För att framgångsrikt härda ut i den här vinterkylan rekommenderar jag er att pumpa det här månadsgamla setet med dubtechno, dubstep och electronica från schweiziska dj:n Timnah Sommerfeldt.
[soundcloud width="100%" height="81" params="" url="http://api.soundcloud.com/tracks/7630396"] o.z by timnah sommerfeldt
Nej, tyvärr – Detroit-duon gästar inte den rättvist hyllade tv-serien, och några Director’s Cut-scener där Omar sitter och putsar hagelbrakare till tonerna av Lab Rat XL går inte att hitta.
Vi får nöja oss med en utmärkt brittisk musiktidning om ett konstprojekt – skapat av den halvt briljante, halvt skitnödige Kodwo Eshun plus kollegor – som utgår från den mytvärld som Drexciya så effektfullt har frammanat genom sina låttitlar och sina skivkonvolut.
Konstnärerna i Otololiput-kollektivet är märkbart stolta över att ha fört över denna Detroitska krigsmaskin till konstvärlden, men varför? Styrkan i Eshuns More Brilliant Than The Sun var just förlitandet på musiken och dess värld i sig – att man inte behövde akademin för att tänka och berätta kring (eller rättare sagt inne i) techno, rap, funk, jazz – idéerna finns redan där. Att man nu vänder sig till konstvärldens rum och diskurser för att återplantera de Detroitska fröna känns fattigt.
Som tur är består The Wires Drexciya-special även av en genomgång av gruppens snåriga och svårslagna katalog. Och där droppas hetare och betydligt mer upplysande citat som uppmuntrar till ännu en electro-musikalisk djupdykning.
“A desire to have that kind of dancefloor status, to keep that notion of kick drums and 303s and the notion of sequenced funk, at the same time as to create a sense of enigma and mystery… it’s an unprecendented project to maintain a dancefloor presence and to keep a kind of mystique, what McLuhan calls a participation mystique.”
Nu på lördag den 25/9 spelar Chain Reaction-legenden Fluxion på Inkonst i Malmö, uppbackad av lokala dubstep- och glitchtechno-förmågor.
Kontra-musik och dom andra inblandade ska ha en stor eloge för att under lång tid berikat Malmös musikliv på ett jävla fint sätt. Det enda man kan klaga på med dessa tillställningar är det normalt sett halvfattiga ljudet, men det är också nåt som gäller många svenska klubbkvällar.
Så här långt i sin musikkarriär har Jean-Louis Huhtas ritat en ovanligt förutsättningslös karta över populärkulturens frontlinjer.
Cortex, som han spelade med 82-84, är lite obekanta för mig, men i Freddie Wadling-boken är de en av de svenska grupper som slogs med det musikaliska avantgardet på en internationell nivå (andra sällsynta exempel: H&K lirar med Jimi Hendrix medan Frank Zappa och Captain Beefhart storörat tittar på; Refused definierar formen för den emo-rock som komma skall; herrar Beyer, Lekebush och Mull lanserar den svenska brukstechnon internationellt) – det skrivs något om en show i London, om jag minns rätt, med Throbbing Gristle och andra industristorheter.
[4:08:07 PM] altemark: ah, på skivan absolut anti cimex så förekommer det en hel del skumt massa metallskrammel [4:08:10 PM] altemark: som jag alltid undrat över [4:08:24 PM] Lars Flysjoo: mmm nice [4:08:52 PM] altemark: typ aldrig ngn punkgrupp eller grupp öht blanda i det på det sättet [4:08:52 PM] altemark: jättekonstigt [4:08:53 PM] altemark: kinda cool Anti-Cimex - Pain Killer (från 1986 års Criminal Trap)
Ett liknande internationellt intrång i världseliten gjordes snart igen av Huhta, som “kom med rätt sent i Anti Cimex… och dom fortsatte en bra bit efter mig. Dom hade redan sitt sound, så att säga. Jag tillförde metallskramlet till det.”
Han fortsätter att slå på skrot och utforska ljudmattor tillsammans med Texas Instruments (och på senare år med Skull Defects, OCSID och Audio Laboratory) samtidigt som han intresserar sig för mer renodlad dansmusik. Både med Stonefunkers (tillsammans med yngre brorn ADL) och genom techno-släpp i samarbete med Cari Lekebush och andra från Stockholmstechnon, under alias som Kozmic Niggah och 413 men framförallt som Brommage Dub tillsammans med Jesper Dahlbäck. Deras dubtechno är ett tungt argument för att jag tog mig till Inkonst den här fredagen.
