01. Ghostface f. Black Thought – In Da Park (“The first Herc Party I went to was at the P.A.L. on Webster. There were three or four of us in the gym drinking beer, high on weed. I was fourteen of fifteen years old. There was this slow-motion thing… people were dusted, smoking angel dust (PCP). The acrid smell was in the air, the smoke was visible, floating on this one level, flashing in the red strobe light. It was illin’, a hostile atmosphere, people getting high in the bathroom. When we came in, they wanted to see what circle we would dance in. I got punched in the eye: I had to battle one of the Nigger Twins. He used this spin move. Clark Kent was a DJ, but when he wanted to burn somebody he would dance. They all rapped but not on the beat. Coke La Rack was Jamaican. Timmy Tim was the smoothest: ‘The sounds that you hear hear hear… (heavy echo vibes) deaf to your ear ear ear… ’cause you have no fear fear fear… ’cause Herc is here here here…’ ‘We’re going to give you a little taste of the bass…(turns off the treble). We’re going to hit you with the highs…’” – Melle Mel, intervjuad i fantastiska boken Yes Yes Y’all)
03. Ill Bill f. B.Real – Amputated Saint (Kill Devil Hills var gedigen, men en icke-nyhet med lågt replay-värde. Men det här var ett undergångsanthem som fungerade jävligt bra.)
04. DJ Fresh f. D-Lo, Mistah F.A.B., Young Moses & Philthy Rich – 18 (Autechre Swag.)
05. Lil B – Cook, Steak, Knife (Börft Swag. Ord befrias från betydelser och blir mantran. “Cook… Steak… Knife… Swag… Kill… Knife…” Squadda B:s beat är så nära amerikansk rap kommer dubstep och EBM.)
06. Main Attrakionz – Young As Fuck (Pink Floyd / Black Panthers Swag.)
07. ISSUE ft. Droop-E, Ya Boy, and Cousin Fik – Dont Disturb My Fly
08. Lil B – The Age Of Information
09. DJ Burn One – Bobby Cox (The Ashtray är efterlängtad. DJ Burn One har talang och en vision. Lyssna på hur han har satt ihop den här låten, kolla hans blog och resumé. Marknaden är inte direkt översvämmad av instrumentala album dessa jävla dagar.)
10. Killa Kyleon f. Z-Ro – Swang Real Wide (Utifrån introt här är det svårt atta avgöra om Rother Vandross rappar eller gör klassisk soul. Har likt Houston-kollegan Scarface inte flest klassiska album – men har aldrig skrivit en dålig rad.)
11. Z-Ro – Eyez On The Prize (10cc-beats. Årets motivationsrap.)
12. G-Side ft. Geographer & Jhi Ali – Impossible (Årets intressanta producentgrupp.)
13. Big K.R.I.T. f. Yelawolf – Hometown Hero Remix (För en småstadsdude är denna remix årets låt.)
14. Yelawolf – Box Chevy pt. 3 (Den tredje uppföljaren överträffar orginalet. Årets glidarlåt, årets tyngsta bas. Rittz stjäl showen – 2010 är de rödskäggigas år.)
Roc Marciano – Marcberg
Kanske årets album. Så jävla New York. Inga hit-försök, inga fillers, en knappt märkbar gästrappare, kokainpaket, pistoler, vinylbrus, överkompressade kicks och snares, bedrägliga damer, movie-samples, hårda tider, hårigt weed, hårt arbete, dåligt väder (“Rain… Hail… SNOW!).” Att Roc Marciano lyckades spela in och släppa en skiva med samma vibe som OB4CL och Tha Infamous år 2010 är ganska otroligt. Vi tar av oss hatten.
Big K.R.I.T. – Wuz Here
Varierad, talangfullt producerad, skönt understated country rap tunes.
Balkanbrigaden – Mörda Dom
Tykna power-raps från Biskopsgården och aggressiv dubstep visar sig vara ett äktenskap förrättat i himlen. Demirel lyckas även variera det verbala våldet med låtar som Mansideal, Ensam Är Stark och Konstapel Aina. Håll ett öga öppet för uppföljaren som kommer snart.
Danny Brown – Hybrid
Det är något med vattnet i Detroit. Jag hör D12 och Funkadelic – och mycket annat.
