Det här är ett av de hårdaste beatsen. Ren bakgatssplatter. Prodigy är som vanligt det passande soundtrack för att dra i sig sur ganja och Wikileaks-dokument. Och N.O.R.E. reppar hooken alldeles utmärkt för de som håller skjutjärn.
Det enda övriga jag känner igen från Hangmen 3:s katalog är lika hårda och textmässigt skogstäta Verbal Grafitti från Cormegas The True Meaning, den starka uppföljaren till 00-talets bästa skiva.
Inget låter lika mycket 2010 som Prodigy. En video för att runda av.
Till alla som stannade uppe för länge igår.
Är det inte Tim Maia så pumpar vi Z-Ro på söndagarna, eller Tragedy Khadafi… och där har du vår tids två största bluessångare. Country rap tunes och QB-lyricism… en och samma sak.
Tragedys katalog är snårig, så därför passar det med en Brytburken-samling för er där ute i bakfylledimman: några sinnessjuka freestyles, två spår från Intelligent Hoodlum-tiden, och kilovis med svidande erfarenhetsrap.
Jag skulle kunna fortsätta skriva om Tragedy Khadafis storhet, och har gjort det förut, men det allra bästa är såklart att låta mannen själv föra sin talan.
Lil B har alltså gjort en låt med Cormega, något som vi har efterfrågat en längre tid. QB-rapparen lägger tyvärr ingen vers, bara lite random snack, mest för syns skull. Seriöst, hoppa in i studion med en bra producent. Synergieffekten skulle vara att Cormega spottade hungrigare, och lilla B lade ner mer tid på sina rader.
Att Berkeley-rapparens ökänt bögiga uttalanden enbart är en marknadsföringsploj är nog inte hela sanningen. Jag har redan sagt mitt om den saken, att det inte är “unrealistic to assume that Lil B:s repeated use of Bitch and Hoes On My Dick and Suck My Dick is a deconstructionist strategy of sorts. Like geeks do with geek and niggers do with nigger. Repetition changes meaning.”
Vem förutom Lil B har modet att röra om i en av musikvärldens mest homofobiska och misogyna grytor?
Och vem utav det gamla gardet är smart nog att uppfatta och erkänna den 20-årige rapparens vision och intelligens? I’ll tell you who, världens bästa rappare, that’s who.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=SBaeg8Tmnyk&hl=en&fs=1&]
Jadakiss ft. 50 Cent – Dump (It’s Like That)
(via Rock The Dub)
Fint återanvändande av samplingen från Bronze Nazareths Doktor Kevorkian och Tragedy Khadafis mästerverk The Message.
Jada är alltid Jada, och 50 Cent låter bra här. Börjar gilla honom mer och mer (hans katalog har faktiskt en del bra grejer – och hans historia och nuvarande position är intressant, inspirerande, imponerande. Han borde dra igång en turné med G-Unit, Dipset, D-Block och Wu-Tang Clan. Släng in Nas, Cormega och M.O.P. också så blir precis alla nöjda).
http://www.youtube.com/watch?v=Tzp_USvBD5A
Hur kan man hata?
I dagsläget är dom här beatsen det närmaste man kommer känslan från de första låtarna på Straight Outta Compton och 36 Chambers. Kan man inte förstå hiphop som asocial upploppsmusik är det kanske bäst att sluta läsa här.
Hatten av för 19-årige Lex Luger, som står bakom merparten av produktionen.
Waka Flocka Flame är en helt och hållet wack MC – men det har aldrig enbart handlat om idéer och matematik och budskap och rimstrukturer. Hans energi och hur han använder sin röst som ett instrument gör honom till en grym rappare.
Det här är inget helt kompromisslöst album, men till skillnad från det nuvarande industriparadigmet där man endast hittar ett fåtal bra låtar bland en topplistesökande sörja, är det här klubbförsöken som är undantagen på ett förvånansvärt sammanhållet och fokuserat album.
Brytburken pumpar mycket Prodigy i dagarna.
Det spelar liksom ingen roll att Keith Murray lade honom raklång eller att han inte har lärt sig av med att snacka skit bredvid munnen som en villakvarterskärring. P kommer alltid tillbaks med hårdare raps. Det är det viktiga, det är musiken som vinner i slutändan.
Vi har skrivit om hans musikalitet tidigare. Hans rader verkar vara simpla, men det ligger en säregen komplexitet bakom rimbygget. Han är kanske bäst av alla på att välja rätt ord – och lika viktigt: beats.
