Såg att Svante Tidholm har gjort en dokumentär. Har inte sett den. Du kanske har ännu mer tur, och vet inte vem jag pratar om. Låt mig i så fall plåga dig en stund, in the good name of driving hem några poänger.
Som ung tjänade Svante miljoner på IT-boomen. Han skrev tidernas mest substanslösa och hantverksmässigt omedvetna generationsroman (helt enkelt ett oredigerat snitt från hans epostkorrespondens). Han var med om att starta det livsstilsanarkistiska tryckerikollektivet Demonbox. En insändare klagar på medelklassinslagen på Arbetarens sistasida – gissningsvis syftar man på Svante, som ungefär svarar att klass inte spelar så stor roll; det viktiga är hur punk och anarki har makten att förändra våra liv. I den, öh, “civilisationskritiska” kalkondokumentären Surplus velar han runt och klagar på att han har mer pengar än han kan spendera (revolutionen kräver självfallet de fetgöddas gråtmilda självförnekelseritualer). För närvarande verkar han främst utleva sin mjölkmögliga tankeverksamhet på Arbetarens XX-blog.
Jag ogillar hans mediala närvaro lika mycket som jag uppskattar hans användbarhet som ideologiskt bollträ; som den medelmåttiga medelklassens obefogade självförtroende utmärkt exemplifierad.
Both his parents are writers, and his brother is a journalist at a Swedish morning paper (DN), but Svante doesn’t think his family is his reason for writing. “My parents have never demanded me to write. I grew up in a family where creativity was something natural. It then becomes something common, and not at all anything special as in a family where no-one writes.”
Detta kan förklara varför han fortsätter, när han uppenbarligen inte har nåt viktigt att säga, och dessutom gör det så illa. Medelklassen vill stå i centrum, även när man inte har nåt att komma med. Man vill förklara världen, även när man förstår lite om hur den fungerar. Kort sagt: man tror man är så jävla viktig, utan egentlig anledning. Det handlar om det symboliska kapital som Pierre Bourdieu skrev om; att man är välartikulerad och har ett visst mått av självförtroende, vilket är viktigt för att överhuvudtaget våga formulera egna, oppositionella tankar. Detta kapital försökte man i arbetarrörelsens Sverige som bekant erövra genom bl a ABF, studiecirklar och föreningslivet. Men att socialdemokraternas medlemsantal har gått ner till en tiondel på trettio år är ganska talande för situationen. Folkbildningsprojektet, som skulle lära oss att föra vår talan och tro på vår egna intellektuella förmåga, är i fritt fall. Arbetarklassens ordkarga levnadssätt och genomgående låga självförtroende kommer med all sannolikhet att bestå.
Detta förhållande förklarar delvis varför det är en sådan plåga att läsa en slumpmässigt utvald diktsamling på biblioteket och varför det är så många skribenter i Nöjesguiden (eller bland journalistkåren i stort) med skitförnäma efternamn. Detta tema dyker också upp i Fienden, Renzo Aneröds tredje del i sin trilogi om subkulturer och våld bland ungdomar uppväxta i det sönderfallande folkhemmet. Det handlar om nazis och AFA den här gången. Visst, Aneröd kör på med lika illa konstruerade intriger och dialoger som förut, men även ifall hans karaktärers (eller väldigt genomskinligt hans egna) resonemang knappast bör tas som rekommenderade politiska program så är de som vanligt utmärkt diskussionsunderlag. Författaren är säkert nöjd så. Inget tekniskt delikatessarbete, men hundra procent angelägenhet. (Det är också som diskussionsunderlag som Teatermaskinen hittar sitt kanske mest radikala uttryck.)
Särskilt intressant är Aneröds skildring av hur medelklassen i den antifascistiska kampen ställer arbetarklassen mot sig själv och får oss att glömma klasskampen; anarkokommunisten Antonios tankar kring nya strategier för att bryta fascismens splittrande effekt på arbetarklassen (javisst, man ska slå dom på käften och jaga bort dom från gatorna, men då majoriteten av Sveriges blöjnazis är arbetarklass ska man även försöka kommunicera med dom – vilket kan löna sig i det långa loppet… och terror mot nazisters familjer kanske inte är den bästa vägen att gå?); hur högerregeringen under krisen i början av 90-talet använde invandringen både för att splittra arbetarklassen och införa lönedumping – och för att framställa sig själva som ädla humanister; hur det kulturella kapital som vi nämnde förut ofta får medelklassmänniskor att agera som självutnämnda ledare inom vänstern – när de egentligen ser rörelsen som nån slags gatukreddgivande utflykt innan de gör riktig karriär – och mycket annat som förtjänar ett eget inlägg. Det kan också nämnas att bokens absoluta höjdpunkt är en hjärtligare totalsågning av Promoe än vad jag någonsin skulle vara mäktig.
