May 302009

Hans Isakssons film- och TV-analyser är antagligen de bästa av sitt slag i Sverige. I större mändger blir dock hans gammelsocialistiska driv ganska tröttande (han tackar Mao Zedong, av alla personer, i förordet). Men hans resonemang har den förtjänsten att de ofta är både träffande och djupgående, och även om man inte kan stämma in i allt, så skärps ens eget tänkande betydligt under och efter läsningen. Och han har gott om humor. Att det sociala bereds så mycket plats på bekostnad av billigt psykologiserande och filmtekniskt mumbojumbo är uppfriskande, åtminstone för någon som likt jag står oförstående inför de hantverksmässiga mysterierna och all cineatisk terminologi, och tänker på film mer som gladiatorspel och lägereldsberättande.

Isaksson har alltså medvetenhetens fnask i korshåret. Höjdpunkter är bl a Om gangster på bio (en analys i samma anda som det inledande Bertold Brecht-citatet: “Den borgerliga kritikern har alltid haft svårt att se småborgaren i gangstern. Jag tror det kommer sig av att de har så svårt att se gangstern i småborgaren“), hyllningarna till Ken Loachs Raining Stones och Riff-raff (“De – vi – har blivit invandrare i eget samhälle, tillfälliga gäster i vad som bort vara det egna hemmet“), och Något om TV och idrott i vår tid, varur vi plockar två intressanta citat.

“Dåtidens överhet var mycket medveten om att man genom att organisera industrisamhällets spänningar och våldsutbrott, ge dem fasta regler och överföra dem i symbolhandlingar på för ändamålet färdigställda arenor skulle kunna förskaffa sig ett modernt motmedel mot upprorsstämningar bland massorna.”

“Lagidrotter där, liksom i football, de naturliga avbrotten är talrika, t ex ishockey och baseboll, har haft lätt att TV-anpassa sig. En av orsakerna till att den europeiska fotbollen haft så svårt att slå igenom i USA uppges vara dess relativt långa spelsekvenser som försvårar marknadsanpassningen och verkar nerkylande på sponsorer.”

Sammanfattningsvis: – Oavsett om det handlar om Kubrick, Bunuel, Schindler’s List, Åsa-Nisse eller Leif “Loket” Olsson, är det mesta i 24 lögner i sekunden intressant och ytterst välskrivet. Den rekommenderas till alla som suttit framför dumburken någon gång eller kanske t o m har haft oturen att lurats med på bio.

May 292009

In my younger teens I watched television obsessively, with a religious devotion. The TV was on and I was in front of it, even when there was nothing on. Not these days. There’s one on the floor next to the table, unplugged. I can connect it to my laptop for watching movies, but that does not happen much anymore.

So I spent some days in the hospital recently, and what is to do there, when you don’t have a head to read? Well, you can watch television. My brain still swimming against the blissful tides of highly addictive opiates pumped into my blood during surgery, I caught something about the drug situation in Europe, the main message being that cocaine is flooding the continent in unprecedented ways. They followed that with a debate between a British and a Swedish politician. I came to the following conclusions.

(1) Not having watched TV for some time, I found it irritating being unable to control the speed and layout of the show. I missed links to relevant information, unable to deepen my knowledge and understanding of the subject. TV just doesn’t seem very practical.

(2) Cocaine is getting bigger. It’s not exotic like ten years ago. A major argument for legalization (or at least decriminalization) of cocaine is to make it less sexy. Cocaine, a lame drug that turns the nicest human being into the greediest and most moronic douchebag imaginable, a substance not part of European traditions in the same way as alcohol, solely has the rock n’ roll buzz as its selling point. When those crazy hipster kids enter that bathroom their brain actually believe they become the Ziggy Stardust going up their nose. It’s a punk rock, Miles Davis, Al Pacino-bathed-in-a-Giorgio-Moroder-soundtrack kind of trip, which would lose much of its appeal if the powder was supplied by an ordinary pharmacy. At least it would take away the initiative from the cocaine cartels completely.

