Känner det här. Första Chicago-grejen i denna stil som jag känner på riktigt sedan Chief Keef släppte Back From The Dead. Första Danny Brown-grejen som jag känner på riktigt sedan The Hybrid. Och kan bara håll med youtube-kommentaren: “detroit and chicago look the same so its only right if we collab”.
(CHECK OUT GREENOVA SPECIAL #1 HERE!)
Why did you choose to call it Back $ellin Crack?
I chose that title because that was the mentality. I had a line on a song where i say “five dollar Bandcamp, I’m back selling crack“, it motivated me like, damn for real. It’s not me saying I’m back walking around grinding, it’s saying I’m charging for this dope shit I’m finna whip up.
Hustling is a common topic in rap… do you think you approach it differently than other rappers?
Everybody approach it differently, except the ones that come and go. Grinding gotta be top three shit that people make songs bout.
How was the process of making B$C from idea to Bandcamp?
It started as just this is my next project then it got crazy hyped up after i put the pre-tape out. The pre-tape was just collection of songs sitting around, so in November, December i started working with DJ Ambush and went in. We did a lot of construction on it that I never did on any past tape, worked with new producers just to give it a new feel.
Around October I was getting beats from Da Vette Boyz. If you listen to the pre-tape you can hear Count Stacks. I really wanted to do the whole tape with them, but they wouldn’t get the beat files to me. Without the beat files you can’t do much with the beat, and how I was doing this project it just wasn’t gonna work. By the time money wasn’t a issue. It was no response back, so I went a whole new direction with the tape.
YS really snapped on this tape. Who is this producer?
He’s been working for a long time, a producer out of Fresno. He go in. Y’all will definitely see more and more of him as time progresses.
Where did you record B$C? It wasn’t no wardrobe session, right?
Haha man, it’s recorded at the nest, DJ Ambush’ studio. He’s good peoples, knows damn near any rapper you could think of. I did I Smoke Cause I Dont Care About Death in my room engineering it myself so to finally have someone to do it for me felt really good. Even if I gotta pay em. Wish i was getting paid to do it back then.
It’s the most time taken with this tape. I made ISBIDCAD in a week flat, minus Kissin On My Syrup which had older tracks. I put real life Squadda dollars into this project which is new on this level.
Since we’ve last talked, you’ve made music with G-Side, Danny Brown, ASAP Rocky. Any other artists you looking to work with?
Whoever on the same shit. Just got back to do this interview from our first in-person studio session with G-Side & Davinci from Fillmore, SF today.
How did you hook up with G-Side?
That happened through a company named Yours Truly. They got us in the lab together before we had our first show with em. They’re cool peoples too, been seeing their name ever since Internet started fucking with us. They got bars, could really rap.
Do you have more shows coming up?
Too many, catch us December 21st in SF performing with Davinci & G-Side, opening for Danny Brown & Kid Sister in L.A sometime in January… y’all gotta look it up.
How did you hook up with the ASAP fam?
Crazy thing is he hit me right before he took the world over so I’d say God’s blessing and the way we live our life.
What went through your mind when arriving in New York?
Mann I was cool until we passed up Lefrak City on the highway, but the streets & projects was above us so I’m looking up going crazy like nigga “LEFRAK”… Queens! If I had twitter on phone at that time I’d got on it earlier. I fasho bragged that night.
Did you record Down in the studio together with Danny Brown? How was it meeting up with him in real life?
Naa, I had Down all the way done with just me rapping, and I sent it off. It comes back and I’m like damn i gotta rearrange the song, so I put Shady on it too. We met Danny Brown like three, four months back at Fader Fort. We was backstage sipping, sitting down then Danny Brown pops up out of nowhere, pretty lil white girl with him. That nigga’s really cool, I fuck wit his whole demeanor. Shit got crazy when ASAP Rocky was performing, a fight broke out and shit, everybody scrambling and shit, so we go back to the backstage area to get our other shoes and this nigga Danny Brown still in last place we left him with the bitch haha. Didn’t even know what was going on.
(Squadda B, Dope G, Mondre M.A.N., Shady Blaze, Danny Brown)
Even though many of your beats are very mellow, you seem to be very energetic when rapping live. What tricks do you have for putting on a good show?
