Jul 252010
 

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=hcnxhZxcnug&hl=en&fs=1&]

Precis som Mohammed Ali ger Stor ett väldigt ödmjukt intryck och ger långa och eftertänksamma svar på våra frågor. Trots att utmärkelser och lovord haglar över Ayla-kollektivet så verkar alla hålla huvet kallt.

Om Carlito representerar en hårt dragen politisk rap och Mohammed Ali sköter socialrealismen så är Stor en rappares rappare. Snackar vi fotboll är han den som stannar kvar efter träningen och lägger hundra frisparkar. Som släpar med sig en boll för att kicka bort dötid. Som ständigt är redo. I en intervju med  Tugg Menage drar han fotbollsmetaforen lite längre: en battle-rappare är lite som en fotbollsspelare som står och kickar hela tiden. OK, det är grymt, men det är mål / låtar som gör folk galna.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=HGmZ7VUv2VY&hl=en&fs=1&]

Carlito var tyvärr sjuk den här varma sommarkvällen i Pildammsparken, vilket inte hindrar Ayla från att inleda kvällen med hans youtube-hit Babylon Brinner. Eller rättare sagt, Stor kallar  upp en random Malmö-kille från publiken som kör Carlitos verser.

När jag såg dig förra gången i Malmö tog du också upp rappare från publiken, som fick freestyla, och som fick igång festen.

Det är det man måste göra för att… Jag gillar att vara i studion och skriva, men bra rappare ska ständigt kunna leverera. Hela ditt liv ska handla om hiphop. Om du inte alltid är på topp så kommer du ingenstans. Du måste alltid ha nåt på dig. Det här kanske inte var min bästa freestyle nu. Jag vill gärna att nån kommer upp och utmanar mig och battlar. Du lägger hela din karriär på spel. Det sporrar mig att bli bättre. Om jag fortsätter så här, då vet jag att om ett år så kommer jag att kunna freestyla lika bra som när jag softar med mina kompisar. Det är det det handlar om. Nästan alla kan freestyla i duschen för sig själva, eller med sina polare, men jag vill bli så avtrubbad att jag kan göra det live och hela tiden.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=BGUMordDjvo&hl=en&fs=1&]

Psykos. Helt sinnessjuk produktion. Vem är Ears?

Det var på den tiden då jag gjorde Stockholmsnatt och hängde mycket med Adam Tensta och RMH. Ears är hans producent och bästa vän. Jag var hemma hos dom och han satte på beatet, och sen kom melodin direkt.

Det låter som låten kom i en bit, från hjärtat.

Ja. Jag kände melodin direkt. Den kom skitnajs.

Du nämnde Stockholmsnatt, men du har gjort Göteborgsnatt också med bl a XO?

Dom är mina boys från GBG. Jag gillade deras låt De Regna. Vi snackade på Myspace och spelade in nån gång i Göteborg och blev polare. När min morfar bodde i Sverige bodde han i Angered och dom hade tydligen haft han som lärare. Han hade ett radioprogram som han sände från Angered där ungdomar fick komma och göra sina program.

Malmönatt?

Den kommer inte att komma för att det blev strul i studion. Alla filerna försvann och det vara massa trubbel. Den var färdig.

Vilka skulle vart med på den?

Lazee, Advance Patrol, Lilleman, Leslie, och några till. Den var grym. Alla hade langat fett.

Kommer det mer samarbeten med Malmö-folk?

Säkert. Jag arbetar inte med folk jag aldrig har träffat. Skicka filer, det finns ingen charm i det. OK om det är en remix. Om man producerar en låt så ska man sitta tillsammans. Jag var med på Advance Patrols skiva och kickade på spanska också.

Tiden tar slut innan vi hinner fråga när Sveriges två bästa rappare ska spela in tillsammans. Det visar sig dock att de ska samarbeta väldigt snart. Dagen efter sitt Malmöbesök ska Stor nämligen upp till Stockholm igen och framträda på Kartellen-Sebbes bröllop. Och där gissar vi att han kör nåt annat än Samma knas varje dag.

Jul 242010
 

När ni är i Malmö, vad gör ni då?

Chillar på hotellet, lyssnar på beats, skriver, snackar.

Bara arbete, grinda, grinda?

Vi har varit lite överallt, Rosengård, Möllan. Man åker runt. Vi arbetar på våran skiva.