If you believe these statistics, the rock n’ roll argument might also apply to cannabis. Talking with the Dutch youth while traveling through their country, I was struck with their relaxed and distinctively unromantic attitude towards the herb. In the US, the home of the drug scare, kids know that ganja is the coolest thing ever. As part of their coming of age ritual the normal teenager samples weed before alcohol. And stoner culture is damn close to being the norm.

(3) The televised debate centered around the way the drug problem should be tackled. A British politician represented the policy of harm reduction, while Swedish politician Sofia Modigh dismissed The Netherlands’ (successful) policies, claiming that drug related deaths are difficult to measure, and that statistics relating them are irrelevant. If you read page 84 and onwards in the 2008 Annual report: the state of the drugs problem in Europe, issued by The European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction, you realize that to determine if indeed the drug, the social situation, the mental health of the user, or something else was the lethal factor in the death can be a difficult task, and that the statistics should be used with caution, but you also understand that they have tightened their policies to make the data usable. The figures are too reliable to be ignored, especially when page 86 shows that Sweden has twice as many people dying from drugs as The Netherlands, and that the report from 1995 shows the figure to be ten times as high.

(4) The great problem with The War On Drugs is that it’s a war on people. Occasional ganja puffers, if caught with the substance, are branded as criminals and outsiders. The negative social cycles connected to a drug crime conviction and the social isolation that follows are never accounted for as problems. Instead we get a new army of robots repeating the same absurdities, “a drug is a drug“, “there is no difference between weed and heroin“, “marijuana leads to heroin addiction“. Human beings will always want to get fucked up in the head, for one reason or the other, yet these fundamentalists still dream about The Drug Free Society.

If you use heroin you have probably tried cannabis. That does not mean that cannabis leads to heroin use. It’s not even logical to reason that way. If there were no cannabis, people would still die from heroin. And there would be school massacres even without Marilyn Manson. Poverty, social alienation, unemployment and the following boredom and hopelessness lead to hard substance abuse in a much higher degree than weed. Politicians would never think of banning poverty though, especially if they’re Christian Democrats. It’s easier to point the finger at marijuana smokers (and muslims, both being traditional scapegoats of modern society. Much more than islamist ideology, poverty leads to antisocial behavior such as throwing rocks on fire trucks. It’s no coincidence that this always happens in the poorest areas – as noted by Skumrask). It’s the worst kind of political correctness, more concerned with maintaining a shiny social façade than with human lives. This comedy is not even funny. What’s funny is that we’re pulling longer and longer shifts so we can pay Sofia Modigh’s salary. That’s black comedy.

(5) Swedes, especially politicians, tend to think that what is Swedish is superior. Sometimes it’s justified. Not with their moralist, contra-productive drug policies that they seek to export to the rest of the European Union, though. There is also the education system and job market that’s unable to suck up the competence of highly educated immigrants. The Swedish ideology of tolerance and openness is painted upon one of the most close minded peoples of the world, covering a reality hidden from the media but clearly felt by any foreigner trying to make her way into Swedish society. Another reason why The Swedish System is going straight down the toilet.

Prejudice and discrimination are not evil ideas that needs to be debated and “enlightened” away, they have their roots in a social situation, in economics. Integrating peoples from all parts of the world into the Swedish monoculture is not an easy job, especially in this climate of ever more aggressive capitalism, and all this uptight, liberal and left wing political correctness is definitely in the way of real improvements. If you are afraid to offend people, how can you then tell the truth? And if we can’t talk openly, how are we then going to make things better?

May 282009

Saw Sweetback the other day, and I swear to God in heaven that some of the opening sequences qualify for being the grooviest shit ever put on reel. If you got funk, you got style, obviously. It drags on and on in the end though; half an hour could have been left on the editing room floor without me complaining.

The balancing act between radical politics and advanced pimpology is marvelously executed, the characters are some of the heaviest dude you’ll ever see, and the soundtrack is a haunting, off-key, rambling swamp funk monster – that later got caught in Madlib‘s SP 1200 on Come On Feet.

Sweet Sweetback’s Baadasssss Song is worth checking out, both for entertainment value and the historical interest – but you might want to add some drink or smoke to the mix to take you through the slower parts.

