Erik Satie höll nog tungan jävligt rätt i mun när han för runt ett sekel sedan skrev om en framtida möbelmusik. Men trots den absurda söndagskrönikestämningen i Saties noteringar finns det nåt att dröja kvar vid här.
I viss mening kan möbel ersättas med hiss, och i detta sammanhang intar Kraftwerk en rent reaktionär position.
Hissmusiken hjälpte konsumenter att konsumera mer, men också en ny sorts musik på traven. Konsertformen och den passivt andaktiga, uppmärksamma lyssnaren fick konkurrens. Brian Eno släppte sin flyplatsplatta, och trettio år senare lyssnar jag nästan uteslutande på en slags aktiv bakgrundsmusik, en bruksmusik som är funktionell likt möblemanget.
På samma sätt som Satie föreställde sig en musikmatta som skulle fylla ut tomrummen i ljudmiljön och fungera som en auditiv skyddsbarriär mot besticksslammer och människoröster, så använder jag dub-house, minimalistisk techno och ambient för att neutralisera skrikande bildäck, reklamhögtalare och djungelvrål från störda individer utanför mitt vardagsrumsfönster.
Tänk också på s k “incidental music” i film, stämningsmusik som inte är avsedd att lyssnas på för sig själv. Då är det ju väldans kul att sätta på en filmmusikskiva och försöka hitta nya värden i just denna utfyllnad, denna icke-musik, denna musik-som-möblemang.
Nja… min defintion.
Filmmusik = att understryka händelseförlopp.
Möbelmusik = att stryka ut (störande) händelseförlopp.