Det är svårt att reda ut exakt var Sveriges sjuka alkoholkultur kommer ifrån, men mycket går nog att härleda från den här socialdemokratiska förbudshysterin.
Staten behandlar invånarna som barn och då är det inte konstigt att så många ligger och kräks ganska tidigt på fredagskvällarna.
I Chavs – The Demonization of the Working Class (s. 27) konstaterar Owen Jones att endast en handfull av alla brittiska journalister har arbetarbakgrund. Över hälften av dem har gått på privatskola, att jämföra med en fjortondel av hela landets befolkning.
En chefredaktör han talar med gissar att medianinkomsten är runt £ 81,000. Den ligger egentligen på £ 21,000.
Hur ser det ut i Sverige?
När klyftorna ökar blir klassresor svårare att fullborda. I medelklassyrken hittar vi medelklasskids, och beskrivningen av världen blir därefter.
Det man inte känner till – förorterna, småstäderna, glesbygden, arbetarklassmiljöer i stort – exotiseras och demoniseras. Att termen white trash blivit vanligare på senare har att göra med detta, liksom en rad andra fenomen.
För några veckor sedan läste jag en undersökning över vilka partier svenska journalister röstar på, men jag tror att klassbakgrund skulle säga mer om deras verklighetsuppfattning. Parlamenterande är, när man tänker efter, trots allt inte mycket mer än en piss i det politiska havet.
Inte ofta man kan rekommendera något inom svensk film.
Borde göras mer sådant här. Kortfattat, blekt, hårdkokt, atmosfäriskt.
Det känns osvenskt helt enkelt.
[soundcloud url="http://api.soundcloud.com/tracks/33546651"]
No, no… hell no… when I say electro, I don’t mean that cheezy raptechno that you hear on the radio… I’m not talking about that French noise… and I’m most definitely not referring to your hipster friends art school “electro” rock band.
This is that terminator funk, that music to surgically remove government implants from behind your ears to. That cooking up C4 in the hotel room with Linda Hamilton music. Do a driveby on the flesh eating zombie population swarming in on your survivalist colony to this. Blast this while going back in time to eradicate the roots of Skynet.
Shout out to Magnus Natt och Dag, sitting by his cabin in the woods outside Göteborg, with his wife, some canned food, and a shotgun across his lap. (Excellent work on the mix!)
Jonas Grönlund jämför i Sydsvenskan den Malmöbaserade gatukonstnären Dan Parks provokationer med Sex Pistols.
Första gången jag såg hans affischer var i Göteborg strax efter mordet på Anna Lindh; en grynig fotokopia på utrikesministern, från andra hållet en arm hållandes en kniv, och texten “Ett hugg för Sverige”. Estetiskt nytänkande och en gnutta humor från högerextremisterna, gissade jag.
Cripple Bastards grejer och Ruptures Soap Farm är estetiskt oemotståndliga. Och jag sätter Jim Goads ANSWER Me! och några andra publikationer i samma anda högt. Att det existerar en undervegetation av JVVF-artister ser jag som nödvändigt för ett samhälles mentala hälsa.
De riktar sig till likasinnade, och håller sig för sig själva.
Dan Park klistrar främst upp sina – kanske inte rasistiska men definitivt främlingsnedlåtande – affischer i de delar av centrala Malmö som är mycket invandrartäta (och mycket PK-folktäta – vilka man till hans fördel kan gissa vara hans primära målgrupp). Hade Jim Goad gått runt och delat ut det ökända våldtäktsnumret av ANSWER Me! på kvinnojourer hade jag värderat honom annorlunda.
Till skillnad från Goad verkar dock Park inte ha något intressant att säga. Provokation utan patos är i vuxen ålder bara en slags avsiktlighet (tack än en gång, V.E.), och påminner mig mer om att prata med mat i munnen eller när någon klampar in hos mig med skorna på än att likt Johnny Rotten reta hela det fortfarande andra världskriget-självgoda brittiska imperiet genom att matcha hakkors med säkerhetsnålar och bondageaccessoarer (för att ta ett väldigt enkelt exempel).
Nihilismen är en process, ett fortgående arbete där man river ner för att etablera nya värden. Ser man det inte som en resa kan man lika gärna stanna på sin kammare. Den JVVF-estetik som Park företräder frammanar bilden av en idiot som sitter och kluddar med sin egen avföring, men jag misstänker att Park egentligen har mer gemensamt med en Lars Vilks än en Jim Goad (frågan är dock om inte också Goad står närmare Vilks åsikter än mina egna nu). Konst kan vara reaktionär även då den axlar outsiderrollen.