May 282009

“Kompis tjänar cash, går hem och meckar en gås…
han får psykos… psykos? pyskos! psykooosss…”

Ears (vem?) har fått ihop ett sånt beat som man bara trodde Pete Rock eller vad dom från Ghostface-skivorna nu heter vore kapabla till. T o m autone är använt på ett smakfullt sätt, vilket jag trodde var omöjligt.

Att lägga ner sorgligheter över ett upplyftande, solskinande soul-beat är genialiskt, eftersom själva produktionen blir en del av terapin. Och sen har vi texten. Tänk Shunno. Jag har under flera år pratat med kompisar om att Sverige behöver en rappare som förenar det bästa med en Dogge och en Organism 12. Nu är han här, verkar det som. Det är bara till att lyfta på hatten.

En fråga återstår: Varför är Petter och Promoe med på det här mixtapet, när de under de senaste åren upplevts mer som en förbannelse för svensk rap än den välsignelse som Stor måste räknas som?

May 282009

The Wu stretches far and wide, its disciples numerous.

Pop Da Brown Hornet
from GP Wu is one of the lesser known swordbearers. You need his Tha Undaground Emperor if you like Wu and feel like listening to some more of that golden age boom music. It reminds me of Lord Finesse, the flow and clever punchlines and the dusty beats (courtsey of RNS, known for producing Shyheim’s first classic album), but with a distinctive Shaolin twist. Among Wu-bangers such as Follow Me Up, Endangered Species, and the excellent relationship-song Wantz & Needs, we find one of the deepest tracks ever recorded in this genre. Black On Black Crime is his S.K.I.T.S, reality rap at its best, with the saddest violin ever sampled and poetic lyrics painting the everyday madness – and a hope for better days.

Pop Da Brown Hornet – Black On Black Crime


May 282009

Ända sedan Chrille hjälpte till att göra Ainasiz till en av de bästa svenska låtarna någonsin har jag väntat på mer med honom. Väntan verkar vara över. På Masses Gott & Blandat 2 hade han med Långt ifrån OK, och på youtube kan man höra Blöta kläder och framförallt Kårens stolthet, en svensk Bad Lieutenant-rap.

En ny generation håller på att ta över. Masse, produktiv och generös, ligger bakom mycket av detta, och har även producerat Samma knas varje dag som förutom Chrille gästas av Kartellen, Stor, Mohammed Ali och Aki. Den här låten är exemplarisk i sammanhanget.

Kartellen kommer säkert vara med på en kant i den nya ordningen. När man vant sig vid deras flow går det alldeles utmärkt att lyssna på dom som ett svenskt Geto Boys. Och riktig gangsta har alltid gått ihop med politik – jmf Ice-T, Scarface, osv. Kul att Mofo är med på ett hörn (ingen svensk vers ännu dock). Geografisk spridning. Nu när samhället verkligen är på väg med gasen i botten åt helvete behövs det mer sån här musik.


Rolig lo-fi-video till Gata upp, gata ner, en av de bästa låtarna från Stors Den nya skolans ledare.

May 272009

I ett samtal med Vilhelm Ekelund ville vännen K.A. Svensson bestämt ha hans åsikt om den yngre poeten Gunnar Ekelöf.

“Svensson ville mildra reaktionen genom att framhålla mindre vansinniga passager i den senare delen av boken. Men Ekelund genmälde: ‘Vansinniga skulle jag inte vilja kalla dem – det är alldeles för vackert ord för sådant. Vansinne är något man måste ha respekt för: en bok av en vansinnig person skulle jag läsa med största intresse. Nej, vad som berör en så ytterst vidrigt i den här sorten är just dess egenskap av motsats till vansinne: den är produkten av den kallaste avsiktlighet.’”

Avsiktlighet är ett användbart och klargörande begrepp. Det är att göra sig till i texten, att beräkna en önskad effekt hos lyssnaren, självmedvetenhet. Denna sjuka har frätt in i mycket rap-musik runt milleniumskiftet och framåt och gjort den tråkig, förutsägbar.

