Jul 252009
 

Såg precis Carlito live på Möllevångsfestivalen. Då han bara har tre låtar ute (så vitt jag vet), så var han smart nog, att efter ha kört sina hits D Sån DärSäg Pass! och Babylon Brinner (och gjort det bra), låta några andra hungriga rappare ta över. Först körde Ja-da (?) en låt, och det var bra, men sen kom Aki och hans grupp Labyrint på och stal hela kvällen, trots regn och keff ljudtekniker.

Aki är känd från sina verser med Kartellen (bl a sken han starkare än alla på Samma Knas Varje Dag). Det var kul att se han med Labyrint, de har verkligen kemi och vet hur man gör show. Jacco är grym, och dom andra två vill man också se mer av. När Professor P gick på med sina fesljumna amerikanismer efteråt var det som natt och dag. Ett  mixtape är på väg. Och se dom om du har chans.

Carlito har också en EP på gång. Guldburen ska den heta, om jag förstod det rätt.

16356212_200

“tacka emot och hoppas på ett bättre liv i himlen,

men det enda som finns där är sateliter som tar bilder”

Jul 232009
 

Med Marcel Duchamp omvandlas konst till schack. Världen blir ett krigsspel, eller ett Monopol-bräde, beroende om man talar med Debord eller Fahlström. Hantverk byts ut mot tänkande, konceptskapande. Livet blir ett spel, där konstnären bör söka ändra de gamla regler det spelas efter. Yrket konstnär blir värdelöst, konst blir istället den som söker bryta detta remi vi lever i.

Jul 232009
 

Skweee-soldier Eero Johannes self-titled debut album on Planet Mu (label child of IDM-maverick Mike Paradinas, world famous for creating one of the hardest electronica tracks ever… well, at least it was the most uncompromising, beautifully controlled bloodsport BPM-beating of its era… seeing him live at Roskilde in 1998 was a defining experience for me) is the best I’ve heard in skweee so far.

cd_booklet_p8_p1

What is skweee anyway? I mean, the sound is pretty diverse on their compilations, with beats and ideas all over the place. I think it’s easier to see it as a movement: a dozen or so Swedes and Finns who have studied electro funk, dirty south and modern R&B thoroughly, and now apply what they have learnt on the vintage synthesizers, video games sounds and DIY-spirit that they’ve grown up on. More than anything else, it is the lo-fi aesthetic that defines them (with skweee referring to squeeezing out the most of their arcane equipment).

Noting that, it is interesting to see the very talented Eero Johannes spreading his wings here, sometimes lifting from the lo-fi valleys of home to sail among the clouds in the sky. Lipton Service Boy delivers euphoric electro pop. He mixes dubstep and new romantic influences on Sumuhumus and gets away with it. Hal Manifesto is both computer poetic and mad funky at the same time (which is quite an achievement, actually). Natt i spårvagnen and Mobile 363 are equally funky, while Eläin wanders out further into the electronica wilderness.

Delicately balanced between futurism and nostalgia, Eero Johannes is a multifaceted and innovative release that you ought not miss.

Now let’s see what kindo of show they put on live!

Jul 222009
 

He’s been working so hard for so long, his release is properly titled Better Late Than Never. The music on this project is exactly what people have been waiting to hear from a qualified and gifted artist such as Trife. Fans that have been waiting for this album since 2000 will not be let down. Trife has crafted a classic album both for old and new fans of Hip Hop.

This is good News. Trife Diesel (former Trife Da God) is my favourite rapper without a solo album. Been waiting years for a full length.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=nrmLChUSHBs&hl=en&fs=1&]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=seIZxi380WE&hl=en&fs=1&]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=jbdAC09hrT0&hl=en&fs=1&]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=mpBQ9roqsfY&hl=en&fs=1&]

The tracklisting seems to be once again plagued by way too many features. If Put It On The Line and that Theodore Unit album would have had less filler rappers, they’d been classics. And much of it would have been thanks to Trife. The track with Royce sounds hard, though, so let’s hope for the best.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=IMsxt_c_Z4A&hl=en&fs=1&]

Jul 212009
 

This Flogsta Danshall compilation from last year is quite a good introdution to the skweee genre (wikipedia says that the name “was coined by Daniel Savio, one of the originators of the emerging sound. The name refers to the use of vintage synthesizers in the production process, were the aim is to “squeeze out” as interesting sounds as possible“).

The tracks are mostly pretty experimental, with a few more stable electronic funk tracks to keep things interesting (even though they’re also pretty out there). Using the immanent lo-fi aesthetics of the genre to punch out IDM and glitch-like material feels too easy, and not very interesting to listen to. Of those tracks, Eero Johannes’ Finnrexin, from his brilliant self-titled Planet Mu release, gets a pass thanks to its beautiful electronica vibes. Other than that – add some much-needed funk to the recipe or get out of the kitchen!

It is better to take the said dirty south and booty-influences of the genre seriously, crank up the bass, and skweeeze out some ass shaking, titty bouncing, sweat inducing, dance floor bangers. Well, they’re not quite there. Not yet. But with tracks like Drums’ Giants, Randy Barracuda’s Shock The Plankton and Metske’s Street they have written a new chapter in the book of electronic funk. For that I salute them.

2662485971_70c23d91a2_o

You can catch the Flogsta Danshall crew going live against the Harmönia collective at the Norberg festival this summer!

