Taxi Driver kan ses många, många gånger. Få filmer är så outtömliga, på så många nivåer – fotot, musiken, klippningen, manuset, skådespelarna, vinklarna, tidskänslan, ensamheten, det urbana förfallet, den förvridna kristendomen, det krypande vansinnet, de nakna känslorna, äcklet, det nakna våldet.
Från sin taxi ser Travis Bickle förfallet överallt, i hororna, knarkarna, tiggarna, ungdomsligisterna, hallickarna, och i sig själv. Han känner de låga drifterna leva i honom. Det går inte att sova i staden, porrbiografer hjälper inte, huvudvärkstabletter hjälper inte.
“All I needed was a sense of somewhere to go… I don’t believe that one shold devote himself to morbid self-attention… I think one should become a person like other people.”
Mer än något annat är Travis en förkroppsling av den moderna staden. Han är alienationen, dekadensen, de förlorade illusionerna, slutet på det sociala kontraktet. Och han representerar rening genom rå kraft, pånyttfödelse genom utrensning.