Har börjat kunna avnjuta buktområdets French Montana i små doser.
Inte så att jag följer hans varenda steg. Och då får man också pumpa Husalah-refränger och J. Stalin-verser några månader efter alla andra, med huvet hängandes i skam.
Har börjat kunna avnjuta buktområdets French Montana i små doser.
Inte så att jag följer hans varenda steg. Och då får man också pumpa Husalah-refränger och J. Stalin-verser några månader efter alla andra, med huvet hängandes i skam.
Proddat av Al Jieh. Från They Say I Struggle Rap.
Fredo Santana-allierade Gino Marley är likt Washington DC-baserade Yung Gleesh och Fat Trel en av få trap-rappare i svallvågen efter stilbildande Flockaveli och Back From The Dead som förutom fientlig energi och avgrundsdjup dekadens även fyller sin musik med en kärlek till själva hantverket att rappa.
Sättet som man drar ut vokaler och konsonanter så de passar med föregående rad är en värdig fortsättning av Prodigys vana att “rimma kantigt”. Importing och Fat Trel-gästade Fallen är bra exempel på detta.
Båda är från Raised In The Street, ett ovanligt fokuserat tape. Gasen i botten, knark och vapen i bakluckan, fel klientel i baksätet, rätt producent vid ratten, inget jävla trams, och ett jävla rens.
“En biologilärare i realskolan skänkte mig en gång en svindlande tanke som under hela mitt fortsatta liv i sin tur skänkt mig både sjungande styrka och rätt mycket trassel. Han sa:
- Det här med att arbeta en stor del av dagen, och göra det på i förväg bestämda tider, är ett påfund av vår mycket speciella kultur, och egentligen något djupt onaturligt.” (s. 14)
Janne Bergquists Mitt mål: Ett onyanserat angrepp på fångenskapen är en märklig bok; repetitiv och splittrad, näringsgivande och välgörande att läsa, aldrig mästrande men starkt moralisk. Inga akrobatkonster, bara en djup kärlek till formuleringskonsten och hur vasst den kan slipas, likt ett imaginärt tandborstsskaft mot cellgolvet.
Alla tankar är inte strikt orginella, men ges en speciell skönhet och smittsamhet när författaren hållit fast vid några insikter och instinkter från tidigt, likt en varg som krampaktigt biter kvar i bytet som om just detta kommer bära den genom vintern.
Från dessa grundläggande erfarenheter gasade Bergquist på i “flera hundra knutar” genom skitlandet Sverige – en tok i folkhemmet – och ut i Europa och till “helgonens klyfta” på Teneriffa där han levde sina sista dagar.
“Uppfattar man en sådan upplevelse som jag gjorde, säger man som jag sagt sedan dess: En gång tjyv, alltid tjyv. Och man säger det med stolthet och sammanbitet allvar. Sedan man sett hur det sociologiska fenomenet ‘tjyven’ uppstår, förlorar man fullständigt respekten för överhetens magistrala sorterings- och placeringsövningar på detta område. Nämnders och domstolars valhänthet och exempellösa oförskämdhet i sin maktutövning blir ens motståndare för livet.” (s. 21)
“Vem är min trognaste tröst i prövning och strid? Spinoza med sitt grandiosa perspektiv sub speciae aeternitatis.” (s. 117)
“Om fängelsesystemet varit ett vetenskapligt experiment med råttor, skulle det för länge sedan varit avslutat och avhandlingen skriven: råttornas natur är sådan, att de inte reagerar som vi befallt dem.” (s. 118)
Vad inte OP vet om funken är inte värt att veta.
Man jag visste inte om den här remixen förrän nu? Sjukhetens mamma.
“När någon av oss dör gör dom tårta på stationen“
Underklassmusik har styrt upp. Landsflykt och Knasdagar fick minst väl godkänt av mig, men att sedan i princip kicka samma beat för Allt som glimmar och Mörka tider – är underkänt.
Katastrof, som om ingen satt vid spakarna när de här planen skulle landas. Men nu sitter Matte Caliste där så Gud välsigne honom. Bättre än så här går det nog inte att kopiera DJ Premier idag.
Och N lägger det lika kantigt och sårigt som label-kollegan Aliammo. Men lite snyggare. I det sällskapet är det klokt av Sebbe att likt förra gången hålla sig till refrängen.
Kan nog bli nåt av Underklassmusik trots allt, om man ska döma av att jag kört den här videon tio gånger i rad nu.
Vill ändå sända ut en stilla önskan om att de tillsammans med resten av Sverige någon gång skulle kunna släppa sargen… och skapa nåt annat än samma gamla boom bap.
Men smaken är annorlunda och planeten är rund. Så det kanske kommer. Kanske något som liknar Aliammo-videon som låg uppe för ett tag sen och var filmat i nåt köpcenter och hette Psykos eller nåt och var helt sinnes.
Sant oförskämd smuts åldras uppenbarligen bäst.
Anstränger sig inte rapparen att framstå som sympatisk… så framstår vederbörande i slutändan oftast som mer sympatisk.
