Sep 262007
 

Erik Satie höll nog tungan jävligt rätt i mun när han för runt ett sekel sedan skrev om en framtida möbelmusik. Men trots den absurda söndagskrönikestämningen i Saties noteringar finns det nåt att dröja kvar vid här.

I viss mening kan möbel ersättas med hiss, och i detta sammanhang intar Kraftwerk en rent reaktionär position.

Hissmusiken hjälpte konsumenter att konsumera mer, men också en ny sorts musik på traven. Konsertformen och den passivt andaktiga, uppmärksamma lyssnaren fick konkurrens. Brian Eno släppte sin flyplatsplatta, och trettio år senare lyssnar jag nästan uteslutande på en slags aktiv bakgrundsmusik, en bruksmusik som är funktionell likt möblemanget.

På samma sätt som Satie föreställde sig en musikmatta som skulle fylla ut tomrummen i ljudmiljön och fungera som en auditiv skyddsbarriär mot besticksslammer och människoröster, så använder jag dub-house, minimalistisk techno och ambient för att neutralisera skrikande bildäck, reklamhögtalare och djungelvrål från störda individer utanför mitt vardagsrumsfönster.

Sep 202007
 

“It was in this ocean current that the Nautilus was now navigating. On leaving the Bahama Channel, which is thirty miles wide and more than a thousand feet deep, the Gulf Stream flows at about five miles an hour. This speed decreases steadily as it goes north and it must be hoped that this regular trend will persist, for should its speed and direction be changed, the climate in Europe would undergo an upheaval of incalculable consequences.”

Climate-changes of “incalculable consequences”? Sounds like a definition of global warming. Jules Verne predicted that on page 351 in Twenty Thousand Leagues Under The Sea about 138 years ago.

When I go on reading and he starts explaining how electricity would work in the future I can understand why Bruce Sterling holds him as one of his biggest influences; here you’ll find the same healthy obsession with telling straight stories of high weirdness and scientific inventions that defines anything good by Sterling, and the well-bred, adventurous protagonists seem to spring from the same technological optimism (there’s nothing corny about that optimism, to me Verne and Sterling (together with Tesla, Newton, Fueller and others) represent a kind of rational, corrosive thinking that has made this planet a better place to live on, and which I thankfully count among the characteristics of the human organism).

In our times world science has gone through a degenerative stage; seldomly is the imagination of the masses teased by perfect weapons and bombastic underwater vessels as in the time of Jules Verne and Alfred Jarry. They find life on Mars, increasingly powerful telescopes are charting the properties of fucked-up planets really far away, even brazilians are floating in space, and nobody gives a fuck. Some of this is of course Sterling’s fault. In the 80s he and his comrades in the armed revolutionairy cells of classic cyberpunk helped to reintroduce a technological optimism that had been missing in popular culture since the Space Race of the 60s, but as a contrast to the Babel-works and Whitey On The Moon-adventures of the past, they left the reader on a microscopic, continually mutating DIY-horizont. (Who could, in the shadow of Kamikaze cold war capitalism, know that it was, just like in Terminator 3, the radio amateurs who would inherit the earth?) Looking at the big picture, you can see that the macro-applications of Vernes age disappeared from the field of SF.

But was Verne really all that different from the iconoclasts of recent history? According to Sterling, no:

“It might, for instance, be argued that Jules Verne was a nice guy who loved his Mom, while the brutish antihuman cyberpunks advocate drugs, anarchy, brain-plugs and the destruction of everything sacred

This objection is bogus. Captain Nemo was a technical anarcho-terrorist. Jules Verne passed out radical pamphlets in 1848 when the streets of Paris were strewn with dead. And yet Jules Verne is considered a Victorian optimist (those who have read him must doubt this) while the cyberpunks are often declared nihilists (by those who pick and choose in the canon). Why? It is the tenor of the times, I think.”

In Twenty Thousand Leagues Under The Sea Verne both bores and fascinates us with endless listings of the sea life peculiarities that meet the visitors aboard Captain Nemo’s Nautilius, but the heart of story of the story is the ship itself and its enigmatic captain, a man who sees a necessity, not in new continents, but new men, “nautical towns, clusters of submarine dwellings which, like the Nautilus, would rise to the surface every morning to breathe – free towns, independent cities, if ever there were!” (A comparison with Stephenson’s marine platform clusters in Snow Crash could be at its place here. More interesting than to see this book as a revered classic – a piece on a museum – is to see it as a still vital source for ideas and fantastic impulses. That’s the way it must have been viewed by Robert Anton Wilson; Hagbard Celiné from the Illuminatus-trilogy reminds us more than a little of Captain Nemo.)

As I read about intricate coral reefs, giant jellyfish, sunken ships frozen in time at the ocean floor, the majestic icebergs of the poles, societies of walrus, immense species of whale and the menacing, perfectly built killing machines known as sharks I can’t help but once more think about the sea these days and the weird, rapid changes that must be taking place in its waters due to global warming. SF will surely have reasons to visit the seven seas more frequently in the future.