Meyhem Lauren – Butter Mixtape
Bär New York-facklan, bär bara Ralph Lauren, bär upp det här tapet jävligt bra.
Onda & Fejs – Volvomusik
“… början på nåt stort.”
Kartellen – Programrebeller
Vi väntar spänt på skivan. Kartellen blir bara bättre och bättre. En rad nära nog klassiska låtar här: Bakom Dig, Vår Verklighet, Förhäxad Skog, Programrebeller, Medan Vi Faller, Verklighetsrap, Hårda Vägen, Betongbarn.
Tyler, The Creator – Bastard
Hiphop är baserat på osnutna snorungar i dead end areas som meckar runt med teknologi. Grandwizard Wizard Theodore var 13 år gammal när han uppfann scratching. Odd Future Wolf Gang Kill Them All representerar denna eviga återkomst till ett skaparmässigt Ground Zero. Men också nyheter: skate-kulturen gör sitt egentliga intrång i rap, beatsen för tankarna till Aphex Twin och Boards Of Canada, textprovokationerna tas från Eminem och ännu ett steg framåt, Tyler förköttsligar omväxlande Ian Curtis och Waka Flockas andliga DNA. Reklamvideon för Bastard är bara 32 sekunder lång, men känns förklarande, ödesmättad: ett rättmätigt föräldrauppror inom hiphop. “I created Odd Future cuz I think we’re more talented than 40-year old rappers talking about Gucci, impressing their peers, with the same problems….”
Earl Sweatshirt – Earl Rap återvänder till vad det var. Industrin fick sin chans – kunde inte döda det. Att de låtar av Main Attrakionz och Lil B och Odd Future som jag nämner så här i årsbästalistorna spretar åt så olika håll är ett hälsotecken, en återgång till ett klimat då Geto Boys och The Fresh Prince kunde chilla på samma playlist utan att någon lyfte på ögonbrynen. Möjligen snäppet bättre än Bastard.
Young Gully – Grant Station Project
En av årets stora upptäckter. Mycket hjärta och mycket patos, välsignat med kvalitativa beats och en strålande gästvers från snubben nedanför.
Roach Gigz – Roachy Balboa
Bra, nya raps, och bra, nya beats.
A.G. – Everything’s Berri
Madlibs sinneslag har smittat Bronx-rapparen. Eller så kanske Roc Marciano (som gästar här) och andra som visar att det fortfarande går att göra kompromisslös New York-rap inspirerar. Andre The Giant är den från D.I.T.C. som jag imponerats minst av, men för sig själv, så här tio-femton år senare, har han personlighet och berättelser så det räcker och blir över. Everything’s Berri är soul, retro, laidback, men ändå immensly contemporary i sitt ljudforskande, likt Marcberg för den delen. I sin trottoarmässiga grävarmentalitet påminner det om The Unseen eller Operation Doomsday, men i ett modernt ljudlandskap. Texterna också uppdaterade, bland standardsnacket om blunts och stunts blandas Skype och Twitter in. Som halvglömd veteranrappare är A.G. inte bitter, men nöjer sig med att göra ner pajasar och plast-thugs sådär i förbigående.
The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2: House Of The Dead
Jag hörde först The Jacka på Cormegas välavrundade Legal Hustle-samling – bland hits som Tony/Montana, The Machine, A Beautiful Mind och Let It Go: en sololåt med en rappare från The Bay. En fin gest från Queensbridge-rapparen Cory McKay (även på soundtracket till Who Am I? är The Bay representerat), som har det gemensamt med The Jacka och andra Bay-rappare att de lägger sina mest aggressiva, hotfulla rader med en fruktansvärd nonchalans och kylig deskriptivitet. Med ögonen halvt slutna viskar-sjunger The Jacka att han inte har haft några känslor på bra jävla länge, medan Cory McKay mycket behärskat frågar lyssnaren “You rap about gats?“, och erbjuder: “Feel mine. A real nine, milimeter eating up your insides“.
Barney (More Crime) låter väldigt Kalifornien, avslappnat och tillbakalutat, man hör havskusten i beatet. En klassiker i min bok.
Never Blink var den andra låten jag mindes från The Jack Artist.
I år släppte The Jacka tillsammans med Ampichino ett av årets absoluta toppalbum: Devilz Rejectz 2: House Of The Dead. Om inte annat så är detta en av årets refränger. Tack till Bayonaisse för att de tjatat.