Prodigy – When I See You Remix feat. Cormega (produced by Apex)
Extramaterialet till H.N.I.C Pt. 2 är värt att kolla upp. Spåret ovan är mitt val, i hård konkurrens. Ett av senare års hårdaste beats, halvvägs mellan 90-talets boom bap och Miami Vice-futurism.
Producenten Apex ligger även bakom 50 Cents I Get Money, alla rappares freestyle-underlag-of-choice för några år sedan.
Självklart vinner du med Mega Montana på din remix. Han behöver bara anspela på sin stamtavla för att andra rappare ska vifta med vita flaggan (vad annat kan dom göra?). Cory är för ärlig, för nära sin verklighet för att låta fler mördarvinjetter komma över sina läppar. Han behöver inte bevisa något längre, hans CV talar för honom. Låt honom samla på sneakers, bedriva lite välgörenhet, leva suburban family life och bara vara lycklig. Det har han förtjänat mer än någon annan.
Varför har inte detta nått mina öron tidigare? Man tror man har hört en del New York-rap… och så har man missat något så här hypnotiskt och fulländat.
Från samlingsskivan QB’s Finest, producerat av Havoc (via POWER CYPHER SUPREME TRUTH ALLAH AOW – en av de bästa bloggarna just nu).
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=jKpd2Bua3Ug&hl=en&fs=1&]
Action Bronsons Imported Goods är en kontrast till vanliga rap-videos. Ett annat New York skymtar förbi. Istället för klubbrumpor och bubbel, eller sletna snubbar som häller ut konjak framför murals, ser vi kinesaffärer, duvor i slow motion, indier med turban som väntar vid bussen, den myllrande trafiken, grillad anka på spett i skyltfönstret, marknadsstånd med bootleg-DVD:s, och stjärnan själv, en bastant rödhårig alban nära de trettio som kör runt i sin egen bil (faktiskt, jag menar kolla – en wunderbaum hänger från backspegeln) med en blunt bakom örat och nostalgiskt blickar tillbaka till ”Orlando Magic warm-up suits and black Shaqs“.
Vi är i Flushing, Queens, en för New York typisk smältdegel, känd för etnisk diversitet och religös tolerans, hem för rap-stjärnor som Mic Geronimo, Yak Ballz, Black Sheep, Royal Flush (men även för Fidel Castros son och Robert Moog). Mästerkocken är där, mitt i smeten, och handlar importerade varor. Sen bär det av tillbaks till studion eller köket för att laga mer läckerheter.
The Outdoorsmen har sitt i att NY-rap har blivit lättare att lyssna på den senaste tiden. Style is king; även kejsare, chairman of the board, och the fucking president. Du kan inte köpa stil. Det har dessa artister förstått. Därför kan de hålla sin grej intakt, även i det kackiga klimat som råder inom rapindustrin. Precis som Ghostface och Blaq Poet och Roc Marciano gör de helt rätt och kommer att möta framgång genom att koncentrera sig på sin stil (apa inte efter andra regioner, då förlorar du dubbelt) och vidareutveckla det som är unikt här: utsökta loopar mellan torra, krispiga trummor, tykna och ytterst välskrivna battle raps, kunskap och attityd, hantverk och having fun, street fashion av finaste snitt, världens bästa matkonst. Det är staden som aldrig sover, redo att ta det till nästa platå.
Action Bronson – The Come Up freestyle
Action Bronson – The Realest freestyle
Meyhem Lauren – Ray Lewis f. Action Bronson & A.G. da Coroner
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9rM2vh5m-RE&hl=en&fs=1&]
[youtube=""http://www.youtube.com/watch?v=jKpd2Bua3Ug"&hl=en&fs=1&]
High class New York rap… (via Unkut)
Immortal Technique had the same beat on his last album, but since I couldn’t place the sample at first, this re-use is OK (since not played out). Tech always articulates his messages powerfully, but gentrification is something that’s closer to everyday life than the situation in Afghanistan or the Illuminati… “Support your own businesses and do the knowledge…” Instead of copping conspiracy theories and 5% type Islam along with their German cars and blood diamonds, one might suggest that rappers invest in where they come from, start businesses and community centers there. Like Too Short said: There’s Money In The Ghetto.
Anyway, this sample is too dope. Action Bronson’s version got the better drums. And while he isn’t delivering much of a message, he’s got mucho flavour… look what he’s cooking up in the kitchen. He reps New York right, just like fellow Outdoorsmen Meyhem Lauren and Sean Price.
His album God Walks On Water is nice. It’s that classic 90s hardcore brought to you in the 00s. And he had Tragedy, Trife and Ill Bill on it.
