här är ljus, elektricitet, här föds en människa som är helt och hållet framåtstörtande, destruktiv kraft. Vad är viktigt? Andra sidan av Low, Space Oddity, Starman, Life On Mars. Allt annat substanslös, mjäkig “rock-lyrik” och icke-polygonskt poserande.

Likt Kapten Nemo vet Major Tom att verklig hastighet endast kan hittas på havets botten. På andra sidan av Low stöter den nihilistiska processen på maximalt djup, splittras i polygoner, och slungas vidare i polygonsk bärkraft; en hypermodern, innehållslös farkost som lever vidare i elektricitet och elektronisk kultur.

C.R.A.Z.Y. är likt River’s Edge och Rumble Fish en trevlig nordamerikansk ungdomsfilm, men också en film om den heliga, helande musiken och dess uppenbarelseformer. I det fantastiska ljudarbetet sträcker sig skärmen ut mot synaren i en polygonsk rörelse, men det är inte en öppen film, den följer mallen där regissören tryggt knyter ihop allt i slutscenen, istället för att låta historien spinna vidare i ditt huvud, trogen tillvarons trasighet. Livets musik är assymetrin, ogreppbarheten, att “Guds vägar äro outgrundliga“, Joy Division, New Order. Helvetet är en värld utan sammanträffanden.

jmf: “Toward The Plastic: The New Alchemy”, By Giddle & Boyd

Jun 082007
 

Jag vet inte om The Beatles vackraste låt är deras bästa, den är i alla fall inte representativ för deras katalog och för vad som gjorde dem till ikoner och musikhistoriska giganter – där talar vi om melodikunskapen, riff-säkerheten, de perfekt räfflade pop-strukturerna, kanaliserandet av tidsandans mörka experimenterande, George Martins häxmästeri, Ringo Starrs virtuositet, samlaget med pop-konst-paradigmet, och främst den kraftiga våg av sexuell, social och psykologisk elektricitet de red fram på.

Julia är sällsynt bland Lennons kompositioner under Beatles-tiden med sitt nakna tilltal och arrangemang, vilket annars kännetecknar hans senare, betydligt blekare period som solo-artist. Men det här är ingen tråkig låt, man har bevarat något av den vackra, drömmande stämning som definierar mästerverk från de här åren som Dear Prudence, I’m Only Sleeping, Strawberry Fields, Sexy Sadie och A Day In The Life, och det är rörande när sonen uppmanar modern att se solen “shimmering, glimmering”.

Jun 122006
 



BAKIFRÅN

Vad som först verkar varan en klagan över tidens förfall…

“I varje klass man numera har ett klassknull
Hasch och saft och rök och bullar
Lärarn lärarinnan knullar…”

… visar sig vara ett erkännande att sederna är vad dom varit och att tiderna är fallna sedan länge.

“Gustav tredje nobba tjejer
Han istället tog lakejer
Bakifrån! Bakifrån…”

En schlager-stänkare i krysset.

JAG ÄR KÅT, NU VILL JAG KNULLA

Det här Shirley Basset-kompet är så mjukporrigt och fulflärdigt det går, med sköna stick på gitarren och fin salongkänsla. Det här ett 70-tal där heltäckningsmattan är utan fläckar, drinkarna kallt mixade och kärleken fri.

Men den samhälleliga smutsen lurar under ytan. En vän tolkar det som så, att vår näktergal faktiskt låter ljuda en prostituerads förklädda klagan, och inte nåt kåtglatt kvinnor-kan-knullnummer. Det här handlar samtidigt om det mörka 70-talet, och dess sjaskiga, snuskiga bakgator där folk får fara illa.

NÄR ATOMBOMBEN FALLER, SKÖNT-STÖRTSKÖNT

Det här är kallet… inte bara från den svenska naturen, utan den mänskliga naturen. Skogsdungen och landsvägen ser ut som flykten från inte bara atombombsvansinnet (som plågade världen med nyhetens skärpa vid denna tid) och trafiklagens långa arm, utan från vardagskrampen och den civilatoriska dödtiden i stort, en flykt till “en kasse öl” och att ligga i skogen och knulla.

***

De här dunderhitsen hittas på Bordellmammas dotter, vilket kan förklara varför det ligger en sån mästeverkstatus över kompositionerna – först här, i det småskaliga, krasst kommersiella sexschlagerslagget, långt in på småtimmarna, kunde Bode breda ut sin genialitet på riktigt.

Det här är mannen som jammade med Charlie Parker på sundsfärjan. Han har sex-rhymes for days.

Switch to our mobile site