Jag har vanligtvis svårt att argumentera för sådan här musik, men idag är ingen vanlig dag; J-Love visar med all önskvärd tydlighet att han är en väldigt underskattad producent, och Shaz IllYork, den minst intressanta Outdoorsmen-medlemmen, och Nems, en battle-rappare från Coney Island, visar sig fungera bättre tillsammans än var för sig.
Och de rappar om att sälja smärtstillande, inte crack. Det är trots allt 2012, inte 1986.
Ser videon ovan efter jag ser den här videon, och tänker: Vem trodde att Lil B och Tony Yayo skulle skina med klassisk NY-skit 2011? Och att Tony Yayo skulle stjäla showen från The Based God med någon slags GM GRIMM-vers?
Det kanske låter konstigt idag, men G-Unit lät jävligt bra när de kom. Beg For Mercy hade sjuka beats.
Det här är iofs den enda andra Yayo-vers som jag gillat:
Alla ni som fortfarande hållar på att skräpa ner twitter och facebook med era underväldigande matäventyr – dags att backa!
Att tweeta och tumbla om mat är något för proffs, så utan vidare dröjsmål, här är teasern för Action In The Kitchen, Season 2.
När vi ändå är inne på ämnet: Det finns inte så mycket intressant där ännu, men jag rekommenderar dig att hålla ett öga på Beer And Raps nya tumblr – Yo Taste This – som lägger vikten på det gastronomiska mer än det musikaliska.
Roc Marciano – Marcberg
Kanske årets album. Så jävla New York. Inga hit-försök, inga fillers, en knappt märkbar gästrappare, kokainpaket, pistoler, vinylbrus, överkompressade kicks och snares, bedrägliga damer, movie-samples, hårda tider, hårigt weed, hårt arbete, dåligt väder (“Rain… Hail… SNOW!).” Att Roc Marciano lyckades spela in och släppa en skiva med samma vibe som OB4CL och Tha Infamous år 2010 är ganska otroligt. Vi tar av oss hatten.
Big K.R.I.T. – Wuz Here
Varierad, talangfullt producerad, skönt understated country rap tunes.
Balkanbrigaden – Mörda Dom
Tykna power-raps från Biskopsgården och aggressiv dubstep visar sig vara ett äktenskap förrättat i himlen. Demirel lyckas även variera det verbala våldet med låtar som Mansideal, Ensam Är Stark och Konstapel Aina. Håll ett öga öppet för uppföljaren som kommer snart.
Danny Brown – Hybrid
Det är något med vattnet i Detroit. Jag hör D12 och Funkadelic – och mycket annat.
Meyhem Lauren – Butter Mixtape
Bär New York-facklan, bär bara Ralph Lauren, bär upp det här tapet jävligt bra.
Onda & Fejs – Volvomusik
“… början på nåt stort.”
Kartellen – Programrebeller
Vi väntar spänt på skivan. Kartellen blir bara bättre och bättre. En rad nära nog klassiska låtar här: Bakom Dig, Vår Verklighet, Förhäxad Skog, Programrebeller, Medan Vi Faller, Verklighetsrap, Hårda Vägen, Betongbarn.
Stockholmssyndromet – EttFyraNånstans
Bäst beats i Sverige vid sidan av Masse. I en egen division. Schmutz.
Tyler, The Creator – Bastard
Hiphop är baserat på osnutna snorungar i dead end areas som meckar runt med teknologi. Grandwizard Wizard Theodore var 13 år gammal när han uppfann scratching. Odd Future Wolf Gang Kill Them All representerar denna eviga återkomst till ett skaparmässigt Ground Zero. Men också nyheter: skate-kulturen gör sitt egentliga intrång i rap, beatsen för tankarna till Aphex Twin och Boards Of Canada, textprovokationerna tas från Eminem och ännu ett steg framåt, Tyler förköttsligar omväxlande Ian Curtis och Waka Flockas andliga DNA. Reklamvideon för Bastard är bara 32 sekunder lång, men känns förklarande, ödesmättad: ett rättmätigt föräldrauppror inom hiphop. “I created Odd Future cuz I think we’re more talented than 40-year old rappers talking about Gucci, impressing their peers, with the same problems….”
Earl Sweatshirt – Earl
Rap återvänder till vad det var. Industrin fick sin chans – kunde inte döda det. Att de låtar av Main Attrakionz och Lil B och Odd Future som jag nämner så här i årsbästalistorna spretar åt så olika håll är ett hälsotecken, en återgång till ett klimat då Geto Boys och The Fresh Prince kunde chilla på samma playlist utan att någon lyfte på ögonbrynen. Möjligen snäppet bättre än Bastard.