Självklarheten – avsiktlighetens motpol, och den egna stilen saknas. Mycket av hiphopens sorgliga tillstånd kan tillskrivas skivbolagen. Men artisterna har själva stor del i det. Jadakiss, Jay-Z, Nas, och många andra, lider med tiden mer och mer av det jag talar om; vid få tillfällen lyckas de överkomma problemet med avsiktligheten, och då får de arbeta jävla hårt. (Visst, självklart… Illmatic är kliniskt fri från avsiktlighet, men Nas är inte nån sjuttonåring som hänger på parkbänken hela dagarna längre. Rap är hans jobb.)

Vad är definitionen på självklarhet? Biggie, Too Short, Scarface, Big Pun, Tragedy Khadafi, osv…

Show U How säger Marcus, “I heard somewhere that hip hop was dying, well give that motherfucker mouth to mouth“; om alla rappare som gnällde ägde hälften av hans självklarhet och stil så skulle de haft sitt på det torra.

May 262009

Jag har varit frånvarande: besökte min hemstad (vilket var ett tag sen sist), låg på sjukhus några dagar, slirade över i Danmark, där jag bl a såg Miss Kittin & The Hacker.

Det var första gången jag var på Vega, men blev inte imponerad. Stället verkar drivas mer av en slags yrkesmässig formalism än något annat (vad det nu skulle vara). Samma sak med konserten. Miss Kittin är den enda pop-stjärna jag bryr mig om, och på skiva trivs hon bäst i sällskap av The Hacker. Inte på scen dock. Inte den här kvällen åtminstone. Visserligen är den kyliga framtoningen en viktig del av musiken, men det såg ut som de mest ville ha det hela överstökat (en jämförelsevis dålig kväll för dom, enligt Youtube). Favoriter som You & Us, The Soundtrack Of Now, Kiss Factory, Electronic City och Emotional Interlude saknades medan menlösa mellannummer som Rayban maldes fram helt glädjelöst. De följde åtminstone mitt råd och skippade den där Elvis-covern. PPPO, som inte är vidare spektakulär på skiva, växte till att bli rent överväldigande live – kvällens höjdpunkt.

Men det var inte främst Miss Kittin jag syftade på med rubriken.

Jag har märkt att de rap-låtar jag tvångsmässigt lyssnat på de senaste veckorna handlar om rap. Meta-rap, på ett eller annat sätt; två svenska nostalgiska tillbakablickar om att förälska sig i konstformen, en som handlar om att lära sig skriva rhymes (som sista låten på Blueprint, fast nervigare) och en hyllningslåt till döda rappare över Dead Presidents-beatet. (Tack snälle, gode Gud att det i alla fall inte rör sig om bittra New York-skallar som gnäller över att södern tagit över, att det är för mycket brudar i videos, att ingen bryr sig om veteraner som inte gjort nåt bra på femton år, osv. Jo, iofs var den där låten med Jadakiss, Saigon och Joell Ortiz som hette Hip Hop bevisligen riktigt bra, men ni vet vad som menas).

Vilken är bäst? Ken Rings Hip Hop eller Stors Min Freestyle?

Ken Ring – Hip Hop

Stor – Min Freestyle

Hip Hop är perfekt; fräsch, samplingsbaserad true-school som gräver in sig i hjärtat och citerar Nas mellan Kens innerligt tillbakablickande verser på ett mycket passande sätt. Masse å andra sidan lägger undan sin nyvunna kärlek för autotune och märkliga svennebanansamplingar och levererar det som TLK-traditionen utlovar; ständigt moderniserad och egensinnig New York-boom bap med Dogge i refrängen och kicks och snares likt betongblock. Ken visar visserligen varför han förtjänar att kallas för Sveriges bästa rappare, men Stors verser visar att troninnehavet inte är säkrat för all framtid. Rimtekniskt är han förbi, vad han gör i studion i framtiden kommer avgöra. Och vilken låt som är bäst får sommaren avgöra.