Couldn’t tell you, besides alcohol and smoke will slow you down, but being sober will make you be fake energetic – if you’re anything like me.
I didn’t last a month but it made me see it’s easy to stay clean in daytime. I get a lot of work done and am super energetic sober. I don’t think people want that.
Like other Greenova releases there was a lot of variation in ideas and sounds on B$C – you ever feel like making more of a strictly conceptual album?
Already ahead of you, Main Attrakionz Bossalinis & Foolyiones, the album coming in a few months thats about as close to conceptual we gonna get.
What else are you planning for the future?
A hectic year living life. Introducing the fam to y’all, which I’ll focus on doing with my last solo of this year.
All chapters of Greenova?
Them plus some, thats what I’m saying. Robbie Rob was here meeting Kreayshawn’s manager today. February should be next month you hear from all them again, minus maybe Shady Blaze, who might drop before hand.
Do you have any relation to Livewire, HD, or any other Bay Area rappers outside the Greenova fam?Besides seeing these niggas and seeing bitches i know in they videos, nah. Nobody is blood relative to any rappers out here besides Mondre, Clyde Carson is his cousin. And my cousin’s dad is Seagram from East Oakland who died in the 90s.
Will you put out your music and present yourselves to the world differently in any way this year?
Yea, in a bigger way. Clearer visions, looking like money.
At what moment did you think: “this rap shit is really working out”?
When I started making stuff happen with the money it brought. Every time I needed something and could get it easily I started being thankful of the path I chose for real.
As you’re getting more famous, what are some traps and pitfalls that you’re watching out for?
My family, period, just their safety.
Last time it was GM Grimm, this time Tony Yayo channels Cappadonna’s grown man, pissy hallway,”a scared voice, niggas start to act toys” type flow.
Hope they play this on the radio.
(via GrandGood)
XXL är ingen tastemaker. Inkluderandet av vissa rappare på deras årliga nykomlingslista känns lika fresh som 4-sidorsannonserna för Ja Rules kompisrappare i The Source runt millenieskiftet – men uppmuntrar till andra inventeringar.
Meek Mill har imponerat, men jag har inte fastnat. Samma med Vado, som har släppt några hårda låtar men likt A-Mafia i slutändan är en kompetent gaturappare med ett uttjatat NY-swagger.
Resten av listan skriver sig själv, trogna läsare överraskas inte.
1. Lil B (har påverkat rap, och kulturen i större mening, så djupt att det förtjänar ett eget kapitel. Gräddan av hans oöverblickliga katalog skulle kunna ha stelnat till en klassisk skiva – men du behöver inte gilla en enda låt för att lämna plats åt honom här.)
2. Young Gully (Grant Stant Project var mycket hjärta men hans smärta och obryddhet gör att han hamnar så här högt.)
3. Squadda B (Det var länge sedan hiphop-beats gav dig så här vidöppna visioner. Men producenten-rapparen Squadda Bambino specialiserar sig även på att lägga den sortens nakna, lågmält intensiva rader som får en att återvända till en artists alster.)
4. Yelawolf (Box Chevy 3 var årets låt och Hometown Hero-remixen årets vers. Bonnagrabben släppte även en del dynga. Varje kväll ber vi till The Ghost Of Eddie Meduza att nerstigandet i Shady Records inte leder till en skitmalström i Catfish Billys katalog.)
5. J-Stalin (Petter417 uttryckte det väl: “han har den där 2pac/Lil Boosie-grejen going on, den där absoluta avsaknaden av distans mellan känslor och uttryck, bara i själva rösten uttrycker han allt.”
6. Starlito (Han är nere med DJ Burn One. Han är en produktiv, ödmjuk, teknisk rappare med karaktär.)
7. Big K.R.I.T. (Wuz Here är ett av den senaste tidens starkaste album.)
8. Roach Gigz (Roachy Balboa 1 var ett beundransvärt fokuserat tape. Roachy Balboa 2 visade upp andra sidor av rapparen på ett ovanligt värdigt sätt.)
9. Danny Brown (Är man så här personlig och allsidig så finns det alltid plats för punchline-rappare.)
10. Action Bronson (Traditionalistisk NY-rap på gourmetnivå.)
11. Rittz (En tajt rappare med sviniga rapid fire-texter och DJ Burn One-beats måste vara med här.)
Pratar vi freshman-producenter finns det också en del att uppmärksamma. Vi återkommer.