“Har du upplevt några problem med de tvära kasten mellan musikstilar?
Nä. Det problemet ligger mer i andras ögon eller öron. Jag har alltid lyssnat på så mycket olika musik. Det var helt naturligt.
Man har lyssnat på elektronisk musik och tänkt: det här vill jag göra. När jag var liten hade jag inte råd att köpa instument och hade ingen aning om hur nånting funkade egentligen. Jag hade en trummaskin och nån effekt och spelade in det på kassettband. Och spelade bas till det kanske.
Det var när jag gick i nian. Det var när jag började med Cortex. Vi träffades genom att vi alla hängde på Filmklubben som var på Kåren på onsdagar. Vid Götaplatsen, bakom där. Alla punkare gick och kollade på film och sen gick vi på punkträff på lördagar vid tolv på Femman, och sen gick vi till Mosters Kafé i Haga, och därifrån lärde man känna alla. Det fanns svartklubbar överallt. Så en helg kunde man gå på fyra-fem olika ställen; klubbar eller bara nåt källarhål med jordstampat golv där gamla gubbar drack bärs. Mitt i Haga.
Sen blev det “toytown”. Haga blev puttenuttigt och fint. Meningslöst. Små gulliga affärer. Vi hade en klubb på Första Långgatan som hette Lucky People Center. Den hade vi 89-90… kanske i två år. Sen flyttade vi till Stockholm och tänkte att vi skulle fortsätta där med den klubben, men det blev en massa andra saker istället.
Vad spelade ni i början?
Det var där jag började spela skivor. Hiphop, acid jazz och såna grejer. Så småningom lite techno. En massa live-band. Vi gjorde nån slags live-uppsättning av Lucky People Center. Trummor, samplers, bas, percussion, väldigt rytmiskt. Det var olika folk som kom in och sjöng och toastade.
Vilken är världens bästa hiphop-grupp?
En av mina favoriter är EPMD. A Tribe Called Quest gillar jag. Public Enemy.”
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=gWT-uXpMCqA&hl=en&fs=1&]
Hans nya projekt Dungeon Acid från årets Norbergfestival. I malmö den tredje september blev det mycket dubbande av snares, mycket driv i trumknappandet. Ett jävla rens och ett mangel.
“Är det nåt speciellt som har inspirerat dig att köra det här soundet just nu?
Kanske att jag inte spelar så mycket skivor längre men ändå har saknat den grejen. Jag spelar live men med samma förhållningssätt som när jag spelar skivor. Försöker ha nån old school-vibb på det hela. Alla shower är olika faktiskt, men jag har samma programmeringar i maskinerna. Jag kanske ändrar lite rytmer och sekvenser i syntharna, men det finns inga färdiga låtar, utan jag bara plockar från de olika maskinerna och så bygger jag från stunden. Jag har en XOX-box som är som en 303 mer eller mindre, den låter ganska snarlikt. Det mesta bygger på den. Sen en MPC. Lite effekter kring det, och lite atmosfäriska ljudfiler. Och ibland om jag får lust säger jag nåt i micken, oftast inledningsvis. Jag försöker dubba ganska mycket, jobba med mixerbordet och effekter. Det handlar mer om att förändra det man har och skapa nåt nytt av det befintliga.”
Jag kommer inte åka dit i år, men rekommenderar detta för alla som råkar ha nån tusenlapp över.
Inget på programmet utom Mark Ernestus känns nödvändigt, men Norberg vinner ändå alltid. Har du inte varit där så har du missat nåt speciellt.
Deepchord‘s first full length, The Coldest Season from 2006, remains a defining dub techno moment. It’s the ultimate atmospheric album, ideal for the overpowering beauty of cold, desolate arctic landscapes.
This year’s Liumin takes us into other territories. Where Season was meditative, complete-in-itself, this album is adventurous, groove-centered, with samples and street noises masterfully leaked in, layered in the mix discreetly, tastefully, connecting each track to the following. Much more of an urban album, Liumin opens with In Echospace, an atmospheric build-up with a very thinly sketched beat coming in towards the end, and is defined with the following Summer Haze. Like most tracks on here it moves forward in another way, still meditative but not sedative; not desolated, but populated. Water is dripping from faucets, trains are passing by, we hear the wind, records played in the distance, voices in different languages. It makes for the ideal soundtrack for a confused, disoriented walk around town.