Playboy Tre – Bleachers

Max Minelli – Dead Rapperz

Likt många andra bra rappare från de södra staterna i USA är behållningen med Playboy Tre inte flerstavigheter, punchlines, battle-raps. Istället är det uttalet, närvaron, hur han rundar av sina stavelser, de ord han väljer att använda, hans ekonomiska uttrycksfullhet som räknas. Här har man inte glömt hur man använder rösten som ett instrument. Som Lil Wayne alltså, fast rakare, smartare.

Playboy Tre, the story of a drunk loner

På en låt som handlar om skriva är det dock passande att texten står i centrum. Hela Bleachers är citerbar, fylld med skarpa bilder och iaktagelser, beslutsamhet, trots, desperation, magsyra och svindel.

” What’s the point in having dreams if you never try?
It’s my story, now everybody knows why…

I’m in an empty gym, beating on the bleachers,

trying to get my lyrics right…

They say I’m doomed… but I got tricks up my sleeve…”

Max Minelli låter mer New York, även när han vill sätta Pimp C på 100-dollarsedeln. Vi får alltså det bästa av två världar (minus videokameran och den 13-åriga flickan). Att lägga Dead Rapperz över Dead Presidents är genialiskt. Resten av hans mixtape är också jävligt fint.

Medan meta-hiphop traditionellt är nostalgistkt förbittrade historier som skvallrar om ett skapande som gått i stå och förlorat självförtroende och självklarhet är dessa fyra exempel fokuserade, hungriga, framåtblickande. Jo, som sagt, den mest intressanta rap-musiken kommer inte från New York längre. Men den regionala spridningen är ett löfte om en pånyttfödelse.

May 102009

Det var nästan en slump att man såg Ken Ring live på Deep i Malmö igår. På Veganmässans efterfest också, vilket inte är det mest logiska tillfället för Ken att titta hit. Publiken bestod mest av folk från mässan, men även en del uppenbara anhängare av hiphop-kulturen hade hittat dit. Bra gjort av dom. Promotion den här gången bestod endast av ett Facebook-utskick i torsdag. Det visade sig att ägaren till Algarve Pizza i Kirseberg – som kör hårt med sina delikata veganpizzor för tillfället – känner Ken och hade fixat hit honom i sista sekund.

Och det var nära man sket i det. Man fick veta att han skulle gå på först vid ett, men fick vänta ytterligar två timmar medan han sov ruset av sig backstage, eller vad det nu var som pågick. Lite efter tre går han på scen och lyckas bevisa att han trots det är Sveriges bästa rappare. Hur då?

1. Han fick igång publiken. Antagligen effektivare än vilken annan svensk rappare som helst. Trots att han var helt jävla fucked up och bäng bjöd han på accapellor och dissade både Adam Tensta (svenska rappare, dom e så jävla dryga…) och polisen i Rosengård.

2. Han lägger all sin energi som MC på berättelser, budskap, väl upplagda låtar. Det är viktigare än rimstrukturer. Han kan rada upp hits i timmar.

Live-skills och låtskrivande är det viktigaste. Jämför man honom med andra stora, svenska rappare – som ex. Organism 12 och Promoe – med singlar ute så skiner han. För det första borde Organismen sluta skriva “alternativ hiphop” i stil med Den vita kaninen och koncentrera sig på det han är riktigt jävla bra på, och för det andra vill jag citera Sydsvenskans skribent (Bounca Bitch i DJ Larges remix förtjänar däremot att spelas mycket på klubbarna).

“Som mässande vänstervriden åsiktsmaskin fungerar han sämre. Det varken berör eller upprör. Riktigt dåligt blir det när han stapplar ut på dansgolvet till Filthys publikfriande elektropop-produktioner.

Första singeln “Svennebanan” är redan en mindre youtube-hit. Har ni inte hört den ännu lär ni göra det när turistsäsongerna på Tylösand och i Visby inleds.

Musikaliskt låter den värre än om Maskinen hade remixat Markoolio. Det handlar inte bara om att den skojfriska eurodiscoproduktionen får Basshunter att framstå som Prince. Texten har ett överlägset och hånfullt tilltal som förvirrar fullständigt.”

Switch to our mobile site