Ett problem i sammanhanget är ändå vänsterns självhatande PK-mentalitet som inte enbart stöter bort stora delar av arbetarklassen, men också refraktära, egensinniga, och i grunden kamratligt inställda typer, som Johannes Nilsson (ett till enkelt exempel) som förklarar att han på senare har “haft betydligt större utbyte av högerradikaler, primitivister, apokalyptiker, konspiracister och andra dårar långt bort från tråget, vilka trots tillkortakommanden av allehanda slag drar vissa logiska slutsatser från verkliga förhållanden.”
Har själv träffat på och snackat med Park i Malmö och imponerats av hans breda musikkunnande. Samtidigt förstod jag att allt inte var hundra i huvet på honom, inte exakt hela tiden åtminstone, ett intryck som förstärktes av att senare se honom kuta runt och skrikandes jaga duvor på Värnhemstorget – men kanske framförallt av faktumet: 42 år gammal, och håller på med “provokativ gatukonst”.
Till hans försvar måste man dock säga att några av hans affischer är roliga. Och han borde självklart inte ha blivit avstängd från sin skola, eller vad det nu var som hände.
Allt är inte enligt planerna. Livet är inte lika stekigt nu som mitt femtonåriga jag föreställde sig. Då planerade jag att knappt behöva jobba men nu är det det enda jag ser och det som definierar mig.
Jag arbetar mer men med sämre förhållande och tjänar sämre än mina föräldrar. Resten av samhällsutvecklingen är inte underbar. Vi har inte fått upp varenda jävel på barrikaderna ännu och senast jag var där såg jag inga kommunpolitiker-kapitalister hängdandes från fötterna på Avenyn, osv.
Ödmjukhet måste kämpas fram och den förutan är det svårt att få något vettigt gjort i det här sjuka jävla landet.
Men jag har kommit långt om man jämför. Jag är bara glad att få vara här.
Jag kommer inte åka dit i år, men rekommenderar detta för alla som råkar ha nån tusenlapp över.
Inget på programmet utom Mark Ernestus känns nödvändigt, men Norberg vinner ändå alltid. Har du inte varit där så har du missat nåt speciellt.
Ena halvan av Spotrunnaz fast med massor av plantor.
Rap-stjärnor röker weed och det är helt i sin ordning. Då super de mindre, svinar mindre. Mårten Sakwandas gräsproduktion förebyggde, och skulle fortsätta förebygga, om inte lagen vore så trång, ett flertal fyllebråk, fyllevåldtäkter och allmänt jobbig stämning. Mycket mindre minnesluckor. Mer musiker mastrandes mästerverk.
En betydande del av cannabishandeln består av detta – hemmaodlare som säljer till kompisar. Ingen maffia. Inga överdoser. Inga kids som far illa. Ungefär så.
Denna andel inhemska odlare bör öka. De internationella narkotikanätverken är inte det bästa alternativet. Bort med maffiamakt, fram med lägre priser, bättre kvalitet, beskattade vinster. Bort med långa transportsträckor, fram med ekologisk odling. En avkriminalisering skulle även dämpa knarkromantiken, och det ödesdigra sociala utanförskap som följer med bruket. För att inte nämna det legala utanförskapet, och de samhälleliga kostnaderna, om man åker fast.
Motargumentet: svenskarna är inte mogna en avkriminalisering. De kommer löpa amok. Reefer madness 2010. In da Sweeden. Bruket kommer att öka? Den statistik som jag kollat på angående legalisering - och även ren logik - säger mig att folk stoppar i sig ungefär vilka preparat dom vill, oavsett lagstiftning. Så har det varit sedan man livnärde sig på rötter och mammutstek. Nyfikenhet och njutningslystnad är starkare än statens lagar. Och den här misstron mot pöbeln har historiskt sett gjort mer skada än alla droger i världen. När är folkhemmets Sverige redo att bli avdomesticerat?
Däremot spelar tillgång och efterfrågan, och framförallt den sociala situationen, kraftigt in på hur vi använder droger. Utanförskap och ekonomisk knapphet är som bekant ett gott underlag för missbruk. Klassfritt Samhälle – det vore ett riksförbund värt namnet.
Kan inte säga att jag blev imponerad av Näääk när jag såg han live för nåt år sen, men det var nog mycket arrangörernas fel, som bara lät Stockholmskillarna köra när många i publiken redan var för för tankade eller hade gått hem.
Men jag gillar det jag sett på youtube, och hans nya video är fräsh.