På wikipedia läser jag att DN:s recensent öste beröm över Bo Widerbergs Kvarteret Korpet när den hade premiär, och några år senare hyllade han den som ett “lyckligt mästerverk”.
Tillåt mig att skratta rakt ut i luften. Jag har precis sett klart filmen och de orden liknar exakt en standardiserad, högborgerlig tandutdragning förklädd till uppskattande kritik.
Inget ovanligt där.
Kvarteret Korpet är däremot inte vanlig. Det är absolut ingen lycklig film. Den är manodepressiv, gråtmild, ilsken, vacker – som livet brukar te sig när man är som mest närvarande i det. Fantastiska skådespelare, fantastiskt kameraarbete, och ett manus som vägrar lösa upp en enda av sina smärtfyllda knutar. Allt är fucking tight och draget till en spets – av sådan sort som ger skärsår som aldrig läker. Kvarteret Korpen, alldeles i närheten av köpcentret Triangeln i Malmö, revs på 60-talet, men Kvarteret Korpen är fortfarande aktuell.
Ingen är lycklig här. Alla sliter, sjunker, skriker.