Är det några skivbolag inblandade den här gången?

Ja, det är bara en fråga vem vi släpper det hos. Vi satsar på 2011.

Finns det några planer för Moms eller Ruggig att släppa några sologrejer?

Ska man göra nåt projekt så får man göra det helhjärtat. Nu är det Mohammed Ali.

Kronan är deras

Ni började 2000. Ni verkar ha en väldig tydlig vision för den musik ni gör. Hur har den visionen förändrats sen ni började?

I början var det bara för att ha kul, spela in. När man blev äldre ville man visa sina skills. Sen efter det gav man upp en stund. Fyra år efter ville man satsa en gång till, helhjärtat. Det blev Processen, fick bra respons; vi trodde inte vi skulle få så bra respons. Och nu är det på allvar. Vi håller på att bli etablerade artister. När vi var UKN, Underklassen, så var vi bara två grabbar som hade kul. Det har vi idag också.

Är det nåt som ni kan leva på?

Det är till och från, månad till månad. Men förhoppningsvis gör vi det. Man kan inte satsa på en musikkarriär för att tjäna pengar.

En grej om en låt ni inte körde ikväll. Följer mig med blicken. När ni hörde det beatet för första gången. Vad tänkte ni då?

Det var bara en fett najs känsla. Vi gör nåt kul. Vi bara kände att det föll naturligt. Vi har fått en ny skiva med Masse-beats.

Mycket Masse på nya skivan?

Det är blandat.

Har ni tänkt på nån titel ännu?

Faktiskt inte. Vi tänkte först på Processen fortsätter, men den här skiljer sig så himla mycket från , så det är ingen idé att koppla ihop den. Musikaliskt, textmässigt, teman, det skiljer sig väldigt.

Jul 092010
 

Freshkusten har vaknat. Jag tycker att Göteborg har visat oss en hel del riktigt feta grejer och de kommer bara mer.

Obnoxiuz (oBx) släppte plattan Channel X för ungefär 5 år sen. Då rappade han på engelska. Men om jag inte minns fel så tror jag att han hade en bonustrack med Pstq “Medans jag sov” som är riktigt tung.

Anyhow nu är de 2010 och oBx släppte just Mellan gott & ont. Denna gång svensk rap rakt igenom. bra beats och tunga tracks.

oBx gästas av gamla Gbg rävar som Gubb och Pstq som lägger endel feta rader. Plattan finns att ladda ner på Whoa.nu

Talladega, Alabama, Nascar

Jul 042010
 

Det är spännande att vara åtminstone en smula upphetsad över en senare svensk diktsamling. Det händer trots allt inte ofta.

Eller dikter, jag vet inte, jag tror att vi måste börja tillverka ett nytt slags små böcker, mellan aforismer, essä och lyrik; gå tillbaks till ofullföljda, syntesvilliga vektorer som Nietzsche och Vilhelm Ekelund och fortsätta därifrån, utan att glömma var vi befinner oss.

Nåt sånt gör Karl Larsson i Nightsong. De båda nämnda aforisterna gör sig inte till känna, men han lägger ut en text som är pratig men ändå skarp, och rör sig mellan poesi och korthuggen essäform. Det abstrakta, språkspelen, hypermodernismen följer klara resonemang. Dessa har dock från och med andra delen svårt att hålla intresset uppe, med resultat att hela boken faller ihop.

Att Larsson söker förmedla en sån här syntes, kring teman som datorspel, krigsmetaforer, fantasy och hackerfilosofi (och på ett sätt som är mycket mer spännande och dynamiskt än vad det låter när jag skriver här), är ändå exemplariskt.

Jun 302010
 

Kan inte säga att jag blev imponerad av Näääk när jag såg han live för nåt år sen, men det var nog mycket arrangörernas fel, som bara lät Stockholmskillarna köra när många i publiken redan var för för tankade eller hade gått hem.

Men jag gillar det jag sett på youtube, och hans nya video är fräsh.

May 262010
 

Jag hade fått för mig att PstQ hade hängt upp micken. Borde förstått att sånt inte funkar för riktiga rappare. Sveriges Chino XL fortsätter att imponera. Nu vill jag bara ha den versen som låt, tack. Och allt annat osläppt som han pratar om i intervjun.