BUBBLARE:
Cory Mo – Its Been About Time
“Give me some muthafucking elbow room… on the cool.” Det citatet definierar känslan på hela den här skivan. Cory Mo kanske inte är världens bästa rappare, men har ett skönt laidback flow, och jävlar vilka beats och gästrappare han har fått tag på: Big Bun, Big K.R.I.T, Slim Thug, Z-Ro, Playboy Tre, Mistah F.A.B., Talib Kweli, och Devin The Dude!
L.E.S. – The Beautiful Struggle
Samma kan sägas om det här tajpet – bara med Big K.R.I.T och Slim Thug dock.
Lil B – Red Flame, etc.
Ett tape är egentligen för trångt för Based God.
Diddy Dirty Money - Last Train To Paris
Diddy har snöat över på E, Ibiza, house, nyelectro – europeisk dekadens i allmänhet – och levererar ett smörgåsbord av catwalk-stänkare.
Jag älskar Swizz Beats snickarglädje på Ass On The Floor. hans hi-hats, maracas, röstsamples, om än inklämt i ett pop-format. Idealet att varje instrument ska ha sin tur och plats lever kvar här, och jag tror inte att det är vad som egentligen som menas med producentens One Man Band. Tyvärr mer sval pop än svettig funk, ändå jävla bra.
Men Hello Good Morning. Tack för detta, Diddy, grattis, god morgon. Kanye försöker vara high fashion men den världen skrattar åt honom i smyg. Därför suger hans musik (hanbordehållasigtillbeatmakarstolen). Diddy däremot bara glider, steker, slirar, stilar på panka surmagade traditionalister. Kan han hjälpa att han har begränsade dansmoves och ingen haka? Proddar han inte allt själv? Är rap skills starkt begränsade? Jag föredrar Diddys arbetsdelegering framför Kanyes alltmer uppblåsta ego, vilken veckodag whatever. Armani mot Bape – vad tror du? Kanye är bara tragisk, Diddy är underhållande och har friheten att skjuta upp skruvad klubbmusik på topplistorna – men tyvärr också friheten att lägga Rick Ross jämte osläppta Biggie-raps.
TRE TYDLIGA TRENDER 2010:
1. Internet har dödat industrin, rap mår bättre än någonsin förut.
2. New York-rap har något som liknar en återväxt. Efter att industrin trasat sönder staden har veteraner och (viktigast) nykomlingar rest sig ur ruinerna och insett att de kan vinna.
3. Stockholm har kommit med en ny skön våg. Tsunami. Balkanbrigadens mixtape är det enda icke-08 som pumpats i år. Kartellen är Sveriges bästa grupp, alla kategorier, hela AYLA-klicken har presterat nära toppen av sina förmågor, TSB är över i New York och väver drömmar med Def Jam, mer ljusskygga sensationer som Syndromet och Inkasso har visat särart – och hur jävla bra rap-Sverige faktiskt mår. Highwon är tillbaka, en viktig länk mellan TLK och dagens artister. Labyrint höll låg profil men släppte en grymt bra video. Mohammed Ali likaså.
Fyllda med hits som Jus Sip, Im A Pirate, SEGA, Mountain, I Heard @ Issue, 32 Bars – och framförallt Gold & Cheese, tidernas Pink Floyd-samplande. Men Dont Disturb My Fly är en av årets bästa låtar.
Innan ni fortsätter att läsa rekommenderar jag att ni laddar ner och sätter på den här låten som Squadda B skickade över till Brytburkens trogna läsare:
Main Attrakionz mutant-rap från de senaste månaderna är en logisk fortsättning på den karga monsterfunk som Rick Rock, Droop-E och DJ Fresh har släppt lös från Bay Area 51 de senaste åren – men lika mycket som buktområdet skiter i hur resten av landet anser att hiphop ska låta, lika lite bryr sig 19-åriga Squabba B och Mondre Man om regionala konventioner. De flowar lika väl över Alchemist-instrumentaler och screwad 80-talssoul som sin hemstads mullrande 808:or. Eller som i youtube-mästerverket Legion Of Doom – över sönderklippta indie pop-vocals.