Låt oss runda av med ett relevant citat från Skumrask angående den potentiella makten hos ny mediateknologi:
Med ett allt mer segregerat skolsystem riskerar den här klyftan att fördjupas ytterligare. Den megafonen vi åtminstone tillfälligt förfogar över riskerar att återigen hamna i de besuttnas händer till DNs ledarredaktions och ravekommisionens chefsideologs stora glädje.
Att se Svante Tidholms film måste vara plågsamt, på flera nivåer. Caroline Ringskog Ferrada-Noli lät så här nöjd i Nöjesguiden:
Brand har liknande klagomål. Jag kan nog inte hålla med om allt dom säger, men följande är allt lite komiskt:
Kanske hade ett erkännande av deen homosocialitet som filmaren själv är bärare av lyft Svante Tidholms film och visat på hur stark maktordningen är. De självreflekterande inslagen i filmen framhåller istället hur känslosam, jämställd och djuptänkande han själv är.
Fredrik Strage gillar den. Men han är likt Tidholm liberal och skulle själv antagligen stå lika handfallen inför ämnet. Det verkar som om Tidholms världsförståelse handlar mer om avundsjuka och dåligt samvete än om kroppsliga drifter och ekonomiska realiteter. Jag skjuter från höften: hans skuldkänslor kanske kommer mindre från hans könstillhörighet än från hans status som priveligerad medelklassunge (världssamvetet brukar som bekant bränna starkare i dom eftersom man har så lite att klaga på i sin egen värld)? För att återvända till Ringskog Ferrada-Noli – hur skulle exempelvis Houllebeque resonerat? Vart kommer man i det här fallet med en vilja att iskallt och obarmhärtigt försöka återge världen? Varför köper män sex? Visst finns det de som vill ha närhet och gråta ut. Men andra vill bara spruta. Och andra vill festa och ha kul med grabbarna, och väljer då horhuset. Ja, det finns många anledningar till att prostitution är världens äldsta yrke.
Man kan tänka sig att Tidholms bakgrund på en syndikalistisk tidning hade färgat av sig såpass att han istället för att skåda jävligt långt in i det manliga navelluddet kunde lyfta fram arbetarperspektivet: att sälja sex är ännu ett sätt att sälja sin arbetskraft. Visst skulle säkert prostitutionen minska, eller möjligen i det närmaste försvinna, om vi hade ett bättre samhälle och en bättre relation till sex och det motsatta könet. Men i dagsläget kan man koncentrera sig på två saker. För det första – och detta är jag långt ifrån hundra på – att precis som med droger hålla ekonomin kring sex laglig, och alltså någorlunda i dagsljuset, där verksamheten åtminstone går att diskutera (skulle prostitutionen kanske se finare ut i Sverige än i den svettiga tyska skyskrapan från Svantes film?). Att sexköpen skulle öka vid en eventuell legalisering är inte givet, utan beror på diskussionen som samhället kommer att föra. För det andra måste hororna få ett bättre liv. De måste organisera sig för bättre villkor (och därmed även en chans att komma ur sin situation) – precis som alla andra som horar ut sig i kapitalismen.
För att avsluta: Hur göra en bättre film än Som en pascha? Ingen aning. Jag skiter i, och är ärligt talat mer intresserad av Svante Tidholm som arketyp än av hans eventuella verk. Mitt råd till honom handlar varken om prostitution eller filmskapande. Gå till närmsta arbetsförmedling och ta första skitjobb de erbjuder. Då slipper nån annan göra det. Låt sen din mediala närvaro sjunka. Ner till noll. Till det att glömskan och tystnaden råder.
Men shit. Har du någon personlig anledning att avsky denna Svante Tidholm?
Först: “Kan vi inte en gång för alla göra upp med den socialistiska adelskalendern. Den som säger att ‘har du rika föräldrar finns du saker du aldrig förstår’.”
Att Tidholm är medelklass diskvalificerar henom inte från att kunna ha vettiga åsikter. Däremot kan du ju naturligtvis tycka att hen inte har det. Men vad har det med klass att göra?