Apropå Göteborg snubblade jag på den här också, promoviedon (med gästvers från Sveriges Shyheim?) för Persian Gold EP 2. Mofo är kanske Sveriges mest kapabla rappare. Han gör en del musik som inte alls faller mig i smaken, men allt mer substansiellt som han skriver blir alltid bra – även fall jag misstänker att engelskan fortfarande är som en barriär mot ett mer direkt uttryck. Vill gärna höra han på svenska. Men under tiden kan jag bara säga WOW precis som titeln på den bästa låten på mixtapet! (Var är del ett förresten?)

May 212010
 

Såg att Svante Tidholm har gjort en dokumentär. Har inte sett den. Du kanske har ännu mer tur, och vet inte vem jag pratar om. Låt mig i så fall plåga dig en stund, in the good name of driving hem några poänger.

Som ung tjänade Svante miljoner på IT-boomen. Han skrev tidernas mest substanslösa och hantverksmässigt omedvetna generationsroman (helt enkelt ett oredigerat snitt från hans epostkorrespondens). Han var med om att starta det livsstilsanarkistiska tryckerikollektivet Demonbox. En insändare klagar på medelklassinslagen på Arbetarens sistasida – gissningsvis syftar man på Svante, som ungefär svarar att klass inte spelar så stor roll; det viktiga är hur punk och anarki har makten att förändra våra liv. I den, öh, “civilisationskritiska” kalkondokumentären Surplus velar han runt och klagar på att han har mer pengar än han kan spendera (revolutionen kräver självfallet de fetgöddas gråtmilda självförnekelseritualer). För närvarande verkar han främst utleva sin mjölkmögliga tankeverksamhet på Arbetarens XX-blog.

Jag ogillar hans mediala närvaro lika mycket som jag uppskattar hans användbarhet som ideologiskt bollträ; som den medelmåttiga medelklassens obefogade självförtroende utmärkt exemplifierad.

Both his parents are writers, and his brother is a journalist at a Swedish morning paper (DN), but Svante doesn’t think his family is his reason for writing. “My parents have never demanded me to write. I grew up in a family where creativity was something natural. It then becomes something common, and not at all anything special as in a family where no-one writes.”

Detta kan förklara varför han fortsätter, när han uppenbarligen inte har nåt viktigt att säga, och dessutom gör det så illa. Medelklassen vill stå i centrum, även när man inte har nåt att komma med. Man vill förklara världen, även när man förstår lite om hur den fungerar. Kort sagt: man tror man är så jävla viktig, utan egentlig anledning. Det handlar om det symboliska kapital som Pierre Bourdieu skrev om; att man är välartikulerad och har ett visst mått av självförtroende, vilket är viktigt för att överhuvudtaget våga formulera egna, oppositionella tankar. Detta kapital försökte man i arbetarrörelsens Sverige som bekant erövra genom bl a ABF, studiecirklar och föreningslivet. Men att socialdemokraternas medlemsantal har gått ner till en tiondel på trettio år är ganska talande för situationen. Folkbildningsprojektet, som skulle lära oss att föra vår talan och tro på vår egna intellektuella förmåga, är i fritt fall. Arbetarklassens ordkarga levnadssätt och genomgående låga självförtroende kommer med all sannolikhet att bestå.

Detta förhållande förklarar delvis varför det är en sådan plåga att läsa en slumpmässigt utvald diktsamling på biblioteket och varför det är så många skribenter i Nöjesguiden (eller bland journalistkåren i stort) med skitförnäma efternamn. Detta tema dyker också upp i Fienden, Renzo Aneröds tredje del i sin trilogi om subkulturer och våld bland ungdomar uppväxta i det sönderfallande folkhemmet. Det handlar om nazis och AFA den här gången. Visst, Aneröd kör på med lika illa konstruerade intriger och dialoger som förut, men även ifall hans karaktärers (eller väldigt genomskinligt hans egna) resonemang knappast bör tas som rekommenderade politiska program så är de som vanligt utmärkt diskussionsunderlag. Författaren är säkert nöjd så. Inget tekniskt delikatessarbete, men hundra procent angelägenhet. (Det är också som diskussionsunderlag som Teatermaskinen hittar sitt kanske mest radikala uttryck.)