Young Gully – Grant Station Project
En av årets stora upptäckter. Mycket hjärta och mycket patos, välsignat med kvalitativa beats och en strålande gästvers från snubben nedanför.
Roach Gigz – Roachy Balboa
Bra, nya raps, och bra, nya beats.
A.G. – Everything’s Berri
Madlibs sinneslag har smittat Bronx-rapparen. Eller så kanske Roc Marciano (som gästar här) och andra som visar att det fortfarande går att göra kompromisslös New York-rap inspirerar. Andre The Giant är den från D.I.T.C. som jag imponerats minst av, men för sig själv, så här tio-femton år senare, har han personlighet och berättelser så det räcker och blir över. Everything’s Berri är soul, retro, laidback, men ändå immensly contemporary i sitt ljudforskande, likt Marcberg för den delen. I sin trottoarmässiga grävarmentalitet påminner det om The Unseen eller Operation Doomsday, men i ett modernt ljudlandskap. Texterna också uppdaterade, bland standardsnacket om blunts och stunts blandas Skype och Twitter in. Som halvglömd veteranrappare är A.G. inte bitter, men nöjer sig med att göra ner pajasar och plast-thugs sådär i förbigående.
The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2: House Of The Dead
Jag hörde först The Jacka på Cormegas välavrundade Legal Hustle-samling – bland hits som Tony/Montana, The Machine, A Beautiful Mind och Let It Go: en sololåt med en rappare från The Bay. En fin gest från Queensbridge-rapparen Cory McKay (även på soundtracket till Who Am I? är The Bay representerat), som har det gemensamt med The Jacka och andra Bay-rappare att de lägger sina mest aggressiva, hotfulla rader med en fruktansvärd nonchalans och kylig deskriptivitet. Med ögonen halvt slutna viskar-sjunger The Jacka att han inte har haft några känslor på bra jävla länge, medan Cory McKay mycket behärskat frågar lyssnaren “You rap about gats?“, och erbjuder: “Feel mine. A real nine, milimeter eating up your insides“.
Barney (More Crime) låter väldigt Kalifornien, avslappnat och tillbakalutat, man hör havskusten i beatet. En klassiker i min bok.
Never Blink var den andra låten jag mindes från The Jack Artist.
I år släppte The Jacka tillsammans med Ampichino ett av årets absoluta toppalbum: Devilz Rejectz 2: House Of The Dead. Om inte annat så är detta en av årets refränger. Tack till Bayonaisse för att de tjatat.
Cory Mo – Its Been About Time
“Give me some muthafucking elbow room… on the cool.” Det citatet definierar känslan på hela den här skivan. Cory Mo kanske inte är världens bästa rappare, men har ett skönt laidback flow, och jävlar vilka beats och gästrappare han har fått tag på: Big Bun, Big K.R.I.T, Slim Thug, Z-Ro, Playboy Tre, Mistah F.A.B., Talib Kweli, och Devin The Dude!
L.E.S. – The Beautiful Struggle
Samma kan sägas om det här tajpet – bara med Big K.R.I.T och Slim Thug dock.
Lil B – Red Flame, etc.
Ett tape är egentligen för trångt för Based God.
Diddy Dirty Money - Last Train To Paris
Diddy har snöat över på E, Ibiza, house, nyelectro – europeisk dekadens i allmänhet – och levererar ett smörgåsbord av catwalk-stänkare.
Jag älskar Swizz Beats snickarglädje på Ass On The Floor. hans hi-hats, maracas, röstsamples, om än inklämt i ett pop-format. Idealet att varje instrument ska ha sin tur och plats lever kvar här, och jag tror inte att det är vad som egentligen som menas med producentens One Man Band. Tyvärr mer sval pop än svettig funk, ändå jävla bra.
Men Hello Good Morning. Tack för detta, Diddy, grattis, god morgon. Kanye försöker vara high fashion men den världen skrattar åt honom i smyg. Därför suger hans musik (han borde hålla sig till beatmakarstolen). Diddy däremot bara glider, steker, slirar, stilar på panka surmagade traditionalister. Kan han hjälpa att han har begränsade dansmoves och ingen haka? Proddar han inte allt själv? Är rap skills starkt begränsade? Jag föredrar Diddys arbetsdelegering framför Kanyes alltmer uppblåsta ego, vilken veckodag whatever. Armani mot Bape – vad tror du? Kanye är bara tragisk, Diddy är underhållande och har friheten att skjuta upp skruvad klubbmusik på topplistorna – men tyvärr också friheten att lägga Rick Ross jämte osläppta Biggie-raps.