Efter tio-femton genomlyssningar inser jag att det saknas något. Inga snares. Inga claps. Man har tagit bort tvåan från Boom Bapens klassiska ettan-tvåan-funk. Allting är på ettan. Bara boom kvar. Har detta hänt någon gång förut?
Det är lätt att argumentera mot kombinationen weed och musikskapande när man pumpar ett Main Attrakionz-tape – kvalitetskollen blir ibland lidande. Men utan den här obrydda levnadsstämningen skulle man möjligen inte kunna röra sig över keyboards och bakgator likt ett senamerikanskt Pink Floyd.
Ibland för Main Attrakionz tankarna till The Piper At The Gates Of Dawn, ibland till Dark Side Of The Moon – och ibland växlar de musikaliskt mode halvvägs in i en låt. Young As Fuck börjar som en naivt hållen uppväxtshistoria över spastisk trumprogrammering och en barnsligt choppad piano-loop (de tidiga Pink Floyd-singlarnas Syd Barret är in the building) – tre minuter och 26 sekunder in i låten osäkrar någon ett hagelgevär, världens tyngsta pianoackord slungar dig hundra meter upp i luften. Boomande kickdrums spränger oss ännu längre bort från jordytan, och bakom de hela tiden expanderande pianoackorden lyfter smattrande claps och frenetiska hi-hats oss högre, upp genom molnen.
”I kiss the concrete, how much I love my turf… So many niggas died around here you think this bitch done had a curse (…) As I look out my window, I smoke, blunt in mouth. I’m stupid high, feeling like a bullet couldn’t beat me, feel the world is mines… the world is mines”.
I år lanserade bloggen Space Age Hustle med sin internetsamling 3 Years Ahead termen ”cloud rap” för att beskriva en gemensam estetik som kring ”a lot of new artists singularly focused on stepping outside of rap’s comfort zone and doing what they want with beats and lyrics”. Termen träffar rätt. På Legion Of Doom rappar Squadda B (som producerade sju av den samlingens sexton låtar) t.o.m. att de ”stay burning weed on top of clouds”.
The Bay Area känns halvt bortglömt i hiphopens historieskrivning. Namn som 2pac, Too Short, Spice-1, Digital Underground, Mac Dre, Souls Of Mischief och E-40 har inte lyckats etsa in bukten i mainstream-medvetandet på samma sätt som Bronx, Compton, eller den smutsiga södern.
”Oakland har mer hus än lägenhetsbyggnader, men det ligger lägenheter vartannat kvarter. Det finns ett housing project i hela staden, men varenda lägenhetsbyggnad tror att de är the projects, och varje kvarter tror att de är hårdast”, säger producenten-rapparen Squabba B, likt rimpartnern Mondre Man från norra Oakland – ”samma sida som Mistah F.A.B och Money B från Digital Underground.”
“Vi ligger mellan Berkeley och västra Oakland. F.A.B. kom till vår högstadieskola och skrev autografer när vi var små. Ingen reppar för oss förutom några rappare från Livewires skivor. Jag tror vi kommer inspirera många av de andra, inte med vårat sound, men med det faktum att vi är på stora hemsidor och folk världen över lyssnar på oss. Dom kommer vara typ ‘them niggas?’. Yeah, same niggas som du har sett gå runt och göra Gud vet vad.”
”Själv gillar jag D.B. The General, han kan rappa. Hela Mob Figaz, jag och Mondre växte upp med dom. Sleepy D kan rappa, det är spännande att höra honom, och alltid spännande att höra Lil B. Deezy D kör hårt. Jag gillar helt enkelt folk som kan rappa, inte så många Bay-rappare, men om du kan rappa och underhålla mig så är jag ditt fan. Messy Marv är en av mina favoriter. Tidiga Mac Dre, E Da Ref, Macblast, mitt crew Green Ova. Jag skulle kunna leva på Too Short. Han har blivit tråkig på senare år, men han droppar så mycket game i sina texter att det vore korkat att inte lyssna.
När möttes Main Attrakionz?
På högstadiet. Vi var med i en fyrmannagrupp, men det var bara vi som var fokuserade på rap. Vi började skriva låtar ihop. Den första instrumentalen vi använde för att spela in till var 50 Cents In Da Club, som var en hit på den tiden.”