Särskilt intressant är Aneröds skildring av hur medelklassen i den antifascistiska kampen ställer arbetarklassen mot sig själv och får oss att glömma klasskampen; anarkokommunisten Antonios tankar kring nya strategier för att bryta fascismens splittrande effekt på arbetarklassen (javisst, man ska slå dom på käften och jaga bort dom från gatorna, men då majoriteten av Sveriges blöjnazis är arbetarklass ska man även försöka kommunicera med dom – vilket kan löna sig i det långa loppet… och terror mot nazisters familjer kanske inte är den bästa vägen att gå?); hur högerregeringen under krisen i början av 90-talet använde invandringen både för att splittra arbetarklassen och införa lönedumping – och för att framställa sig själva som ädla humanister; hur det kulturella kapital som vi nämnde förut ofta får medelklassmänniskor att agera som självutnämnda ledare inom vänstern – när de egentligen ser rörelsen som nån slags gatukreddgivande utflykt innan de gör riktig karriär – och mycket annat som förtjänar ett eget inlägg. Det kan också nämnas att bokens absoluta höjdpunkt är en hjärtligare totalsågning av Promoe än vad jag någonsin skulle vara mäktig.

Låt oss runda av med ett relevant citat från Skumrask angående den potentiella makten hos ny mediateknologi:

Frågan är bara hur vi sprider den här möjligheterna till så många som möjligt. Det intressanta är inte i första hand vilka som använder ny tekologi, sociala medier och nya informationskanaler. Frågan är hur de används.

Efter att ha jobbat med kultur och ungdomar under många år och i vitt skilda delar av samhället har jag konstaterat en sak. Unga från medelklassen (i brist på bättre benämning) ser sig själva som både konsumenter och producenter, medan unga från arbetarklassen ofta ser sig själva uteslutande som konsumenter och använder exempelvis nätet uteslutande för konsumtion.

Med ett allt mer segregerat skolsystem riskerar den här klyftan att fördjupas ytterligare. Den megafonen vi åtminstone tillfälligt förfogar över riskerar att återigen hamna i de besuttnas händer till DNs ledarredaktions och ravekommisionens chefsideologs stora glädje.

Att se Svante Tidholms film måste vara plågsamt, på flera nivåer. Caroline Ringskog Ferrada-Noli lät så här nöjd i Nöjesguiden:

Försöker hålla tungan rätt i mun här för att inte raljera. Vet själv hur mycket arbete som ligger bakom att producera ett livsverk, som jag faktiskt tror att det här är. Resultatet är ändå inte noggrant. Slarvigast är den inbjudande ytan av feministisk analys som inte hämtas upp nånstans i filmen.

Svante Tidholm undrar varför män vill köpa horor. Hans gestaltade slutsats är för att det är synd om männen, att de egentligen bara vill ha kärlek. Det låter ju som att han är intresserad av mansrollen, dennes del i patriarkatet. Det är han inte. Han är bara intresserad av mannen.

Och det är väl okej, man kan inte recensera genre. Det flesta filmer handlar om studier av mannen, från Die Hard till Superbad. Direkt sårande är dock hur han illustrerar detta genom att åka till norra Europas största horhus utan att bry sig om hororna. Det är konstärligt ytligt. Han objektifierar kvinnorna, som vilken kund som helst. Inga frågor om orsak och verkan. Inte ens i skarpt läge, när han intervjuar en högt uppsatt på Pascha, frågar han om den moraliska smärtpunkten i systematisk och ekonomisk förnedring, utan om denne skulle tänka sig att prostituera sig.

Det är underligt att någon lyckas vara på ett så vibrerande ställe och inte komma åt en nerv. Han intervjuar bara män. Förutom en kvinna han följer som inte heller lyckas vittna om något berörande. De bara hänger. Filmen drar sig inte för att reproducera porrfilmsinspelningar. Man vill gärna tro att det är kritiskt, avslöjande. Det är det inte. Kvinnorna avhumaniseras nästan ännu mer genom att bara filma deras kroppar när de blir gruppvåldtäktpåsatta.

Jag önskar att detta hade en annan dimension, åt Houllebeque-hållet. Att det fanns en vilja att iskallt och obarmhärtigt försöka återge världen. Men inte det heller. Ett flertal gånger säger Tidholm att han aldrig skulle köpa sex. Är det ett slags moraliserande? Är det fel att köpa sex? Att sälja sex? Frågan är för mig ointressant.

