Apr 262009
 


Listening to this, it’s no longer relevant to talk about “southern rap”, as if it was a separate entity. This tape, like much other rap from the Southern states, transcends stereotypes and expectations. In a way it reminds me of Jay-Z, both the beats and the raps, except that I’d much rather listen to Playboy Tre. Ultramagnetic to the microphone, he got truckloads of charisma.

Other rap these days:

Max Minelli – Backpack Dreams & Hip Hop Wishes. Another southern over-achiever lays down technical raps over carefully selected slices of classic NY-boom bap. That’s a recipe for success.

And these days, when the weather is warm you have to listen to some svenska klassiker:

Ken – Underjorden

Ken – Situation STHLM

Aug 122008
 
Christian BlochYoung American LP

(Den här underbara dub techno-fullängdaren fanns förut att ladda ner gratis från Thinner; numera verkar den dock vara borttagen, men kan bytas ut mot det mesta som finns att hämta där.)

-

När man lyssnar på så här vacker musik är det inte längre aktuellt med självmord, tröga depressioner och svartklätt svårmod. I denna nya elektroniska musik har överlevandet möjliggjorts – mer än överlevnad, dock, snarare är det en poetisk, meditativ tillvaro vi välkomnas till, ett vänskapsförhållande mellan den elektroniske musikartisten (artist här som glamourglans och genikult – eller endast som ett taget namn, en anonym inskrift, en nod bland andra i ett oöverskådligt nätverk av nätverk) och omgivningen; vidsträckta lägenhetslängor, stadsparker, sovrum, buss- och tunnelbanesystem, maskinparker, havskanterna, träd, trottoarer, trafikljus, vardagsrum, allt detta som görs tillgängligt för artisten när maskinerna lärts känna lite bättre. De ger honom, vad han vill nå: musikskapande som upptäktsresande i jungfrulig inre mark, i vänners sällskap.

Vänskapsförhållandet återkommer i de stora upptäkterna i modern musik; det intima umgänget Hendrix förde med effektpedal och elektrisk gitarr; Lee Perry med rullbandspelare och mixerbord; Kraftwerks analogsynthar och trummaskiner; Aphex Twins preparerade pianon, egenskrivna datorprogram, sammanlödda hemelektronik. Jag-upplösningen och medvetandedelningen pågår ständigt. Befinner sig det skapande subjektet i männsikan, i maskinen, i båda och, eller någonstans mitt-i-mellan? Spelar artisterna sina instrument, eller styr ljudverktygen i lika grad över köttet? När människans herravälde över maskinerna rubbas till förmån för en mer jämlik relation uppstår vid tillfällen ljuv, visionär musik.

Jan 112007
 

DJ Assault är en i raden av innovatörer från techno-musikens Detroit. Frågan är dock om han helt direkt plockar kronan vidare från Juan Atkins, Derrick May, Kevin Saunderson, Mad Mike, Jeff Mills och dom grabbarna. Craig Adams spajsar ut på en annan vibe. Förutom det mästerliga, atmosfäriska electro-spåret U Can’t See Me kokas det i det här detroit-köket enbart upp accelererad funk och booty-bass. Har du hört klassiska Yo Relatives vet du att DJ Assault inte är den som tassar runt gröten. Här kan du spendera hela veckopengen på rätfram bruksmusik.

Någon gågn kanske Belle Isle Tech 2 blir mycket stampande-på-stället och booty-lyricism. Det kan köra ihop sig på ställen, men då är man begåvad nog att slänga på ett spår som påminner oss om att Detroit förutom evigt mixande och trixande i DJ-båset också handlar om fräsha kompositioner (313, Beatin’ The Beat), och att Assault på mikrofonen har lite av den gudomlige Kool Keith i sig. Det är inte fel att jämföra det här med Egyptian Lover, och hans Girls och My House On The Nile.

(Enormt tack till Goto, Peda och Flesh, som gjorde sig besväret att få den här skivan signerad, paketerad och skickad till mig på andra sidan planeten. God jul i efterskott och much love.)

Mar 152006
 

Debuten?

Ja, men det här är deras Black Sunday (och Truth Crushed är på samma sätt deras Temples Of Boom).

Everlast är ingen lyricist, men stilen och rösten sitter som fan. Muggs produktion är tightast här. Back From The Dead och titelspåret är obeskrivligt tunga. Hela skivan går att lyssna på från början till slut.

Mar 142006
 

I’m sweatin motherfuckers like Jack LeLaine, I packs the pain
I’ll rack your brain, leave you in a sack wit your name
hangin from your toe as I’m bangin your hoe
She’ll be slangin pussy down in Magic City, bringin me doe
If you don’t know it’s Lord Jamar from the Nubian set
(…)
We sweatin motherfuckin bullets, and if we break a sweat
That means we’ll make ya wet

Grand Puba och Sadat X känner jag igen från gästverser och samlingar, men det är Lord Jamars vers på Sweatin’ Bullets som är väckarklockan om man som jag trodde att Brand Nubian var ett gäng trädkramande Arrested Development-kokosnötter. Den här versionen av svart-grön-röd hiphop handlar mer om att skjuta vita djävular än att stå på hörnet och sälja uppbygglig litteratur, och det är alltid underhållande. Speciellt när det rappas över uppklippta, skitiga samplingar, 808-trummor och syndigt bacon-fettdrypande basgångar.