1. Internet har dödat industrin, rap mår bättre än någonsin förut.
2. New York-rap har något som liknar en återväxt. Efter att industrin trasat sönder staden har veteraner och (viktigast) nykomlingar rest sig ur ruinerna och insett att de kan vinna.
3. Stockholm har kommit med en ny skön våg. Tsunami. Balkanbrigadens mixtape är det enda icke-08 som pumpats i år. Kartellen är Sveriges bästa grupp, alla kategorier, hela AYLA-klicken har presterat nära toppen av sina förmågor, TSB är över i New York och väver drömmar med Def Jam, mer ljusskygga sensationer som Syndromet och Inkasso har visat särart – och hur jävla bra rap-Sverige faktiskt mår. Highwon är tillbaka, en viktig länk mellan TLK och dagens artister. Labyrint höll låg profil men släppte en grymt bra video. Mohammed Ali likaså.
Den här snubben är så slirig… bara fortsätter att schteka.
Påminner starkt om Ghostface (vars nya skiva nog kan vara bra ändå!) ibland (jämför huvudbonader liksom! Eller lyssna på Glaziers! De låter nästan identiskt!) – men är samtidigt helt egen. Hatten av för det.
Att likt Prodigy med HNIC 2 släppa en video för varje låt på skivan har nästan blivit standard. Lil B:s översvämning av youtube sätter ribban ännu högre.
2010 är internetvideon det bästa och billigaste sättet att nå ut, och det vanligaste sättet för folk att upptäcka ny musik på (gissar jag).
Således kom det en hel del grymma videos i år.
Action Bronson – Imported Goods, Shiraz
Rare loops. Raffinerade gourmet-raps. De här två videona ägde 2010. Det här är the soundtrack of winning – det den rödskäggige Action Bronson gör dag ut, dag in. Felet många nya rappare gör är att de så skitnödigt swaggar och self-promotar sig själva för att sedan i studion snegla på vad som säljer för tillfället. Koncentrera er på musiken, ta det lugnt, have fun, och remember that a good product sells itself.
Lil B f. Andy Milonakis – Hoes on my D***
2010 såg vi Lil B och Andy Milonakis med Los Angeles vid sina fötter. “Young Ted Danson” är i sitt element tillsammans med den ännu yngre TV-komikern. En påminnelse om hur mycket humor det är i många av Lil B:s låtar.
Main Attrakionz – Legion Of Doom
Ett dussin andra M.A.-videos skulle kunna sitta här, men Legion Of Doom är nog den mest representativa.
Waka Flocka Flame – Bustin At Em
Word to the Cohen Brothers.
Meyhem Lauren – Got The Fever, Its Like
New York-rap mår bevisligen bäst när man utan skam bygger vidare på det förflutna – standing on the shoulders of giants vidrör man fortfarande stjärnhimlen. (Meyhems andra videos är för övrigt kraftigt amatöriga, flera divisioner under de här två.)
Stor – Allt vi gjort
Den här videon förkroppsligar Stors rader från Min Freestyle… “så länge jag lever, en sådan heder, jag passar vidare och börjar dela med mig…” Slutet när de blickar ut från hustaket ger mig rysningar. “Rappare skriver texter, ST skriver historia…“
Mofo f. Sick Art – Shook Ones 2010
Tillbaks till gatan med Shook Ones II-instrumentalen, en 15-årig gästrappare och en iPhone-filmad video. Mofos kanske tyngsta vers hittills.
Labyrint – Kärleken
Labyrint har haft ett lugnt år, men den här videon är på samma höga nivå med vad de presterat förut.
Danny Brown – Re-Up
I den andra videon står Danny och rappar obesvärat medan nåt crackhead står och river ut kopparrör från hans kök, vilket såklart är en för hiphopen välbehövlig dos av sjuk verklighet, men jag gillar det här beatet mer. Vad är det han halsar egentligen? Svedka? Är det hemlig svensk fulvodka, eller vad? (The Hybrid-skivan har även andra riktigt bra grejer.)
