“I have a theory that a lot of people cry for criminals’ blood because they subconsciously realize they’ve been frightened into compliance without a set of handcuffs ever having been thrown on them. I also think that’s why some guys want to White Knight it with me – subconsciously, they realize they drool over pussy and will do anything that any woman tells them to do.”
(från hans Facebook)
Robyn avslöjar för SVT:s Petra Markgren Wangler att hon “var en ganska förvirrad och ung tonåring” som “rökte massa gräs”, enligt Aftonbladet, som samtidigt avslöjar att de lever i en annan galax där det inte är standard för musikintresserad ungdom från Stockholmsförort att någon gång prova cannabis. Det märkliga här är att det på SVT diskuterades “in i det sista om man skulle visa det eller inte” – för en manlig kollega skulle samma grej vara totalt okontroversiell.
Robyn är inget jag lyssnar på och jag är definitivt inget fan av alla de brudar som klonar hennes swagger medelst klädinköp och frisörbesök, men hon verkar vara en god förebild och man måste beundra sättet som alla dessa världens fördomar och förväntningar bara verkar rinna av henne.
Obryddhet gives birth to greatness every time!
Idag firas världens kvinnor med blommor eller könsseparatistisk filmkväll, beroende på var du befinner dig.
Ju länge en kamp pågår desto intensivare blir den liberala rekodifiering av samma kamp. Kolla socialdemokratins klasskampstomhet. Gaykampens omvandlande till konsumtion. Antirasismens besatthet av fördomar. Kampen för allas våran frigörelse har tragiskt delats upp och stoppats i små lådar av… vem då egentligen?
Varför är många av mina kvinnliga bekanta negativt inställda till feminism?
Feminismen reppar kvinnor lika väl som vänstern reppar arbetarklassen. Special shouts outs till feminister som hatar på brudar som gillar att klä upp sig och tycker skor med klack är haram, svenska förfittade feministmän som njutningslystet tokdiskriminerar kvinnor i smyg och (kan man nästan inbilla sig) omedvetet och sättet dessa män klär sig på, dagens Sydsvenskan som sökte täcka feminismen ämnesmässigt men saknade strukturella och inkluderande angreppsvägar; lika lön genom statushöjning av serviceyrken (något jag skulle kunna joina på barrikaderna), betalt för hemarbete, utbyggda kindergarten, och så vidare i all oändlighet.
PIONEERS… IM A RIDER LIKE PAC AINT NO STOPPING MY AMBITION
Precis som med Mona Sahlin här i Sverige så har media hatat fett på Dilma. Hon sägs sakna karisma och politisk erfarenhet, och man har tuggat om gamla “skandaler” gång efter annan (känns kanske bekant?). Antagligen är kombinationen kvinna och socialdemokrat svår att svälja, för journalister både här och där.
Brasilien har rykte som någon slags antifeministiskt utopi. Männen arbetar medan kvinnorna pendlar mellan sängen och köket, och brasiliansk bikinivaxning ligger endast ett litet snäpp över afrikansk könsstympning. Ändå upplever jag, men framförallt min fru, att kvinnor på flera plan behandlas med mer respekt där än här. Svensk jämställdhet är i mycket en propagandalögn.
Nu är man nu på väg att rösta fram en kvinna som sin ledare, trots medias hatkampanjer. Det är mer än vad USA och Sverige kan skryta med. Brytburken gillar att en mineira och före detta militant, som före ministerposter organiserade väpnad kamp mot militärdiktatuern och torterades i dess fängelsehålor, nu är på väg att bli världens mäktigaste kvinna. Vem kan hata på det?
