“Du är mer än ditt område – när du reppar alla postkoder.“
Haffa Guzz och Höj Volymen funkar helt OK på klubben, men det här är första gången som jag imponeras av Lilla Namo.
Som om bitarna faller på plats. Det är vackert inramat. Meron gör sin grej här mer balanserat och koncentrerat, beatet med sina vackra knorrar och synthmoln och mullrande kicks, vocoder-finalen, bilderna från torg, klubbar, tunnelbanor och skolkorridorer, och bilderna som kommer ut ur rapparens mun (“i solnedgångens ränder / silhuetter liknar bränder”), hur universitetsidéer och förortstugg och politiska ambitioner förenas obesvärat.
Raderna kan spännas hårdare, vilket kanske är det jag främst älskar med rap; att man koncentrerar och skalar av sitt språk, gör det starkare, mer drabbande. Att känslor och bilder packas så tätt att låten oundvikligen hamnar på repeat. Detta är så bra för att det är nytt, inte för att det är riktigt skicklig rap, och känns som ett förspel till något mer fokuserat och monumentalt.
För det här fungerar, och bara det är stort.