Det finns en matematisk formel som visar att om mer antipati och ångest fästs på duken så kan konstnären vanligtvis bemöta sina medmänniskor med mer respekt i vardagen. Sant även i rap. Är artisten mer självgod och duktig på skiva så beter sig vederbörande mer som ett kräk in person.
Den där orespektlösa Brooklyn-skiten, mycket grundläggande.
Välgjord dokumentär om 28-årige Thomas Winston, en mindre spelare i New Yorks knarkekonomi, som precis har släppts från fängelset och nu planerar att lämna spelet. (I praktiken: att gå från en ungefärlig veckolön på 15,000 dollar – för att servera crack – till en ungefärlig veckolön på 300 dollar – för att servera Big Macs. 98-procentiga lönesänkningar visar sig dock vara tämligen svårsmälta.)
För honom betyder denna dröm om att lämna spelet också att lämna sitt kvarter, det som man har kallat sitt hem och sin värld. På samma sätt som klassresor i det svenska folkhemmet utarmar arbetarkvarteren (ekonomiskt och begåvningsmässigt), så leder denna strävan till en samhällelig förändring som enbart är negativ.
Ett positivt musikaliskt inlägg i den här debatten är Too Shorts antigentrifierings-anthem Money In The Ghetto. Pengar ska återinvesteras i där man kommer ifrån, inte i tyska bilar och franska märkeskläder. Stöd dina egna och stanna om möjligt kvar och kämpa för dina kvarter.
Här påminns jag om en passage i Örjan Bartholdsons bok Brasilien, den mörka kontinenten.
“Men störst intryck av alla gjorde ändå idrottsministern när han dök upp. Det var ingen mindre än den gamle fotbollstjärnan Pelé och i Fernandos ögon den främste spelaren som någonsin funnits. Han höll ett tal som Fernando i ärlighetens namn inte mindes särskilt mycket av, men han kom ändå ihåg hur Pelé pekade ut över alla barnen och sade:
- Kom ihåg, er enda chans ligger i att studera, att kämpa så ni kan komma bort från misären.
När Pelé var färdig klev en radikal präst upp i talarstolen. Han fixerade barnen under några sekunder, så sade han med kraftig stämma:
- Glöm vad Pelé sa. Vad hjälper det alla barnen i er situation om några av er lyckas flytta och glömma er bakgrund. Istället bör ni kämpa tillsammans för att förbättra förhållandena där ni lever och göra era familjer, vänner och grannar medvetna om varför kåkstäderna ser ut som de gör. Det gäller att förbättra för alla, inte bara för sig själv.”
Något överraskande visar sig Thomas också vara en begåvad rappare. Eller kanske inte så överraskande ändå. Queensbridge har högre tung-rappare-per-capita än någon annanstans i Amerika – t.o.m lilla Vallejo och Uncle 40 Waters mäktiga släktträd hamnar i skuggan jämte dess lägenhetsbyggnader, som Cormega beskrev så ingående när vi intervjuade honom.
I think Queensbridge is dope with the music because we have so many artists, and Queensbridge is competitive. (*Cormega walks over to the window in his hotel room, points to the opposite building across the small ass back yard.*) That window is a little bit too far, if you could move that building closer, this would be exactly how me and Nas’ view was.
From my evening I could holler, “Yo Nas”, and he’d be like, “What up?”. Imagine that. Cormega is right there, and in that building is Nas, and across the building is a DJ. If you walk across the street, there’s Craig G, and in another building is Tragedy, and in another building is Poet, and in another building is Marley Marl, and then you walk across a block, and there’s Nature and ACD, and then you cross the block over, and there’s Mobb Deep and Capone.
That’s Queensbridge. So when you have all these people, it’s survival of the fittest. If you don’t stand out, then you’re not going to make it. Being that there were so many dope, prolific artists, it pushes everybody to go harder. And every MC thinks that they’re the best, that’s just how MC’s are, or they try to program themselves to be the best. That’s what makes Queensbridge dope.
Kanske är det just den här tätheten och hungern som särskiljer QB från annan New York-rap. Det är en speciell intensitet i rader från Nas, Cormega och Tragedy Khadafi, en särskilt rå känsla i musiken från Mobb Deep, CNN och Screwball.
I dagens New York saknas detta, och när jag ser den lilla killen på introt till Tragedy-dokumentären minns jag något annat som gått förlorat: rappare som berättar om vad de ser framför sig i sina kvarter. Infamous Mobb fortsätter att släppa bättre rap-videos än resten av New York (Exquire och Roc Marciano undantaget), men finns det några nya Queensbridge-rappare som faktiskt låter som sina hemkvarters betong, asfalt och parkbänkar?
The Life and Death of a Dealer konstaterar att Thomas inte blev en av dem.
Akrons stolthet över en soul-sampling från 80-talet, du vet det blir slakt.
Och med Stevie Joe vid sin sida, en obeveklig jävla duo. Kan förstå om man likt Thomas vill utnämna Ampichino till den allra tyngsta ute nu. Och Stevie Joe är buktens mest underskattade, det är sen gammalt.
(via Thizzler)
2000-talets bästa rappare.
Numera känd på heltid som Mo City Down.