Roc Marciano – Marcberg
Kanske årets album. Så jävla New York. Inga hit-försök, inga fillers, en knappt märkbar gästrappare, kokainpaket, pistoler, vinylbrus, överkompressade kicks och snares, bedrägliga damer, movie-samples, hårda tider, hårigt weed, hårt arbete, dåligt väder (“Rain… Hail… SNOW!).” Att Roc Marciano lyckades spela in och släppa en skiva med samma vibe som OB4CL och Tha Infamous år 2010 är ganska otroligt. Vi tar av oss hatten.
Big K.R.I.T. – Wuz Here
Varierad, talangfullt producerad, skönt understated country rap tunes.
Balkanbrigaden – Mörda Dom
Tykna power-raps från Biskopsgården och aggressiv dubstep visar sig vara ett äktenskap förrättat i himlen. Demirel lyckas även variera det verbala våldet med låtar som Mansideal, Ensam Är Stark och Konstapel Aina. Håll ett öga öppet för uppföljaren som kommer snart.
Danny Brown – Hybrid
Det är något med vattnet i Detroit. Jag hör D12 och Funkadelic – och mycket annat.
Meyhem Lauren – Butter Mixtape
Bär New York-facklan, bär bara Ralph Lauren, bär upp det här tapet jävligt bra.
Onda & Fejs – Volvomusik
“… början på nåt stort.”
Kartellen – Programrebeller
Vi väntar spänt på skivan. Kartellen blir bara bättre och bättre. En rad nära nog klassiska låtar här: Bakom Dig, Vår Verklighet, Förhäxad Skog, Programrebeller, Medan Vi Faller, Verklighetsrap, Hårda Vägen, Betongbarn.
Stockholmssyndromet – EttFyraNånstans
Bäst beats i Sverige vid sidan av Masse. I en egen division. Schmutz.
Tyler, The Creator – Bastard
Hiphop är baserat på osnutna snorungar i dead end areas som meckar runt med teknologi. Grandwizard Wizard Theodore var 13 år gammal när han uppfann scratching. Odd Future Wolf Gang Kill Them All representerar denna eviga återkomst till ett skaparmässigt Ground Zero. Men också nyheter: skate-kulturen gör sitt egentliga intrång i rap, beatsen för tankarna till Aphex Twin och Boards Of Canada, textprovokationerna tas från Eminem och ännu ett steg framåt, Tyler förköttsligar omväxlande Ian Curtis och Waka Flockas andliga DNA. Reklamvideon för Bastard är bara 32 sekunder lång, men känns förklarande, ödesmättad: ett rättmätigt föräldrauppror inom hiphop. “I created Odd Future cuz I think we’re more talented than 40-year old rappers talking about Gucci, impressing their peers, with the same problems….”
Earl Sweatshirt – Earl
Rap återvänder till vad det var. Industrin fick sin chans – kunde inte döda det. Att de låtar av Main Attrakionz och Lil B och Odd Future som jag nämner så här i årsbästalistorna spretar åt så olika håll är ett hälsotecken, en återgång till ett klimat då Geto Boys och The Fresh Prince kunde chilla på samma playlist utan att någon lyfte på ögonbrynen. Möjligen snäppet bättre än Bastard.
Young Gully – Grant Station Project
En av årets stora upptäckter. Mycket hjärta och mycket patos, välsignat med kvalitativa beats och en strålande gästvers från snubben nedanför.
Roach Gigz – Roachy Balboa
Bra, nya raps, och bra, nya beats.
A.G. – Everything’s Berri
Madlibs sinneslag har smittat Bronx-rapparen. Eller så kanske Roc Marciano (som gästar här) och andra som visar att det fortfarande går att göra kompromisslös New York-rap inspirerar. Andre The Giant är den från D.I.T.C. som jag imponerats minst av, men för sig själv, så här tio-femton år senare, har han personlighet och berättelser så det räcker och blir över. Everything’s Berri är soul, retro, laidback, men ändå immensly contemporary i sitt ljudforskande, likt Marcberg för den delen. I sin trottoarmässiga grävarmentalitet påminner det om The Unseen eller Operation Doomsday, men i ett modernt ljudlandskap. Texterna också uppdaterade, bland standardsnacket om blunts och stunts blandas Skype och Twitter in. Som halvglömd veteranrappare är A.G. inte bitter, men nöjer sig med att göra ner pajasar och plast-thugs sådär i förbigående.