Burnt Stage and Firefly are the dreamiest of pulsating-expanding deep house tracks, returning to those melancholic pads that we know and love from Vladislav Delay and Yagya. Sub-Marine, Maglev and Float on the other hand seem to have gotten distracted into rather formulaic undercurrents, aimlessly flowing through the ocean of standard techno sounds. Far from bad, but hardly something that I’ll come back for in the future. The same goes for the entire second disc, which is ambient music built around Japanese field recordings. Some parts are very beautiful, but it needs the right time and place to be appreciated fully. Not the kind of stuff I play daily.
Having already betrayed all expectations of how an Echospace album is supposed to sound, DeepChord are allowed to drift further in the direction of dub music, too. Thus, they can sample. Something it seems like they’ve been waiting years for. Very discreetly they introduce (what I presume is) a classic roots reggae trumpet into BCN Dub, camouflaging it with edits, delay, echo, virtuously creating depth and building atmosphere bit by bit, and not letting the sample play out fully until nine minutes into the song. It’s a beautiful moment, and also a respectful tip of the hat to the dub masters of decades past.
You rarely hear scratching and techno beats together. A shame, since it’s actually a good combo. At least when that combo consists of Per Hammar and Besh-One. And especially when you have the good judgement of pulling out your funkiest, most bass heavy dancefloor tracks and at times letting the scratches reach the point of abstraction (“is that a scratch? or a synthesizer?”). It’s almost time for a hiphouse-revival (not sure that would be a good thing).
Like they said over at Discobelle: “I’m looking forward to dance to this combo at some late night fiesta this summer.” All this scratching is making me itch.
The dub techno formula has a tendency to inbreed. Few are the ones who succeed in bringing freshness to the table, year in, year out. Even an outstanding player like Marko Fürstenberg can get stuck in a rut. That’s why I admire Statik Entertainment‘s work during the last years. New beats. New sounds. Like number 022 in their catalogue. Techno music so minimal that it doesn’t have a techno beat. Crisp like computer chip prototypes. Meditative like slowly falling summer rain.
Statik Entertainment is pushing the limits of their genre the same way that Hyperdub is pushing their, with new drums, sounds, effects, and song structures, sometimes arriving at virgin land that artists such as Ikonika also have visited, but looking at it from another angle, in another mood. Listen to something like Grit’s Traction , from Satellite Religion, to see what I’m talking about.
From what I’ve heard from their catalog so far, I’d further recommend Exos’ U Cant Stop Time, Leonid’s Mora, and Daniel Stefanik’s full length Reactivity.
There’s Basic Channel. Rephlex. UR. All small islands, floating points in the same ocean. We are leaving Port of Nuba. There are paralell lines of evolution. We are near Iceland. We are somewhere outside the English coast. There is a Chain Reaction: Multila. We are entering Nautical Nuba. From outer space, everything goes underwater, inner-body.
I’ve spent the last months discovering that the son of Basic Channel, Chain Reaction, released as much quality material as the mother. And it feels strange writing it, but the music on Chain Reaction is way more adventurous. Listen to Scion’s Emerge, the first release on the label, from 1995. And go on from there. It gets even better.
Riding home from work on my bike over a thin layer of packed snow. This music proposes something higher than to be one with nature. To be one with the city. It means that you are one with what humans have created and are creating. An insight greater than Walden.
The track below is from Shinichi Atobe’s EP Ship-Scope. It was released almost ten years ago, but most electronic music is still ten years behind. Better yet, it has that timeless feel, the one you get after plunging way deep into the oceans of electronic sounds. It’s the loveliest piece of listening techno that I’ve heard in a long while.
The Ecstasy Club skulle kunna ha varit en riktigt bra bok. Den rör sig i trakterna kring mycket intressant; sektnoja, brytrejvkultur, fringe science och population control, gråzonerna, drogerna, subkulturerna, amerikanismer, storfamiljer.
Författarens politiska iakttagelser är ganska förutsägbart störtlöjliga.
Boken är väl OK skriven, men tänk: det här skulle kunna ha varit något med en betydelse på ett djupare plan. Tänk att läsa en sådan här bok och känna igen sig, eller åtminstone med, i huvudpersonen. I dennes vardag. Det återstår för oss att skriva en sådan bok.