Tidholm säger sig vara intresserad av mansrollen. Han gullar med den, på en bordell utan att undersöka kvinnornas situation. När han efter en filmvisning i Malmö menar att våldtäkt handlar om sex snarare än makt, har jag inget förtroende kvar.

Det såg så bra ut från håll. Men det var bara en fortsättning på rådande ordning trots Atmos kredd och potential i en ny kulturs tidevarv.

Brand har liknande klagomål. Jag kan nog inte hålla med om allt dom säger, men följande är allt lite komiskt:

Kanske hade ett erkännande av deen homosocialitet som filmaren själv är bärare av lyft Svante Tidholms film och visat på hur stark maktordningen är. De självreflekterande inslagen i filmen framhåller istället hur känslosam, jämställd och djuptänkande han själv är.

Fredrik Strage gillar den. Men han är likt Tidholm liberal och skulle själv antagligen stå lika handfallen inför ämnet. Det verkar som om Tidholms världsförståelse handlar mer om avundsjuka och dåligt samvete än om kroppsliga drifter och ekonomiska realiteter. Jag skjuter från höften: hans skuldkänslor kanske kommer mindre från hans könstillhörighet än från hans status som priveligerad medelklassunge (världssamvetet brukar som bekant bränna starkare i dom eftersom man har så lite att klaga på i sin egen värld)? För att återvända till Ringskog Ferrada-Noli – hur skulle exempelvis Houllebeque resonerat? Vart kommer man i det här fallet med en vilja att iskallt och obarmhärtigt försöka återge världen? Varför köper män sex? Visst finns det de som vill ha närhet och gråta ut. Men andra vill bara spruta. Och andra vill festa och ha kul med grabbarna, och väljer då horhuset. Ja, det finns många anledningar till att prostitution är världens äldsta yrke.

Man kan tänka sig att Tidholms bakgrund på en syndikalistisk tidning hade färgat av sig såpass att han istället för att skåda jävligt långt in i det manliga navelluddet kunde lyfta fram arbetarperspektivet: att sälja sex är ännu ett sätt att sälja sin arbetskraft. Visst skulle säkert prostitutionen minska, eller möjligen i det närmaste försvinna, om vi hade ett bättre samhälle och en bättre relation till sex och det motsatta könet. Men i dagsläget kan man koncentrera sig på två saker. För det första – och detta är jag långt ifrån hundra på – att precis som med droger hålla ekonomin kring sex laglig, och alltså någorlunda i dagsljuset, där verksamheten åtminstone går att diskutera (skulle prostitutionen kanske se finare ut i Sverige än i den svettiga tyska skyskrapan från Svantes film?). Att sexköpen skulle öka vid en eventuell legalisering är inte givet, utan beror på diskussionen som samhället kommer att föra. För det andra måste hororna få ett bättre liv. De måste organisera sig för bättre villkor (och därmed även en chans att komma ur sin situation) – precis som alla andra som horar ut sig i kapitalismen.

För att avsluta: Hur göra en bättre film än Som en pascha? Ingen aning. Jag skiter i, och är ärligt talat mer intresserad av Svante Tidholm som arketyp än av hans eventuella verk. Mitt råd till honom handlar varken om prostitution eller filmskapande. Gå till närmsta arbetsförmedling och ta första skitjobb de erbjuder. Då slipper nån annan göra det. Låt sen din mediala närvaro sjunka. Ner till noll. Till det att glömskan och tystnaden råder.

May 132010
 

Ni kan säga att vi är knas och förstör den här stan,
men ni kan aldrig säga att ni såg oss som barn.

Jag lyssnar på läcket från Kartellens kommande släpp varje dag. Skivan kommer att bli helt sinnessjuk. Speciellt med Masse, en av världens bästa producenter, i studion. (Intressant att se honom gräva runt i Sydamerika och i utkanterna av 50 Cents imperium; är det någon från Sverige som kan slå stort internationellt så är det han.)

Det finns mycket att citera. Men speciellt en bit har jag hängt upp mig på, ungefär vid 3:30.

Så om vi och våra texter är helt ute och cyklar,
varför byggs fängelser fortare än kyrkor?