Det är lätt att tolka vissa av årets nykomlingar som en punkens ankomst till rap. Energi har blivit viktigare än teknisk förfining. Tre ackord, tre punchlines, en laptop med crackade musikprogram och fildelat samplingsmaterial. Twitter, Youtube och Tumblr ersätter skivbolagen. Precis som med punk-rörelsen kommer en återgång till en musikens essens efter framväxten av ett nytt DIY-nätverk.
”Min kusin Floyd Waybetter kom till Oakland för att köpa Reason, och installerade det på min laptop. Det var för två år sedan. Jag lärde mig själv och resten är historia. Main Attrakionz behövde beats.
Vad använder du för utrustning?
Det varierar. FL Studio, Pro Tools, vilket keyboard som helst; Korg nanoKEY, Korg SP-170. Men först gjordes alla beats enbart på en dator, de första beatsen som rappare körde på gjordes utan keyboard.
När jag lyssnar på er musik och ser era videos så får jag intrycket att era mål är mer att hänga med vänner och göra grym musik, än berömmelse och pengar.
Jag är glad att du ser det. Vi är riktigt familjeorienterade, för om inte det här underhöll och motiverade oss skulle vi vara här ute och göra andra grejer. Vi har lekt med elden och vet att livet snabbt kan tas ifrån dig. Jag vill bara skriva historia, för jag vet att vi har talang. Vi vore idioter om vi gjorde samma sak som alla andra. Det stora målet är att visa att om jag kan förändra hiphop så kan min familj också göra det. Jag behöver inte vara ‘större’ än alla, men jag måste vara bättre, och göra mer för mina fans.”
Om dub är en studiometod, så kan rap förstås som 20-åriga cykler av syntesförsök. Rap-musiker gör ny musik av den musik som de hörde när de föddes in i världen. Marley Marl loopar James Browns tidiga funk-anthems. 70-talets soul och skräckfilmsoundtracks och mörkt psykedeliska rock återföds hos Pete Rock och RZA och DJ Muggs. 80-talets 808-miljöer letar sig fram till 00-talets regionala klubb- och gatumusik. Och under 10-talets första år filtreras 90-talets techno och indie-rock in.
Jackie Chain får en mindre hit över Robert Miles poptrance-klassiker Children. I Sverige låter Adam Tensta, Lazee och Lorentz & M.Sakarias eurodunket komma ut ur garderoben. Alldeles nyss samplades Aphex Twin av Kanye West. Och på The Illest frågar Clams Casino – som med sina drömska det-låter-som-om-han-samplar-jävligt-soft-indie-rock-produktioner ligger bakom några av Main Attrakionz och Lil B:s bästa låtar – El-P och Droop-E vem som egentligen samplar Björk bäst.
”Vad jobbar du och Clams Casino på?
Ett riktigt bra album, något som du kommer att minnas länge. En gratis fullängdare för 2011. Det känns som att folk där jag är från, som inte är vana vid förändring, avfärdar direkt oss. Jag tar det bästa från två världar, deras röst med Clams sound. Clams är en av de bästa producenterna ute nu, så jag försöker verkligen göra mina fans nöjda.
Ni körde över Fallen Soldiers Remix-instrumentalen. Är du ett Cormega-fan?
Ja, Cormega är en av de bästa som det aldrig talas om. Jag har lyssnat på Nas hela dagen de senaste tre dagarna. Han har släppta och osläppta klassiker så det räcker i år. Prodigy är min favorit från Queensbridge. Noreaga också. Mazardi Fox på senare tid. Jag kan relatera till dom.”
Jag tänker på indie-rockbandet Slowdive när jag lyssnar på Main Attrakionz: effektoceaner, lågt mixade och halvt mumlade vokaler, strukturmässig öppenhet, musik som du hittar din egen väg genom. Det är suddigt, inte glänsande, bakgator och gråmulet istället för hotell och paradisstränder. Jag hoppar till när jag inser att Squadda B samplar Jean Michel Jarre. Sådant påstår dock den unge Oakland-musikern att han mest lyssnar på för samplingsmaterial.
”Men en del har jag börjat lyssna på för nöjes skull. Mest är det indie rock. En del kan jag inte ens låtsas att jag gillar. Jag är beat-makare, och tycker att det är mitt jobb att lyssna på mer än alla andra. Jag har en iTunes full med rap och en med vad som helst förutom rap. På den senaste tiden lyssnar jag på allt. En del motiverar mig att ta rap längre: ‘Varför kan inte vi vara som dom?’