The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2: House Of The Dead
Jag hörde först The Jacka på Cormegas välavrundade Legal Hustle-samling – bland hits som Tony/Montana, The Machine, A Beautiful Mind och Let It Go: en sololåt med en rappare från The Bay. En fin gest från Queensbridge-rapparen Cory McKay (även på soundtracket till Who Am I? är The Bay representerat), som har det gemensamt med The Jacka och andra Bay-rappare att de lägger sina mest aggressiva, hotfulla rader med en fruktansvärd nonchalans och kylig deskriptivitet. Med ögonen halvt slutna viskar-sjunger The Jacka att han inte har haft några känslor på bra jävla länge, medan Cory McKay mycket behärskat frågar lyssnaren “You rap about gats?“, och erbjuder: “Feel mine. A real nine, milimeter eating up your insides“.
Barney (More Crime) låter väldigt Kalifornien, avslappnat och tillbakalutat, man hör havskusten i beatet. En klassiker i min bok.
Never Blink var den andra låten jag mindes från The Jack Artist.
I år släppte The Jacka tillsammans med Ampichino ett av årets absoluta toppalbum: Devilz Rejectz 2: House Of The Dead. Om inte annat så är detta en av årets refränger. Tack till Bayonaisse för att de tjatat.
BUBBLARE:
Cory Mo – Its Been About Time
“Give me some muthafucking elbow room… on the cool.” Det citatet definierar känslan på hela den här skivan. Cory Mo kanske inte är världens bästa rappare, men har ett skönt laidback flow, och jävlar vilka beats och gästrappare han har fått tag på: Big Bun, Big K.R.I.T, Slim Thug, Z-Ro, Playboy Tre, Mistah F.A.B., Talib Kweli, och Devin The Dude!
L.E.S. – The Beautiful Struggle
Samma kan sägas om det här tajpet – bara med Big K.R.I.T och Slim Thug dock.
Lil B – Red Flame, etc.
Ett tape är egentligen för trångt för Based God.
Diddy Dirty Money - Last Train To Paris
Diddy har snöat över på E, Ibiza, house, nyelectro – europeisk dekadens i allmänhet – och levererar ett smörgåsbord av catwalk-stänkare.
Jag älskar Swizz Beats snickarglädje på Ass On The Floor. hans hi-hats, maracas, röstsamples, om än inklämt i ett pop-format. Idealet att varje instrument ska ha sin tur och plats lever kvar här, och jag tror inte att det är vad som egentligen som menas med producentens One Man Band. Tyvärr mer sval pop än svettig funk, ändå jävla bra.
Men Hello Good Morning. Tack för detta, Diddy, grattis, god morgon. Kanye försöker vara high fashion men den världen skrattar åt honom i smyg. Därför suger hans musik (han borde hålla sig till beatmakarstolen). Diddy däremot bara glider, steker, slirar, stilar på panka surmagade traditionalister. Kan han hjälpa att han har begränsade dansmoves och ingen haka? Proddar han inte allt själv? Är rap skills starkt begränsade? Jag föredrar Diddys arbetsdelegering framför Kanyes alltmer uppblåsta ego, vilken veckodag whatever. Armani mot Bape – vad tror du? Kanye är bara tragisk, Diddy är underhållande och har friheten att skjuta upp skruvad klubbmusik på topplistorna – men tyvärr också friheten att lägga Rick Ross jämte osläppta Biggie-raps.
TRE TYDLIGA TRENDER 2010:
1. Internet har dödat industrin, rap mår bättre än någonsin förut.
2. New York-rap har något som liknar en återväxt. Efter att industrin trasat sönder staden har veteraner och (viktigast) nykomlingar rest sig ur ruinerna och insett att de kan vinna.
3. Stockholm har kommit med en ny skön våg. Tsunami. Balkanbrigadens mixtape är det enda icke-08 som pumpats i år. Kartellen är Sveriges bästa grupp, alla kategorier, hela AYLA-klicken har presterat nära toppen av sina förmågor, TSB är över i New York och väver drömmar med Def Jam, mer ljusskygga sensationer som Syndromet och Inkasso har visat särart – och hur jävla bra rap-Sverige faktiskt mår. Highwon är tillbaka, en viktig länk mellan TLK och dagens artister. Labyrint höll låg profil men släppte en grymt bra video. Mohammed Ali likaså.