Det är tekniskt snyggt. Sebbe använder ett gammalt uttryck i ett nytt sammanhang. En av de trevliga grejerna med svensk rap är att man tar vara på gamla språkskatter och levandegör dom. Sen rimmar han cyklar med kyrkor. Alla vet att det är snyggt med rim som nästan inte rimmar.

I Sverige byggs det fängelser. På Kriminalvårdens hemsida kan man läsa att ett “20-tal nya anstalter byggdes under 1980-talet. Just nu byggs nya anstalter, eftersom antalet fängelsedömda har ökat.” Kom då ihåg att ökningen har sin grund i en politisk vilja. Det är inte svårt att se att den kriminella världens förhårdande har allt att göra med ett hårdare samhällsklimat – som har sin grund i nedskärningarna och en kapsejsad integration. (När jag talar om integrationen menar jag inte bara av invandrarna; socialt utslagna som missbrukare, hemlösa och arbetslösa har mycket svårare att komma in i ett samhälle dominerat av ekonomisk knapphet och söndertrasad välfärd, ett samhälle där man inte får nån andra, tredje eller fjärde chans.)

I Sverige byggs det fängelser. Precis som i USA, där det under de senaste decennierna har skett en monstruös tillväxt (här kan vi se att antalet intagna mer eller mindre har fembubblats sedan andra världskriget), sker byggandet egentligen inte som en reaktion på ökad brottslighet; den ökade brottsligheten kommer snarare som en reaktion på den politik som förs. Men det finns skillnader.

På andra sidan Atlanten har ett fåtal företag tjänat väldigt mycket på att spärra in fler och fler människor. Då våldsbrottsligheten hade minskat efter andra världskriget möjliggjordes fängelsetillväxten av nya hårda lagar som inriktade sig på mindre knarkbrott och liknande. Three strikes fyllde fängelserna med miljontals människor som snarast var socialt utslagna än asociala brottslingar (alltså skyldiga till mord, våldtäkt, osv). Om man undrar varför USA ibland framstår som så fucked up kan man börja med att kika på den här utvecklingen. Härur kommer mycket av den sociala rädslan och underordningen i det landet, misstänker jag.

Fängelserna i Sverige växer på ett annat sätt. Man bygger superbunkrar för att låsa in det nya superbuset. Som Kartellen själva har påpekat på sin blogg så har det att göra med politisk propaganda. Karriärkåta politiker försöker behålla makten med PR-knep. Snygga soundbites bestämmer deras agenda. Man ska stoppa den organiserade kriminaliteten. Det enda de har att komma med är dessa svartvita berättelser om politisk godhet och kriminell ondska. Som för övrigt är helt tagna ur luften. I Sverige existerar det ingen organiserad kriminalitet.

Det är något konstigt med liberalernas ståkuk för tunga brott. Nolltolerans och hårda straff är ett säkert recept för ett allt mer ofritt samhälle. Den kriminella förhårdningen i Sverige är inte skapat av några kriminella gäng, men av politiker. Politikerna monterade ner välfärden och lämnade det sociala arbetet åt gatan. Kanske kommer det fram tillräckligt med förhärdade kriminella ur förortens nästa generation för att fylla deras bunkrar?

Här i Brasilien verkar utvecklingen vara motsatsen. Fängelserna sköts av staten och man vägrar lägga en centavo extra på behandling och sånt. Därför byggs det inte mycket nytt. Cellerna är så fulla att fångarna står upp och sover. Man får vänta i timmar för att pissa på morgonen. Kyrkor är däremot big business. Evangelisterna är minst lika starka som i USA, och på varje gathörn öppnas det konkurrerande församlingar. Det handlar inte om vanliga kyrkor. När man ser de enorma salongerna och köerna som ringlar sig runt kvarteret förs tankarna till en rock-show. Men lyssnar man närmare på skriken inifrån så fattar man att det snarare handlar om djävulsutdrivning och reaktionär uppvigling.

Det en kompis tydligast kommer ihåg från ett sådant möte var klumpen i magen när han inte kunde lägga mer i kollekten. Han är inte kristen men mådde dåligt för att han inte kunde skänka mer pengar. Masspsykos. Goebbels skulle varit stolt över dessa välregisserade spektakel. Det går även att köpa hus i himlen. Man betalar alltså som för ett vanligt hus och får flytta in när man dör. Och de  kandiderar till den politiska makten. Och man marscherar på gatorna och skriker sina slagord.