Yelawolf – I Just Wanna Party f. Gucci Mane, Pop The Trunk
House party-känslan mer än låten i sig. “I’m drunk as Paul McCartney“. Och Pop The Trunk vinner i sin lågmälda realism och hotfulla vardaglighet lätt över annan gun talk som musikindustrin sprutar ut.
Earl Sweatshirt – Earl
För ett år sedan kände ingen alls till OFWGKTA, och nu när man söker youtube på namnet Earl, så är detta det första som kommer upp. “Knock blunt ashes in their caskets and laugh it off…” Hur kan han rappa så bra, så liten? “Try talking on your blog with your fucking arms cut off….“
Mohammed Ali – Kan Nån Ringa 112
Kanske mer än någon annan i det här urvalet tillhör Mohammed Ali de artister som dels kan säga något om samhällets utveckling och samtidigt verkligen nå ut, och dels kan ta den här musiken till en ny nivå, musikaliskt. Videon är också helt next level. Det där jävla torget i Stockholm i ruiner!
http://www.youtube.com/watch?v=U8lo2RrdvPc
Z-Ro – Freestyle
Ok, ingen “video”, men nästan årets bästa video. Den här låten måste släppas snart.
Having fun… over some funky loops… that’s what’s needed for New York to eat well.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=jKpd2Bua3Ug&hl=en&fs=1&]
Action Bronsons Imported Goods är en kontrast till vanliga rap-videos. Ett annat New York skymtar förbi. Istället för klubbrumpor och bubbel, eller sletna snubbar som häller ut konjak framför murals, ser vi kinesaffärer, duvor i slow motion, indier med turban som väntar vid bussen, den myllrande trafiken, grillad anka på spett i skyltfönstret, marknadsstånd med bootleg-DVD:s, och stjärnan själv, en bastant rödhårig alban nära de trettio som kör runt i sin egen bil (faktiskt, jag menar kolla – en wunderbaum hänger från backspegeln) med en blunt bakom örat och nostalgiskt blickar tillbaka till ”Orlando Magic warm-up suits and black Shaqs“.
Vi är i Flushing, Queens, en för New York typisk smältdegel, känd för etnisk diversitet och religös tolerans, hem för rap-stjärnor som Mic Geronimo, Yak Ballz, Black Sheep, Royal Flush (men även för Fidel Castros son och Robert Moog). Mästerkocken är där, mitt i smeten, och handlar importerade varor. Sen bär det av tillbaks till studion eller köket för att laga mer läckerheter.
The Outdoorsmen har sitt i att NY-rap har blivit lättare att lyssna på den senaste tiden. Style is king; även kejsare, chairman of the board, och the fucking president. Du kan inte köpa stil. Det har dessa artister förstått. Därför kan de hålla sin grej intakt, även i det kackiga klimat som råder inom rapindustrin. Precis som Ghostface och Blaq Poet och Roc Marciano gör de helt rätt och kommer att möta framgång genom att koncentrera sig på sin stil (apa inte efter andra regioner, då förlorar du dubbelt) och vidareutveckla det som är unikt här: utsökta loopar mellan torra, krispiga trummor, tykna och ytterst välskrivna battle raps, kunskap och attityd, hantverk och having fun, street fashion av finaste snitt, världens bästa matkonst. Det är staden som aldrig sover, redo att ta det till nästa platå.
Action Bronson – The Come Up freestyle
Action Bronson – The Realest freestyle
Meyhem Lauren – Ray Lewis f. Action Bronson & A.G. da Coroner
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9rM2vh5m-RE&hl=en&fs=1&]
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=uptnAHqLmQM&hl=en&fs=1&]
Just nu kan man inte hata på New York.
Vado – Goodfellas
[youtube=""http://www.youtube.com/watch?v=jKpd2Bua3Ug"&hl=en&fs=1&]
High class New York rap… (via Unkut)
Immortal Technique had the same beat on his last album, but since I couldn’t place the sample at first, this re-use is OK (since not played out). Tech always articulates his messages powerfully, but gentrification is something that’s closer to everyday life than the situation in Afghanistan or the Illuminati… “Support your own businesses and do the knowledge…” Instead of copping conspiracy theories and 5% type Islam along with their German cars and blood diamonds, one might suggest that rappers invest in where they come from, start businesses and community centers there. Like Too Short said: There’s Money In The Ghetto.
Anyway, this sample is too dope. Action Bronson’s version got the better drums. And while he isn’t delivering much of a message, he’s got mucho flavour… look what he’s cooking up in the kitchen. He reps New York right, just like fellow Outdoorsmen Meyhem Lauren and Sean Price.