“Based on a best selling novel
With blood on the bottom of the Grey Goose bottle
You muthafuckas is finished
(…)
This year I’m dancin’ with the devil
Rebel without a cause
Something authentic, enemy of the state
Who said the rich couldn’t relate?
(…)
Alone, like the last Arab with AK’s in the palace in Baghdad
Talkin’ is for lovers, I want powers beyond powers“
Klassisk hardbody-rap från Staten Island över en traditionell soul-sampling. Solomon Childs hade samma sorts enorma självförtroende, stålhårda swagger och förmåga att sätta ihop ord på de mest oväntade sätt som Ghostface och Cappadonna gjorde sig kända för, men på skiva lät han fakiskt bättre ensam än på låtar tillsammans med de andra i Theodore Unit.
Efter att Wu-Tang – och New York i allmänhet – tappade energi och fokus i slutet av 90-talet så var det svårt för alla klanens allierade att bryta sig in i gamet.
Det betyder inte att de saknade talang, eller bra låtar för den delen.
2004 års 718 från Theodore Unit (där vi hittar Mama Can You Hear Me) kan nog sägas vara det sista livstecknet för den här sortens rap, du vet, genomgående fräscha New York-beats som hyfsat okända rappare slaktade. Sen kom soloskivan från Ghostface där Missy Elliot gästade.
Det var sista spiken i den kistan. Ridå för riktig jävla rap från det ruttna äpplet.
Solomon Childs har kämpat vidare sedan dess, med något halvdussin hembrända skivor som få har brytt sig om. Vissa grejer låter bra dock, som den här med Killarmy, eller den här över ett klassiskt RZA-beat. Han gästade även på en riktigt bra låt på Wu-Tang Meets The Indie Culture. När han levererar, då är det inget annat än klassisk, granithård, kompromisslös New York-musik.