För att ha en sådan helgjuten smak så var det paradoxalt att de rappare som A$AP Yams valde att pusha var mellan halvdana och halvbra. Curfew var dock en king låt och video och den här hyllningen är jävligt fin.
Hårt representerandes, förfinad Kalifornien-funk, även om det känns som producenten har tagit mer intryck av Isaac Hayes än George Clinton.
Snoop har väl inte ansträngt sig särskilt ofta sedan 90-talet, men vid sidan av reklamjobb, fotbollstränande och komedier av tvivelaktig kvalitet så har han även hunnit med att signa riktigt bra grejer.
Some chill car music that I approve of.
Not completely sold on Joey Fatts, but he and A$ton Matthews are bringing something kind of new to the table. Check out the video for Bricks below.
If nothing else these guys make this rap shit look good again. One of my favs from Live Love ASAP, though.
http://www.youtube.com/watch?v=tEEBxAsrdC4
Schoolboy Q är som redan känt ingen slashas när det kommer till att väva samman verser av våldshot och allmänt dåliga vibbar.
Men den 17-årige A$AP Ty Beats är mest iöronfallande här. Samplingen är något som Muggs, RZA eller Havoc skulle kunna ha grävt fram på 90-talet, men under huven döljer sig en ny twist på vad Shawty Redd, Lex Luger, Southside och andra söderfödda beatmekaniker sysslat med de senaste åren.
Han har inte direkt översvämmat marknaden, men hans beats har å andra sidan varit högklassiga.
Så vitt jag vet är detta A$AP Ty Beats femte kända produktion, efter Peso, Purple Swag, Uptown – som om det funnits någon rättvisa i världen hade chillat galet jämte de andra på Live Love A$AP – och Back To The Future. Älskar refrängen och orgelsamplingen på Uptown, och särskilt hur själva beat-skelettet visar sin rätta hyphy när man drar av den.
Brand New Guys var en av Live Love A$AP:s mest kännbara slaps. Detta kustöverskridande samarbete mellan Q och Rocky hamnar dock på Los Angeles-sonens tape, Habits & Contradictions som finns ute nu på iTunes (eller närmsta fildelningssajt som inte ägs av Swizz Beats).
Den mörka och snurriga känslan här visualiserar bättre än andra videos den genomsnittliga get-fucked-up-känslan, och producenten vet att arbeta på korrekt sätt med indyrock – inga “genreöverskridande” magplask, bara klipp upp röstsamplingen och kör in den som raprefrång under stränga kicks och snares. Något för Kanye West och Lil Wayne och alla som försöker låta som dem att lära sig av.