Jag tillhör dem som inte stört ihjäl mig på Tidholms “mediala närvaro”. Hell, jag stör mig inte på någons mediala närvaro, det är ju skitbra att alla får delta i det offentliga samtalet om de vill. Sen går det ju att uppröras om stollar får en massa oförtjänt uppmärksamhet, men då är det ju liksom inte stollarna det är fel på, utan de personer/maktstrukturer ger dessa stollar uppmärksamheten.
Jag är dock tveksam till om Tidholm har en sådan stark röst att någon stark kritik behöver riktas mot någon person/maktstruktur/tidning/fond för filmskapande, för att givit just honom någon oförtjänt hög position. XX-bloggen har jag uppfattat som synnerligen lite läst. Väldigt få kommentarer. De gånger jag har kommenterat har jag inte fått några träffar på min blogg därifrån (som en brukar få när en kommenterar på en stor blogg).
Bättre vore om vi frikopplade detta från enskilda människor och kunde försöka se konstruktiva sätt att aktivera underklassen i det offentliga samtalet. Internet har förändrat denna grupps möjlighet att ta plats. Nu gäller det att få den att ta tillvara på möjligheten!
Det handlar väl knappast om att enskilda medelklasskribenter ska mobbas till att deaktivera/passificera sig.
Jag förstår inte riktigt – försöker du säga att jag är elak?
Får man inte använda offentliga personer, som gjort böcker och filmer som recenseras i dagstidningarna, som “points of departure” för att försöka driva hem poänger? Är det mobbning i din värld? Den här slätstrukna snällheten i det offentliga samtalet måste väl ändå vara ett hinder för verklig förändring?
“Att Tidholm är medelklass diskvalificerar henom inte från att kunna ha vettiga åsikter. Däremot kan du ju naturligtvis tycka att hen inte har det. Men vad har det med klass att göra?”
Jag skrev att Svante tyckte att klass inte spelar nån roll. Dessutom i en tidning som Arbetaren. För att parafrasera mitt inlägg så handlar det om “hur medelklassen i vänstern ställer arbetarklassen mot sig själv och får oss att glömma klasskampen”. (Som när Doktor Kosmos ville få oss att läsa Naomi Klein istället för Karl Marx.)
Hursomhelst… vad jag egentligen ville nysta i var följande: varför ser jag så många begåvade från arbetarklass som inte satsar på sina talanger? Möjligen är det för att “det fanns ingen studiemotivation – för det krävs trygghet och en fast grund”… samtidigt som medelklassen ärver sina föräldrars yrken.
Håller du inte med om att blogga om klass – och använda lämpliga exempel! – skulle kunna vara ett sätt att se “konstruktiva sätt att aktivera underklassen i det offentliga samtalet” (förutom att jag inte skulle vilja “aktivera underklassen” – sådant måste vara deras eget verk)?
Jag tror att vänsterns besatthet vid att “avslöja” de sina som borgliga infiltratörer skrämmer folk från att skriva och kasta sig in i det politiska samtalet. Om förmågan att läsa Kapitalet ska vara inträdesbiljetten till debatten, ja, då kommer aldrig underklassen komma ens i närheten av den. Det upprätthåller snarare en struktur där den utbildade medelklassen är och förblir den främsta uttolkaren av Skrifterna.
Jag skulle nog inte säga att det offentliga samtalets slätstrukenhet har med “snällhet” att göra, snarare fjäsk och inställsamhet! Folk vill av taktiska skäl hålla sig väl med viktiga personer och säger därför sällan emot dem, vilket är ett stort problem. Men vara elak att dissa hela personen och hoppas att den slutar skriva för alltid och tar ett annat jobb — det är att dra det för långt i mitt tycke. Vi skulle ha kommit långt om folk bara slutade fjäska.
Jag håller med om att det finns tendenser inom vänstern att “ställa arbetarklassen mot sig själv”. Men att måla upp någon fiendelinje och säga att det är “medelklassen i vänstern” som gör det, är att skjuta sig i foten.
1. OK, jag förstår, du tycker inte man ska dissa personer som förtjänar det – vi kanske kan agree to disagree on that matter?
2. “Om förmågan att läsa Kapitalet ska vara inträdesbiljetten till debatten, ja, då kommer aldrig underklassen komma ens i närheten av den.”
Tycker du målar upp stereotyper här. Ingen har sagt det. Att tala om klass är däremot en naturlig inträdesbiljett. Mycket bättre än No Logo eller kärnfamiljskritik eller vad nu dina polare i Doktor Kosmos erbjuder.