Jul 162009
 

CormegaTheTestament

Out of all the vicious beef tracks ever recorded, Never Personal hits me the hardest. When Mega Montana is going for the throat – it’s over. The competition can go home. His combination of advanced microphone mathematics and undilluted street venom makes him unbeatable. Especially when it’s over what sounds like a leftover from The Infamous-sessions. And there’s an open, honest quality to it that makes it even more powerful. Contrary to the title, this time it seems to have been personal.

Cormega – Never Personal (Fuck Nas and Nature)

This was recorded after his fall-out with Nas, following industry problems related to their work with The Firm. (An older Cormega gives his side of the situation here). The beef is squashed, but these tracks stand as testament to Cory’s status as one of the most ferocious rhyme spitters ever.

Cormega f. Foxxxy Brown – Never Personal Part 2

Cormega – Live In The Spot

Part 2 is more of the same. Foxxxy Brown goes in against Nasir, showing the world who’s the best female who done it (next to Rah Digga and The Lady Of Rage, naturally). I took these two from the J-Love tape along with a live clip of Mega dissing Nas using his own song titles. It’s pretty clever, if you ask me. And yes – sorry about the sound quality.


Jul 082009
 

Into The Wild är inte direkt en tillfredsställande film. Den rymmer visserligen fantastiska naturvyer och berör viktiga ämnen, men alltför ofta sitter man och skruvar på sig; inför huvudpersonens totala brist på perspektiv och ödmjukhet; inför filmmakarnas hängivna oförmåga att problematisera materialet och gå utanför det givna.

Tonårsupproret blåses här upp till en absurd grad: huvudpersonen lämnar en dag hemmet utan att ta farväl, liftar iväg över Nordamerika för att sedan försvinna i Alaskas vildmark – utan att ens skicka ett vykort till föräldrarna så dom vet att han fortfarande lever.

into_the_wild_03

En scen minns jag speciellt. Han har svårt att finna mat i det ödsliga Alaska, och halvt svältgalen fäller pojken en älg. Eftersom hans kunskap om slaktandet och tillvaratagandet av vilt sträcker sig till några nedkladdade rader han fick berättade för sig i Texas, så fuckar han processen. Köttet börjar ruttna och äts av maskar, skogens konung är död. “Ett av mitt livs största tragedier”, skriver han i sin lilla pretentiösa dagbok. Visserligen sant. Att stadsortssprätten överhuvudtaget känner sig jämlik med, eller värre, att han tror sig ha rätten att skjuta och äta upp det mest majestätiska av djuren, det har han mage till. (Älgen själv hade säkert något intressant att säga i frågan.)

Detta får mig att tänka på en annan älgskjutning. I dokumentären Gonzo får vi veta något om Hunter S. Thompsons liv. Hans fru var gravid med deras första son, och tyvärr hade de ont om pengar – Hunter försökte försörja dem som frilansjournalist. Men han gillade att jaga, så under hela graviditeten fick frun äta älglever, sallad, mjölk – och inget annat. Detta var trots allt Amerika och det fanns inga rika föräldrar att förlita sig på. När han hade ihjäl älg var det för att nära sin ofödda son. Huvudpersonen i Into The Wild gör samma sak för att nära sitt lyrisk-melankoliska ego. HST framstår för övrigt som långt mer sympatisk då han under hela sin livstid framställde sig som ett Freak, en droggalning, vapenfetishist, sportfåne, alkoholist, fartdåre, en labil männsika, osv. – men aldrig som en självgod, rättfärdig skönande. Ändå bidrog han i livet till att flytta fram våra positioner otroligt mycket mer än både pojken i filmen och dess regissör, den genomblöte kändisliberalen Sean Penn.

IntoTheWild

Trots detta lyckas Into The Wild påminna oss om något viktigt: Naturen. Skogarna. Snön. Floderna. Öknen. Djuren. Haven. Hur förhåller vi oss till dem? Att detta hamnat i skymundan är inte bara ett misslyckande för “vänstern” och för “alternativa rörelser”: det är ett enormt nederlag för hela det här samhället, för civilisationen i sin helhet.

Jul 082009
 

At 18 years old

Funny backstage clip

billhicks

In Chicago, 1992, he anti-performs his act. He had sort of a dada quality to him live.

Put another way, he had balls. Balls to go against the government, the entertainment world, the mentality of the place where he came from, the audience, and consensus reality itself. (“It’s just a ride” was his mantra, his radical view of reality.) He went out on the high and risky balancing act between politics and humor armed to the teeth, and came off funnier than any other comedian.

Sometimes, laughing at the world is the only way to maintain your sanity. Humor is the superior weapon for shattering the shimmering aura of self-righteousness surrounding all the world’s biggest hypocritical assholes. Also, it is the preferred power tool for puncturing public lies.

Even though he left us way too early (cancer, at only 33 years old), we can be grateful that his work is still among us. It is indeed needed, especially these days when all the comedy we get is either all fart jokes, or racial stereotypes (Dave Chapelle, Ice Cube, and so on). I can spend hours on youtube, digesting all the great  material related to him that people have uploaded. As a matter of fact, I’m about to do that right now. If there existed a better way to blow away them cobwebs in your cranium, it would surely be illegal.

bill

Switch to our mobile site