Allt har glidit ur dina händer. Ditt liv är en lång skitkorv meningslöshet. Den tyngden kan klyva dig.
Eller inte. Vi återvänder till Runkbåsets ungdomsdagar och vad Boyd Rice säger om dystopin:
“Hating the Dystopia solves no problems, and doesn’t get you anywhere but the insane asylum. One must love the Dystopia. That’s right. Love it. Dystopia is your friend. Savor the suffering, take pleasure in the misfortune of others. Become the proverbial one-eyed man in the kingdom of the blind. As the world crumbles around us, understand that the streets are paved with gold.”
Han ser ut att vara lycklig i den där lilla Pranks-intervjun där han står i nån 7-eleven och larvar sig med automaterna. Han älskar McDonalds. Han gillar W. Bush och njuter av tillvaron.
Och det är nåt med hans livshållning som klyver den konforma smältdegeln på mitten, så vi hela tiden anländer vid den Nord-Västra Passagen.*
Han är redan en vinnare. Denna krets och deras hands-on-imperativ till varumärken, popgrupper, snabbmat, etc är något eftersträvansvärt.
Vi måste älska den här enda världen.
Vi måste känna oss för likt våra barndomsminnen.
Hur vi annars den vränga-ut-och-in?
* Jakten på Johnny Bodes spöke. Nazi-uniformer? “Det handlade inte om politik, det handlade om sprit”. Uncle Boyd’s – riset som inte klibbar vid samtiden.