Nästa fredag gästar Sveriges hiphop-adel Malmö.
Det är klubborganistörerna Boom Bap som bjudit in hela Ayla-kollektivet den här gången, nästan exakt ett år efter att Carlito och Labyrint gjorde en oförglömlig show i regnet på Möllevångsfestivalen. Hoppas det blir sol den här gången, för Pildammsteatern, belägen i Pildammsparken är en riktig fin scen.
FREDAG 23 JULI // SOMMARENS EVENT ÄR HÄR // FREDAG 23 JULI
En dag varje månad är det som om hela byggnaden som rymmer Babel, detta nattliga vattenhål för antagligen trendnödiga blogghipsters eller testeronnödiga new rap-skallar, tar ett chill pill och bara slappnar av, vidgar skallen och lägger sig lugnt flytandes nerströms i medvetandets flod. Borta är de vanligtvis inkompetenta vakterna och de vanligtvis dyngraka Vice Magazine-pajasarna och de vanligtvis skitdryga spännbögarna. I dörren står istället sammetslena postflummare iklädda turbaner och militäruniformer och glimrande ädelstenar. Skimrande super 8-projektioner och tunga orientaliska tyger beslöjar de vanligtvis blanka, propra ytorna. Kristallen tar över lokalen.
Långsamt har denna klubb skapat sig ett rykte och en allt större skara lojala medresenärer. Det är imponerande att dra så många människor till dessa iscensättningar av försvinnande smala musikgenrer, vare sig det handlar om kosmisk blueskraut, elektronisk vardagspsykedelia, instrumentala ordsallader serverat i hemblåst glas eller barockhits på oboe och luta. Min fru har varit där långt fler gånger än jag och påstår att det varje gång varit olika lokala förmågor som framträtt, alla okända, alla experimentella och sökande sitt, och det mesta riktigt bra. Själv har jag besökt klubben ett fåtal gånger och har inte sett något som motsäger detta.
Kristallen kan alltså på ett sätt sägas vara navet i en framväxande scen (som ja, redan funnits där, någonstans, men som nu kopplas samman, vidare). Klubben fungerar även som en mötesplats för Malmös underjordiska kulturelit (i brist på ett bättre ord). Här möts folk från skilda sfärer och planer kan dras upp, allianser bildas och nya projekt isjösättas. Kanske kan denna karavan vara små ljus som verkar underifrån på Nordens mentala glaciärtäcke och smälta bort något av den Lutheranska-stalinistiska istiden som fortfarande lever kvar i oss alla. Kristallen säger att “‘jorden är som ett rymdskepp utan instruktionsbok’. Att vi inte har någon instruktionsbok kan kännas lite obehagligt, men det ger oss samtidigt minst lika stor rätt att styra som Konungar, Storpotäter och Stora Organisationer världen över. Kristallen har nu tagit makten, och delar ut den till våra besökare. Frågan ligger nu i era händer, makten är er. Hur ska vi styra skeppet, och vart är vi på väg?“
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=eeePX-uYrxM&hl=en&fs=1&]
classic!
NEW ALBUM OCTOBER 20!
Even though I doubt we’ll see another Tha Realness (aka the best record of this decade), judging from what I’ve heard so far it’ll be at least as good as The True Meaning.
Såg precis Carlito live på Möllevångsfestivalen. Då han bara har tre låtar ute (så vitt jag vet), så var han smart nog, att efter ha kört sina hits D Sån Där, Säg Pass! och Babylon Brinner (och gjort det bra), låta några andra hungriga rappare ta över. Först körde Ja-da (?) en låt, och det var bra, men sen kom Aki och hans grupp Labyrint på och stal hela kvällen, trots regn och keff ljudtekniker.
Aki är känd från sina verser med Kartellen (bl a sken han starkare än alla på Samma Knas Varje Dag). Det var kul att se han med Labyrint, de har verkligen kemi och vet hur man gör show. Jacco är grym, och dom andra två vill man också se mer av. När Professor P gick på med sina fesljumna amerikanismer efteråt var det som natt och dag. Ett mixtape är på väg. Och se dom om du har chans.
Carlito har också en EP på gång. Guldburen ska den heta, om jag förstod det rätt.