Ja, Lord J är genomgående den starkaste av de tre – att han dessutom producerade hela den här skivan (den Buckwild-producerade Alladat undantagen) minskar inte respekten. En del spår har en g-funk-känlsa, och vid tillfällen är det riktigt Marvin Gaye (exempelvis Claimin’ I’m a Criminal, som tyvärr utmynnar i gitarrsolon och smetigt R&B-ylande – en klassiker mindre) – men för det mesta handlar det om the ol’ boom bap.

Till skillnad från Sadat X och Grand Puba skaffade Jamar aldrig nån solokarriär, utan gick över till producerande och skådespeleri – men nu verkar det som soloskivan är på gångBabygrande.

Jan 182006
 

Att följa upp en av de mest inflytesrika skivorna någonsin är inte lätt. Skönt då att Wu-Tang Clan kom med så mycket tyngd på uppföljaren till 36 Chambers; Wu-Tang Forever.

Deck är som mest futuristisk på Triumph (“lyrically performing armed robbery“), Rae gör det svårt för andra MCs på Duck Seazon (“You fucking idiot, playing with my clan but you be fearing it“), och Ghost och Meth lägger sitt allra mest gripande på Impossible (“The ambulance is taking too long!“) och A Better Tomorrow (“No longer brothers, we unstable, like Kane when he slew Abel, killing each other“).

36 Chambers är naturligt nog mer enhetligt, organisk, den var ju mer eller mindre, tillsammans med det första från Method Man, Dirty, GZA och Raekwon, summan av RZAs musikkunnande vid den tiden. På Forever är han tvungen att ta nästa steg. Man kan jämföra med Temples of Boom där höga samplingskostnader tvingar Muggs till att gräva djupare i skivbackarna, samtidigt som syntharna tillåts spela en mer framträdande roll. Båda skivorna har lika egenartade, orginella ljudbilder, men Wu-Tang Forever blev inte ett lika sammanhållet album, det är en smula spretigt, det tar ett tag att lyssna in sig… men det lönar sig i längden. På ställen skiner Wu-Tang Clan som allra starkast här.

Nov 172005
 

Det är nog lite nostalgi i det hela, men ärligt, man kan alltid lyssna på Doggystyle. Det är bara den där rökpaus-skiten där Snoop drar nåt skämt (som jag inte riktigt fattar) som jag brukar skippa. På det sättet är det den bästa hiphop-plattan någonsin.

Om han hade haft The D.O.C. jämte sig under hela karriären skulle han kunnit ha varit där uppe med Rakim, Biggie, Pac, Pun, Ice-T, G Rap, och dom andra.

Efter debuten är det bara några låtar här och där som jag gillar – men det är trevligt att han sysslar med andra grejer än varmkorvsreklam.

Oct 192005
 

Väntan är över. Circle Of Tyrants är här.

Necro har alltid imponerat mer med sin SP1200 än med mikrofonen, men det här släppet är faktiskt något av en besvikelse beat-mässigt. Ljudlandskapet skiljer sig en hel del från den tunga, visionära smutsen på Goretex-plattan, vilken nog vore en naturlig utgångspunkt för en sån här Murderfest. Istället arbetar Necro vidare (i alla fall på Fender Rhodes Suicide) från 80-talsdeckar-saxofonerna i Watch Your Toes från Brutality Part 1 och den stela, raka, klickiga trumprogrammeringen från mycket av den skivan. Severed Organs och Theatre Of Creeps förskänker mig däremot ett sadistiskt, förnöjsamt hånflin, och får mig att tänka på Street Veteran och White Slavery.

Ja. De flesta beatsen är för rena, polerade, anständiga… och live-instrument gör inte saken bättre (The Sexorcist var lite samma grej). Take It In Blood är experimentell, men misslyckad, och cowboy-hiphop likt The Four Horsemen är ingen bra idé. The Chosen Few, Carnivores och The Black Wings Of Apocalypse är starka låtar; dom hade varit starkare om Mr Hyde, som fortfarande låter helt efterbliven, hade gjort en Captain Carnage och slutat rappa.

Necro är bara bra på varannan vers numera. Det känns som han har lite väl mycket självförtroende.

Ill Bill har däremot fortfarande inte en enda svag vers i straffregistret. Han är en jävla maskin och enligt mig, jämte Saigon och Cormega, den hetaste rapparen just nu. Ett mix-tape med Raekwon kommer snart.

Goretex leverar han också. Och även ett mix-tape med demos och osläppta grejer nån gång i framtiden, enligt intervjun på Buddablaze.com.

Switch to our mobile site