Jocke, som dödade Kartellens Fortfarande Samma Knas, är tillbaka med ett till betongmanifest.
Gästar gör någon som kallar sig Ali Ammo. Låten heter frustration. Jag menar, hur tror du det låter?
“… desperata situationer, tinnitus och skottljud.”
Tillsammans med Aje, vars uppväxt och kriminella karriär utgör huvuddelen av boken Gängmedlem, står han nu bakom något de kallar En annan sida av Sverige. “Första gången jag någonsin bloggar så lite tålamod, hehe, ska försöka lägga ett inlägg om dagen runt 18:00″, skriver Jocke själv, och det ser vi fram emot.
Och från Ali Ammos tuba hittar vi en till granithård, grådaskig berättelse från en annan sida av landet.
I Vad Blir Det För Rap #12 lanserar Petter417 begreppet sista-låten-på-skivan-musik, något svensk rap är väldigt bra på; introspektiv, välskriven, gärna samhällskritisk, känslointensiv underdog-rap.
Däremot är vi mindre bra på att göra musik för klubben, vilket möjligen, som herrskapet spekulerar, är en konsekvens av Sveriges brist på strippklubbar, sideshows, osv.
Fortfarande Knas från Kartellens debutskiva är unik. Här finner vi samma socialrealism, samma glöd och samma angelägna, täta texter som i den bästa svensk hiphop. Men skiten låter mer trap, crunk eller hyphy än den tröttkörda boombap som regerat rap-Sverige sedan stenåldern.
Mellan Lil Stars refräng, Masses genialiska produktion, bredbenta verser från förortsrappare som Stoopido, Alpis och Svartvit, en Lani Mo som utmärker sig med sin breda bergsjöitiska men ännu mer som en blivande stjärna, och några av Akis allra bästa rader, är Fortfarande Knas en svettig, klaustrofobiskt tight posse-låt i höjd med saker som Beware eller 2 Deep.
Men det är låtens sista vers som lyfter skiten till en ny nivå. Det är den som jag spelar gång på gång. Jocke från Hisingen lägger det råast av alla.
Vem sa du? Jag frågade folk från Göteborg, och fick inga svar. Jag fortsatte att lyssna, och frågade mig själv: Hur kan en sådan begåvad rappare vara helt okänd?
Idag upptäckte jag att han finns på “the twitter”. Och den andre november uppträder Jocke för första gången, på en välgörenhetsgala till Juliano Anderssons minne tillsammans med Sebbe Staxx, Lani Mo, SödraSidan och XO.
Och på tuben hittar vi mer otålig, oslipad betonglitteratur:
Medan jag var uppe i Göteborg för att intervjua Gubb och Black Ghost passade jag även på att sätta mig ner med Chato för ett timmeslångt samtal. Det jag minns tydligast är hans insisterande på att hiphop måste återvända till att bli en solidaritetsrörelse.
Senare meddelade han att de hade börjat spela in en video till den över sjutton minuter långa Gothenburg Anthem. Jaha, ännu en vettig människa som förlorat förståndet. Bara en kliniskt knäpp individ sätter igång ett sådant självmordsprojekt.
Men nu är resultatet här. Det är så mäktigt. Hälften av rapparna i den här videon är inte jättebra, men det är fantastiskt att se den här nyfödda göteborgska enigheten manifesteras visuellt på detta sätt.
Det kanske låg en tanke bakom videon ändå.
Rappare har inte någon plikt att stå på torget och skramla ihop pengar till Afrika, men historiskt har hiphop varit som starkast, i alla fall i vår del av världen, när den fungerat som självförsvar mot samhället och som ett sätt att lyfta oss själva ur fördärvet. Industrin vill bara ha enstaka stjärnor som de kan styra. De avskyr mobs, movements och smutsiga folksamlingar.
Lägg egon och ideologier åt sidan. Som Pimp C sade så många gånger – det finns inget som industrin (eller kapitalet i allmänhet) fruktar så mycket som artister (eller arbetare i allmänhet) som lägger ner sin beef och börjar jämföra sina situationer och börjar samarbeta.
Det är inte ofta man ser fram emot rap-videos. Men nu snackar vi Göteborg, mannen.
Fattade inte först grejen med Dirty Crowds Gothenburg Anthem; beatet lät stereotypt, och engelsk rap gör att jag zappar förbi. Beatet växte, dock, och ärligt, här spottas för mycket sanning för att man ska kunna snooza.
Videon till den låten, med 29 rappare, släpps på fredag, och den efterlängtade videon till Gubbs Död man står droppas två dagar efter.
