Kanske är detta det enda sant värdiga som en New York-rappare kan släppa lös inför stadens nuvarande regim av själlöst södernimiterande.
Roc Marciano skriver utifrån samma position, men är mer Iceberg Slim jämte Kas uppdaterade, nedtonade Gil Scott-Heron. Så traditionellt och sårigt tillbakablickande att den mest futuristiska frågan följer – är det här ens rap längre?
Punchline-tät gatumusik, som trycket av långa, hårda år i inlåsning gett ädelstensskärpa; smutsigt, sarkastiskt men seriöst, över en sträng betongakustik som vi känner igen.
Men det här är inte boombap. Shea Davis är bara en New York-artist (jämte Max B, Stacks Bundles, 50 Cent, D-Block, fan, till och med Killarmy) i vars fotspår dagens ungdom mer framgångsrikt skulle kunna fortsätta – än i den knähögt upptrampade gyttjan bakom Nas och Wu-Tang Clan.