Sep 192007
 

Det är sällan Ill Bill ger in för den enkelhet som råder i mycket av dagens rap-musik. Hans texter representerar flera delar av en mans tankeverksamhet, och när han blir politisk rör han sig bort från slagord och moralism, och uttrycker sig som folk i allmänhet tänker och talar, men samtidigt mer tillspetsat, slagkraftigt.

Nu är det första gången sen P.O.W.’s som han tar itu med rasism, fördomar och sin egen judendom, och som vanligt blandar han personliga erfarenheter med skarp analytisk förmåga på ett sätt som får det hål som Ice-T och KRS-1 lämnade efter sig att kännas litet mindre.

I den självproducerade White Nigger berättar Ill Bill om de etniska motsättningarna i New Yorks slum på åttiotalet, hur han som en av de få vita fick slåss varje dag för respekt, och när han bussades till de vita skolorna kom han inte heller (med sina trasiga gympadojor) överens något vidare med de rika ungdomarna där. Han talar också om en militant, oorganiserad anti-fascism, om puerto ricanska skins som knivskar de nazi-skins som vågade visa sig vid den legendariska hardcore-klubben L’Amours, och han rundar av med att dissa de som fortfarande tycker att “Hitler was right“, de Ku Klux Klan-anhängare som “still exist undercover / and Mel Gibson never liked Danny Glover / another piece of shit called out in the paper / if we was there me and my peoples would have beat the fuckin shit outta Kramer / if this song offends you, you’re a hater / take a look within yourself and figure out what the fuck you’re afraid of“.

Här hittar du en mp3, och här har du texten.

Om du tycker produktionen låter märklig, så lyssna igen – lita på mig när jag säger att det här beatet växer med varje lyssning. Som vanligt med Bill finns det mer här än vad första intrycket ger dig.

-

Här hittas en ny intervju med Necro där han snackar David Axelrod, LL Cool J och annat viktigt. Han nämner bl a att han har hundratals thug-låtar lagrade som bara väntar på att bli utgivna, vilket är käckt eftersom Necro som välkänt gör sig allra bäst när han låter obduktionsskalpellerna vila några låtar och förser lyssnaren med den där gamla oförfalskade gatusmutsen (se exempelvis hans vers på Pigmartyr).

-

Ken Ring har uppenbarligen producerat merparten av Smif-N-Wessuns nya skiva.

Ken är orättvist hatad och underskattad. Låtarna han har Youtube är riktigt jävla bra, tillsammans med Gubbs Respekt och The Latin Kings alla klassiker är det den bästa svenska hiphopen.

Sep 172007
 

Vår blick för anti-politisk inspiration har vanligtvis legat bortanför vattnet, men Gyllene Flottan är ett gäng som alltid är välkomna på ubåten när vi rör oss mot den nord-västra passagen.


(Ungdomar, lyssna, att säga nej till TRÅKSOCIALISM är lika viktigt som att säga nej tiller CRACK.)

Den rotlösa kommunistungdom som förlorat sig i populärkulturen och den blog-verksamhet som intresserar sig för post-situationisk teori bör uppmärksamma Gyllene Flottan som en av sina nära föregångare. De var inte perfekta, men några saker gjorde de rätt. När Jan Myrdal reste runt i Kina och klädde sig som en arbetare och resten av landet var insyltat i auktoritär proggsmörja översatte dessa hjältar texter ur Internationale Situationniste och gjorde sin egen kritik av svenskt studentliv, och idag när Myrdal skriver vinkrönikor och nationalistpropaganda är namnen bakom Gyllene Flottan fortfarande höljda i fruktbart mörker.


Deras främsta förtjänster var dock varken teoretisk mognad eller förakt för författarnamnkulten; vad som mest lockar mig till att dröja kvar här är den närhet till populärkulturen som genomsyrar deras publikationer. När jag tittar igenom de få utgivna bladen ser jag ledare undertecknade Astro-pojken och Stålflickan, och James Bond-omslag och – vackrast av allt – på försättsbladet till Livets rum och tid, en seriealbumsastronaut och undertiteln “Hela universum är utlämnat åt arbetarrådens plundringståg“.

Kontrasten till dåtidens progg och stalinistiska kultursyn är enorm. Wu Ming säger:

“I think that if you don’t know pop culture, you don’t know your culture, thereby you don’t know the world around you. If you don’t know shit about pop culture, how can you be on the cutting edge of anything? If you don’t soil your hands with pop culture, if you snub and sneer at today’s participatory culture, you can’t be “avantgarde”, no matter how hard you try.”

Än idag är Gyllene Flottans individuella beståndsdelar okända för allmänheten. Kanske bäst så, mina personliga spekulationer rörande lyckliga, solskenskäcka livsöden och försvinnanden in i sprit, trav, heroin och resfeber duger gott för mig.

Switch to our mobile site