“tacka emot och hoppas på ett bättre liv i himlen,
men det enda som finns där är sateliter som tar bilder”
Passed by at the FUSION FESTIVAL last week. You know, generally it takes some days to gather your thoughts after an exhausting experience such as this… many new impressions, new musical and personal acquaintances… let me start by saying, that this was probably the best festival I have ever been to.
Germans know how to organize. Excellent, cheap, all vegetarian food. Logistics that makes sure you can walk anywhere on the festival area in a few minutes – and art exhbitions, food stands, bars and light shows between the stages and DJ floors that make sure you are never bored when moving around. Free toilets everywhere. (If you wanna flush down your shit and wash your hands with soap, you can do that for half a Euro… which felt like a sweet deal in the dirt and sweat of the festival.) Free showers (OK, in the morning and around noon, the line was almost an hour long… but times flies when you are waiting in the sun with the grass and the trees around you… and you are talking to nice people who also enjoy the Basic Channel-techno heard from the nearby dancefloor).
The whole thing was like clockwork. But the thing I found most enjoyable about the whole deal was that the crass commercial spirit, haunting festivals all over the world, had been successfully supressed here. You can take your own drinks when you see the music. No company logos. You can take all the drugs you want to, as long you’re not an asshole about it. No fights. Very few hipsters with too much attitude. In general a very relaxed and friendly atmosphere. And the whole four day festival costs only 55 euros, which, as an example, is about a fourth of the Roskilde festival.
Before going I was familiar with less than a handful of the names in the program. That did not matter, though. Walking around I could hear electronic music all around me at all hours of the day, most of it quality stuff. It is the place for you to discover new names.
The Argentinian Hijo de La Cumbia was very nice, taking a hardcore, junglist approach to Cumbia (a genre that is, as I understand it, to Peru, Bolivia and Northern Argentina what reggae is to Jamaica).
Extrawelt gave us some tight, analog techno that sounded very different (much better, fatter) than what I found with them on youtube. One of the highlights of the festival.
Marc Houle showed class, masterfully serving us hard after banging hard techno track in the very early morning.
Best of all, as well as an old favorite of us here at Brytburken, was the German dub techno wizard Marko Fürstenberg. He showed the way to a minimal future with a set finely balanced between rich dub bunker pads and sharp, edgy, digital techno rhytmhs. It was well worth to ascend to consciousness at 11 AM to see that. That he played on the outdoor floor pictured below did not make things worse.
Jag har varit frånvarande: besökte min hemstad (vilket var ett tag sen sist), låg på sjukhus några dagar, slirade över i Danmark, där jag bl a såg Miss Kittin & The Hacker.
Det var första gången jag var på Vega, men blev inte imponerad. Stället verkar drivas mer av en slags yrkesmässig formalism än något annat (vad det nu skulle vara). Samma sak med konserten. Miss Kittin är den enda pop-stjärna jag bryr mig om, och på skiva trivs hon bäst i sällskap av The Hacker. Inte på scen dock. Inte den här kvällen åtminstone. Visserligen är den kyliga framtoningen en viktig del av musiken, men det såg ut som de mest ville ha det hela överstökat (en jämförelsevis dålig kväll för dom, enligt Youtube). Favoriter som You & Us, The Soundtrack Of Now, Kiss Factory, Electronic City och Emotional Interlude saknades medan menlösa mellannummer som Rayban maldes fram helt glädjelöst. De följde åtminstone mitt råd och skippade den där Elvis-covern. PPPO, som inte är vidare spektakulär på skiva, växte till att bli rent överväldigande live – kvällens höjdpunkt.
Men det var inte främst Miss Kittin jag syftade på med rubriken.
Jag har märkt att de rap-låtar jag tvångsmässigt lyssnat på de senaste veckorna handlar om rap. Meta-rap, på ett eller annat sätt; två svenska nostalgiska tillbakablickar om att förälska sig i konstformen, en som handlar om att lära sig skriva rhymes (som sista låten på Blueprint, fast nervigare) och en hyllningslåt till döda rappare över Dead Presidents-beatet. (Tack snälle, gode Gud att det i alla fall inte rör sig om bittra New York-skallar som gnäller över att södern tagit över, att det är för mycket brudar i videos, att ingen bryr sig om veteraner som inte gjort nåt bra på femton år, osv. Jo, iofs var den där låten med Jadakiss, Saigon och Joell Ortiz som hette Hip Hop bevisligen riktigt bra, men ni vet vad som menas).