3. Jag håller med dig om att det är fånigt att jaga “infiltratörer”. Folk från medel- och överklass kan självklart vara värdefulla i kampen, vilket historien också visar.
(Däremot är det något fel om de utgör majoritet i en organisation. Och det kan säkert behövas vissa grupper som är klass-separatistiska, och av samma anledning som det behövs kvinnoseparatistiska grupper.)
Svante Tidholm representerar inte exakt tendensen att “ställa arbetarklassen mot sig själv” – här var exemplet AFA-aktivister som vill lägga all rörelsens energi på att terrorisera nazister och deras familjer, och inget alls på klasskampen – däremot tendensen att glömma klasstänkandet till förmån för “hur punk och anarki har makten att förändra våra liv”.
Mm, det var nog att måla upp en stereotyp där, jag läste det länkade inlägget lite väl elakt. Jag läser det här nu och tänker att jag nog reagerade känslomässigt utifrån en egen rädsla för att “avslöjas” som liberal och icke påläst och vit medelklassman med för stort självförtroende. Din punkt 1 beskriver nog konfliktlinjen i den här diskussionen. Jag tycker inte människor ska dissas, bara åsikter och resonemang (jag är principiellt mot separatism f.ö., även om det kan vara enda vägen i extremfall). Hm, men tack för bra svar på mina kanske väl hårda kommentarer. Jag har fått lite att tänka på.
Jag får tacka dig också. Dina kommentarer fick mig att idag tänka vidare kring “punkt 1″. Det är ett väldigt intressant ämne som jag planerar att skriva mer om. För övrigt:
Jag bör kanske förtydliga att jag inte dömer ut Tidholm för att han är ur den kulturella medelklassen sprungen – men för att han skriver och tänker så dåligt. Och efter denna rent litteraturkritiska utdömning frågar jag mig varför jag har stött på så många liknande stollar i mitt liv? Tanken är ungefär som följande:
Kreativitet, att uttrycka sig själv, verkar komma mer “naturligt” för medelklassen; man uppmuntras till det. De från enklare förhållanden som sysslar med något kreativt – jag talar främst om skrivande (så att säga mitt område) – verkar anlända med mer energi, med orginella, tillkämpade perspektiv, med mer ambitioner än personer från medelklassen. Eller så kanske de bara sticker ut, eftersom de på ett sätt har brytit in i en främmande värld – skrivandet är något tillkämpat, erövrat. (OK, väl romantiskt, och det finns kanske nästan lika många undantag som det finns de som följer regeln… men visst finns det nån sanning i resonemanget.)
Ditt första citat (från Doktor Kosmos?) – “Kan vi inte en gång för alla göra upp med den socialistiska adelskalendern. Den som säger att ‘har du rika föräldrar finns du saker du aldrig förstår’” – kan tolkas som väldigt provokativt. Det är nästan som att man vill underkänna arbetarklassens erfarenheter om hur samhället fungerar och om hur folk hålls kvar nere på botten (genom flertalet sätt i kulturen, ekonomin, skolan, arbetslivet, omgivningen, osv).
Liknande tankar dök också upp när jag läste Fienden. Och där kommer vi till frågan om separatism, ett annat ämne i boken.
För det första vill jag inte överdriva en organisations betydelse. Organisationer är aldrig den verkliga kommunistiska rörelsen (alltså arbetarklassens ständigt pågående kamp för att avskaffa sig själv som klass).
Hur som helst. I Eneröds roman – som jag tror i mycket är baserat på vad ungdomar berättat för honom – läser vi om en situation i den antifascistiska gatukampen där en veteran i AFA från övre medelklassen skickar arbetarungar att slå andra arbetarungar (och inte bara nassar). Jag tror inte detta är en omöjlig situation även utanför skönlitteraturen. För att förhindra sådant, och att agendan i stort formas av medelklassens erfarenheter, kan separatistgrupper vara bra; för att kunna utbyta erfarenheter och livsberättelser, och för att upprätta en slags mental frizon… lite på samma sätt som kvinnogrupper brukar göra alltså… tja, man kan leka med tanken åtminstone.
va har Svante Tidholm gjort för att förtjäna benämningen “henom” och “hen”?
*extremt late to the party*
Jag använder bara könsneutrala pronomen, det är inget någon “förtjänar” eller ej.
*still subscribing* #rssftw