Teen Dream med Beach House är ett bra album. Jag har inte hört något annat från dom, men deras sångstrukturer är unika. Jag var ett stort Rancid-fan, så när Transplants kom ut så blev jag riktigt glad. Med ‘annan’ musik är det mindre gränser; Rancid, Blink 182 och en rappare som heter Skinhead Rob gör ett album tillsammans, och det är bra musik. The Dream, Alicia Keys och David Banner kommer aldrig göra en skiva tillsammans.
http://www.youtube.com/watch?v=ITOAtVwF5Wc
De första låtarna jag samplade var Yeah Yeah Yeahs Rich, och No Doubts Don’t Speak, bara för att jag lyssnar på den skiten och vill ta rap-melodier till den nivån. Så det finns en mängd artister som inspirerar mig på ett eller annat sätt. När Lil Wayne kom med sin rock-grej så var det enligt mig bara lamt och kasst, det kändes bara som en stereotyp rap-rockfusion. Jag gillar inte rock, jag gillar melodier och ord. Jag vänder mig till rock för de har kulorna för att göra nio-minuters låtar med bara synth och trummor på de sista fyra minuterna. Jag laddar ner och köper skivor från många genrer, inte bara rock, en del är electronica och ‘annat’. Jag vill bara komma så långt att folk, om de inte hade läst den här intervjun, inte skulle veta hälften av vad jag får min fantasi och inspiration från. Jag gör mitt eget sound.
Hur har responsen på eran musik varit hittils?
Alla som hör oss gillar det. En del är inte vana vid det men de börjar älska det sen. Men det känns som de flesta tvivlar på oss. Jag är inte sur, vi måste bara visa att vi är dom vi utger oss för. Vi är de bästa ute, så vi måste representera bättre än alla andra. Vi slutar aldrig att förbättras. Folk som har varit nere sedan dag ett kommer att göras stolta.”
http://www.youtube.com/watch?v=VZfpFalULLY
http://www.youtube.com/watch?v=Nc7YfYBFHRM
808s & Dark Grapes 2 på ett internet nära dig den 21:e januari!
Yelawolf – Box Chevy pt. 3 (Den tredje uppföljaren överträffar orginalet. Årets glidarlåt, årets tyngsta fetaste bas. Rittz stjäl showen – 2010 är de rödskäggigas år.)
2010 är internetvideon det bästa och billigaste sättet att nå ut, och det vanligaste sättet för folk att upptäcka ny musik på (gissar jag).
Således kom det en hel del grymma videos i år.
Action Bronson – Imported Goods, Shiraz
Rare loops. Raffinerade gourmet-raps. De här två videona ägde 2010. Det här är the soundtrack of winning – det den rödskäggige Action Bronson gör dag ut, dag in. Felet många nya rappare gör är att de så skitnödigt swaggar och self-promotar sig själva för att sedan i studion snegla på vad som säljer för tillfället. Koncentrera er på musiken, ta det lugnt, have fun, och remember that a good product sells itself.
Lil B f. Andy Milonakis – Hoes on my D***
2010 såg vi Lil B och Andy Milonakis med Los Angeles vid sina fötter. “Young Ted Danson” är i sitt element tillsammans med den ännu yngre TV-komikern. En påminnelse om hur mycket humor det är i många av Lil B:s låtar.
Main Attrakionz – Legion Of Doom
Ett dussin andra M.A.-videos skulle kunna sitta här, men Legion Of Doom är nog den mest representativa.
Waka Flocka Flame – Bustin At Em
Word to the Cohen Brothers.
Meyhem Lauren – Got The Fever, Its Like
New York-rap mår bevisligen bäst när man utan skam bygger vidare på det förflutna – standing on the shoulders of giants vidrör man fortfarande stjärnhimlen. (Meyhems andra videos är för övrigt kraftigt amatöriga, flera divisioner under de här två.)
Stor – Allt vi gjort
Den här videon förkroppsligar Stors rader från Min Freestyle… “så länge jag lever, en sådan heder, jag passar vidare och börjar dela med mig…” Slutet när de blickar ut från hustaket ger mig rysningar. “Rappare skriver texter, ST skriver historia…“
Mofo f. Sick Art – Shook Ones 2010
Tillbaks till gatan med Shook Ones II-instrumentalen, en 15-årig gästrappare och en iPhone-filmad video. Mofos kanske tyngsta vers hittills.