Att likt Prodigy med HNIC 2 släppa en video för varje låt på skivan har nästan blivit standard. Lil B:s översvämning av youtube sätter ribban ännu högre.
2010 är internetvideon det bästa och billigaste sättet att nå ut, och det vanligaste sättet för folk att upptäcka ny musik på (gissar jag).
Således kom det en hel del grymma videos i år.
Action Bronson – Imported Goods, Shiraz
Rare loops. Raffinerade gourmet-raps. De här två videona ägde 2010. Det här är the soundtrack of winning – det den rödskäggige Action Bronson gör dag ut, dag in. Felet många nya rappare gör är att de så skitnödigt swaggar och self-promotar sig själva för att sedan i studion snegla på vad som säljer för tillfället. Koncentrera er på musiken, ta det lugnt, have fun, och remember that a good product sells itself.
Lil B f. Andy Milonakis – Hoes on my D***
2010 såg vi Lil B och Andy Milonakis med Los Angeles vid sina fötter. “Young Ted Danson” är i sitt element tillsammans med den ännu yngre TV-komikern. En påminnelse om hur mycket humor det är i många av Lil B:s låtar.
Main Attrakionz – Legion Of Doom
Ett dussin andra M.A.-videos skulle kunna sitta här, men Legion Of Doom är nog den mest representativa.
Waka Flocka Flame – Bustin At Em
Word to the Cohen Brothers.
Meyhem Lauren – Got The Fever, Its Like
New York-rap mår bevisligen bäst när man utan skam bygger vidare på det förflutna – standing on the shoulders of giants vidrör man fortfarande stjärnhimlen. (Meyhems andra videos är för övrigt kraftigt amatöriga, flera divisioner under de här två.)
Stor – Allt vi gjort
Den här videon förkroppsligar Stors rader från Min Freestyle… “så länge jag lever, en sådan heder, jag passar vidare och börjar dela med mig…” Slutet när de blickar ut från hustaket ger mig rysningar. “Rappare skriver texter, ST skriver historia…“
Mofo f. Sick Art – Shook Ones 2010
Tillbaks till gatan med Shook Ones II-instrumentalen, en 15-årig gästrappare och en iPhone-filmad video. Mofos kanske tyngsta vers hittills.
Labyrint – Kärleken
Labyrint har haft ett lugnt år, men den här videon är på samma höga nivå med vad de presterat förut.
Danny Brown – Re-Up
I den andra videon står Danny och rappar obesvärat medan nåt crackhead står och river ut kopparrör från hans kök, vilket såklart är en för hiphopen välbehövlig dos av sjuk verklighet, men jag gillar det här beatet mer. Vad är det han halsar egentligen? Svedka? Är det hemlig svensk fulvodka, eller vad? (The Hybrid-skivan har även andra riktigt bra grejer.)
Yelawolf – I Just Wanna Party f. Gucci Mane, Pop The Trunk
House party-känslan mer än låten i sig. “I’m drunk as Paul McCartney“. Och Pop The Trunk vinner i sin lågmälda realism och hotfulla vardaglighet lätt över annan gun talk som musikindustrin sprutar ut.
Earl Sweatshirt – Earl
För ett år sedan kände ingen alls till OFWGKTA, och nu när man söker youtube på namnet Earl, så är detta det första som kommer upp. “Knock blunt ashes in their caskets and laugh it off…” Hur kan han rappa så bra, så liten? “Try talking on your blog with your fucking arms cut off….“
Mohammed Ali – Kan Nån Ringa 112
Kanske mer än någon annan i det här urvalet tillhör Mohammed Ali de artister som dels kan säga något om samhällets utveckling och samtidigt verkligen nå ut, och dels kan ta den här musiken till en ny nivå, musikaliskt. Videon är också helt next level. Det där jävla torget i Stockholm i ruiner!
http://www.youtube.com/watch?v=U8lo2RrdvPc
Z-Ro – Freestyle
Ok, ingen “video”, men nästan årets bästa video. Den här låten måste släppas snart.