Vi kanske ska vara glada att det inte byggs mer kyrkor i Sverige. Scientologcentret mellan Malmö och Lund räcker. Vi bör hålla ett öga på dom. Men framförallt bör vi vara uppmärksamma på utvecklingen i svenska fängelser.

1968 var Michel Foucault med om att bilda Prison Information Group, som var tänkt att hjälpa fångar diskutera sin situation som fångar. I Sverige finns Kåkbladet sedan 1999, men det vore intressant att se mer djupgående analyser. Det behövs för att vi ska ha en aning om vart vi är på väg.

De fyra raderna efteråt är otroligt  råa och sanna.

Och våra politiker dom skrattar och skålar
medan ungarna i förorten trampar på nålar.
Slavar åt satan, fast utan galler.
Här ute finns det tusentals Medans Vi Faller.

Att arbeta med kontraster är starkt och effektfullt. Som i Immortal Techniques Bin Ladin: “The system’s filled with fake christians, fake politicians / Look at their mansions, and look at the conditions you live in“. Så jävla sant. Missbruket ökar, politiker bryr sig mindre och mindre.

Den tredje raden är en träffande beskrivning av Sverige. Här är man till synes fri, men försöker man förändra situationen märks det att att man inte behöver vara bakom murarna för att vara en fånge. Fast utan galler. Jag kommer ännu en gång att tänka på hur William S. Burroughs för runt femtio år sedan beskrev de skandinaviska socialdemokratierna som kontrollsystem långt mer förfinade än stalinismen. Polisen känner sig jättehemma i invånarnas huvuden här. Det ännu mer bittra är att detta stannar kvar även när välfärden monteras ner. Kontrollinstanserna behålls, tryggheten slängs ut. Hyperkapitalismens frihet är när jag tänker efter jävligt tunt utsmetad.

I sitt ständiga refererande liknar rap hypertext. Öppningsraden i Vilsna Själar påminner oss om den avslutande låten på Mitt Kvarter. I refrängen scratchar DJ Salla in mer Dogge-citat. Det är respektfullt och väldigt passande. Kartellen är det bästa som hänt Sverige sedan TLK. Och det är mycket av Dogge i Sebbes texter och tilltal.

På den fjärde raden refererar Sebbe till mästerverket från det senaste mixtapet. På ett ögonblick spelas historien om den lovande fotbollsspelaren som det gick snett för upp igen, innan han fortsätter på nästa rad. Det är ett smart och känslomässigt väldigt rikt sätt att berätta med redan befintligt material (vilket de flesta bra rappare använder, vare sig det handlar om sina egna eller andras låtar.

Kanske låter Dogge och Sebbe klichémässiga. Det gör det också oftast när man talar om starka, grundläggande människokänslor. Smärta. Frustration. Saknad. Sånt är svårt att leverera snirkligt. Om en polare dör så talar man knappast om det med flerstaviga rim. När hela världen är emot en känns det bättre att lyssna på Only God Can Judge Me än 6 Miljoner Sätt Att Döda En Älg. Terapi saknar ofta återhållsamhet och hög stilistisk medvetenhet. Lord Knows. All That I Got Iz You. Sånt kan avfärdas som “kommersiellt”, när populärt är det rätta ordet. Och den som är rädd för det populära förlorar dubbelt, trippelt, jag vet inte hur mycket – han förlorar hela världen.

May 112010
 

Läste precis det här på Facebook.

Bojkotta The Show på Berns! Labyrint har redan hoppat av!

Men läs noga nu, det här är ingen hat.
Men en linje måste dras i sanden. Vilka artister kommer uppträda på Berns kontra vilka kommer att behålla sin integritet och visa solidaritet för Stockholms papperslösa grupp och visa ALLA att Berns inte kommer undan med vilken skit som helst.
Till arrangören: Byt lokal, för Berns kommer att blockeras denna kväll!
Mer info: https://www.sac.se/Aktuellt/Nyheter/Utvidgade-blockader-av-Berns

Ännu mer respekt till Labyrint. Ni vet redan att Aki är en av Sveriges tre bästa rappare, och Jacco är kungen av hooks.

Får se hur de andra akterna ställer sig…

Switch to our mobile site