> BRYTBURKEN.SE

Inget skulle glädja oss mer än ett GBG som lever upp till sitt potential.

På pappret ser det här fantastiskt ut… en förenad stad, tretton hungriga rappare går samman och levererar… men även fall många förhoppningar infrias finns det även barnsjukdomar.

Det första problemet är att man på ett ganska obegåvat sätt försöker tvinga fram en låt av den här samlingen av rapverser (som en freestyle session skulle det antagligen låta riktigt jävla hype).

Temat är övertydligt: ett anthem för västkusten. Men refrängen saknar det där sammanbindande kittet som gör att en vers plus en till vers blir mer än två verser staplade på varandra. En bra posse cut behöver mer riktning. Som snuthatet för TLK, det andra könet för De La Soul, som var-på-din-vakt! för Wu Tang Clan.

Jämför med Kartellens Fortfarande Knas (där Lani Mo också medverkar som en av två göteborgare… och vem är han Jocke från Hisingen som mördar sista versen?) så framstår det tydligare.

Där satte Lil Star, som borde sälja hundratusentals ringsignaler i det här landet, refrängen med sedvanlig briljans. På LVNA skrålar alla med, om att det var bättre förr eller nåt, på refrägen. Not a good look, Göteborg.

Om refrängen går “hey ho hey ho hey ho hey ho!”, så passar det inte automatiskt att rappa om sin stad som “vacker men dyster” och och “grå himmel och gråa gator”… eller tvärtom.

Med små ändringar i ljudbilden intensifierade Masse stämningen för varje vers på Fortfarande Knas, men här segar samma metod ner låten.

Medan rapparna på Kartellens låt använde delar av refrängen för att leda ut lyssnaren till sin specifika vardag (det svartnar för ögonen när man tänker på hur rapparen mellan Aki och Lani Mo (är det Svartvit? Fast dom är väl två rappare?) fortsätter Akis “Mohammed vila i frid, bror du är saknad” med lika femstaviga “Jag önskar jag kunde ta tiden och spola tillbaka” – samtidigt som man går sönder en smula inuti så ligger det på en hög teknisk nivå) så glider verserna på La Västra Nostra Anthem iväg åt olika håll.

Men det är själva verserna som räddar låten. Rico Won vill höra “applåderna smattra som Askimsbadet”. Alibrush, Adoo och Flame lägger man inte på minnet men I don’t mind either. Sam-E är alltid kul att höra – en av Sveriges mest pålitliga tekniska rappare.

Gigo och Ivo från XO behöver inte säga mycket – jag är bara jävla glad av att höra dem rappa; Deregna är en av svensk raphistorias höjdpunkter. De måste spela in mer musik. Lani Mo, Parham P och Vic är talangfulla, men de  skulle låta så mycket bättre utan dessa keffa switch-ups på beatet.

Meta Four och Sick Art har förut mest rappat på engelska, men jag hoppas att de fortsätter på svenska för det är de som skiner starkast här. Del är riktigt tight, men jag blir ledsen när han visar upp nån R.I.P.-tröja före sin vers och man inte ens ser vad det står. Det känns typiskt för videon.

Bildtekniskt ser det bra ut, men idé- och hantverksmässigt verkar man ha mindre koll. Från nästan samma vinkel under nio minuter ser man tretton dudes stå och vifta med händerna vid nån rivningstomt. Förra året spelade Mofo in en mycket mer effektiv video på en iPhone; det är inte dyra maskiner det hänger på.

Sedan kan man fråga sig hur mycket av ett stadsanthem det är när både han och tre andra av stadens största representanter – Gubb, Pstq och Roffe Ruff – saknas.

Och Kristus, som säkert hade kunnat langa ett hårdare beat.

De kanske var svårflörtade. Detta är hursomhelst bara början. Vi hoppas innerligen att mer låtar och videos droppar snarast.

Västkusten… ställ er upp.