Labyrint – Kärleken
Labyrint har haft ett lugnt år, men den här videon är på samma höga nivå med vad de presterat förut.
Danny Brown – Re-Up I den andra videon står Danny och rappar obesvärat medan nåt crackhead står och river ut kopparrör från hans kök, vilket såklart är en för hiphopen välbehövlig dos av sjuk verklighet, men jag gillar det här beatet mer. Vad är det han halsar egentligen? Svedka? Är det hemlig svensk fulvodka, eller vad? (The Hybrid-skivan har även andra riktigt bra grejer.)
Yelawolf – I Just Wanna Party f. Gucci Mane, Pop The Trunk
House party-känslan mer än låten i sig. “I’m drunk as Paul McCartney“. Och Pop The Trunk vinner i sin lågmälda realism och hotfulla vardaglighet lätt över annan gun talk som musikindustrin sprutar ut.
Earl Sweatshirt – Earl
För ett år sedan kände ingen alls till OFWGKTA, och nu när man söker youtube på namnet Earl, så är detta det första som kommer upp. “Knock blunt ashes in their caskets and laugh it off…” Hur kan han rappa så bra, så liten? “Try talking on your blog with your fucking arms cut off….“
Mohammed Ali – Kan Nån Ringa 112
Kanske mer än någon annan i det här urvalet tillhör Mohammed Ali de artister som dels kan säga något om samhällets utveckling och samtidigt verkligen nå ut, och dels kan ta den här musiken till en ny nivå, musikaliskt. Videon är också helt next level. Det där jävla torget i Stockholm i ruiner!
http://www.youtube.com/watch?v=U8lo2RrdvPc
Z-Ro – Freestyle
Ok, ingen “video”, men nästan årets bästa video. Den här låten måste släppas snart.
I was rewinding to the second part (that’s right, just like fellow baydestrian Issue, Main Attrakionz are on their Pink Floyd) of Young As Fuck until I realized it would be more practical to make a separate mp3 of it. Well, here it is… some supersonic type shit. The booming kicks, the gigantic piano sample… instant classic.
Lil B har alltså gjort en låt med Cormega, något som vi har efterfrågat en längre tid. QB-rapparen lägger tyvärr ingen vers, bara lite random snack, mest för syns skull. Seriöst, hoppa in i studion med en bra producent. Synergieffekten skulle vara att Cormega spottade hungrigare, och lilla B lade ner mer tid på sina rader.
Vem förutom Lil B har modet att röra om i en av musikvärldens mest homofobiska och misogyna grytor?
Och vem utav det gamla gardet är smart nog att uppfatta och erkänna den 20-årige rapparens vision och intelligens? I’ll tell you who, världens bästa rappare, that’s who.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=twVAlvBTnZ8&hl=en&fs=1&]
Det tar ett tag att lyssna in sig på en del av deras låtar. Men de är en av de bästa grupperna ute. Jävla snygg bil också.
On The Age Of Information – one of 2010′s best songs – Lil B breaks down the boom bap format subatomically and recombines it into an entirely new creature, beyond battling and backpack topics, catapulting himself onto new territory, with the sitting-on-a-park-bench state of mind and the blunted The World Is Yours type flow intact, over a Boards Of Canada type beat, landing right in the present, describing how the internets have changed humanity.
“Even though we’re in space we still hate ourselves
The age of information is Hell“
Lil B is making it too easy for himself , in the age of information, but also capitalism continued, when he says that “the internet has destroyed the human race“. The internets possess innate tendencies of bringing us together, creating new communities, but also work at intensifying the alienation of capitalist society, tearing us apart. It’s a double-edged sword.
It’s sad to see users glued to their terminals in their homes, alone, when they ought to explore computers in the company of others; in the same physical room. We need spaces for that. Especially for those who like me lack hacker-like skills. The meritocratic order of the computer worlds needs democratic mutations. In with more people from all walks of life into these hackerspaces, turning them into social centers. Human beings need to meet, friendships need to be established, situations without a point of return need to be created. Until now technology has been in the service of capital, not humanity. Establish the new infrastructures.