Vilken är bäst? Ken Rings Hip Hop eller Stors Min Freestyle?
Hip Hop är perfekt; fräsch, samplingsbaserad true-school som gräver in sig i hjärtat och citerar Nas mellan Kens innerligt tillbakablickande verser på ett mycket passande sätt. Masse å andra sidan lägger undan sin nyvunna kärlek för autotune och märkliga svennebanansamplingar och levererar det som TLK-traditionen utlovar; ständigt moderniserad och egensinnig New York-boom bap med Dogge i refrängen och kicks och snares likt betongblock. Ken visar visserligen varför han förtjänar att kallas för Sveriges bästa rappare, men Stors verser visar att troninnehavet inte är säkrat för all framtid. Rimtekniskt är han förbi, vad han gör i studion i framtiden kommer avgöra. Och vilken låt som är bäst får sommaren avgöra.
Likt många andra bra rappare från de södra staterna i USA är behållningen med Playboy Tre inte flerstavigheter, punchlines, battle-raps. Istället är det uttalet, närvaron, hur han rundar av sina stavelser, de ord han väljer att använda, hans ekonomiska uttrycksfullhet som räknas. Här har man inte glömt hur man använder rösten som ett instrument. Som Lil Wayne alltså, fast rakare, smartare.
Playboy Tre, the story of a drunk loner
På en låt som handlar om skriva är det dock passande att texten står i centrum. Hela Bleachers är citerbar, fylld med skarpa bilder och iaktagelser, beslutsamhet, trots, desperation, magsyra och svindel.
” What’s the point in having dreams if you never try?
It’s my story, now everybody knows why…I’m in an empty gym, beating on the bleachers,
trying to get my lyrics right…
They say I’m doomed… but I got tricks up my sleeve…”
Max Minelli låter mer New York, även när han vill sätta Pimp C på 100-dollarsedeln. Vi får alltså det bästa av två världar (minus videokameran och den 13-åriga flickan). Att lägga Dead Rapperz över Dead Presidents är genialiskt. Resten av hans mixtape är också jävligt fint.
Medan meta-hiphop traditionellt är nostalgistkt förbittrade historier som skvallrar om ett skapande som gått i stå och förlorat självförtroende och självklarhet är dessa fyra exempel fokuserade, hungriga, framåtblickande. Jo, som sagt, den mest intressanta rap-musiken kommer inte från New York längre. Men den regionala spridningen är ett löfte om en pånyttfödelse.
Det var nästan en slump att man såg Ken Ring live på Deep i Malmö igår. På Veganmässans efterfest också, vilket inte är det mest logiska tillfället för Ken att titta hit. Publiken bestod mest av folk från mässan, men även en del uppenbara anhängare av hiphop-kulturen hade hittat dit. Bra gjort av dom. Promotion den här gången bestod endast av ett Facebook-utskick i torsdag. Det visade sig att ägaren till Algarve Pizza i Kirseberg – som kör hårt med sina delikata veganpizzor för tillfället – känner Ken och hade fixat hit honom i sista sekund.
Och det var nära man sket i det. Man fick veta att han skulle gå på först vid ett, men fick vänta ytterligar två timmar medan han sov ruset av sig backstage, eller vad det nu var som pågick. Lite efter tre går han på scen och lyckas bevisa att han trots det är Sveriges bästa rappare. Hur då?
1. Han fick igång publiken. Antagligen effektivare än vilken annan svensk rappare som helst. Trots att han var helt jävla fucked up och bäng bjöd han på accapellor och dissade både Adam Tensta (svenska rappare, dom e så jävla dryga…) och polisen i Rosengård.
2. Han lägger all sin energi som MC på berättelser, budskap, väl upplagda låtar. Det är viktigare än rimstrukturer. Han kan rada upp hits i timmar.
Live-skills och låtskrivande är det viktigaste. Jämför man honom med andra stora, svenska rappare – som ex. Organism 12 och Promoe – med singlar ute så skiner han. För det första borde Organismen sluta skriva “alternativ hiphop” i stil med Den vita kaninen och koncentrera sig på det han är riktigt jävla bra på, och för det andra vill jag citera Sydsvenskans skribent (Bounca Bitch i DJ Larges remix förtjänar däremot att spelas mycket på klubbarna).
“Som mässande vänstervriden åsiktsmaskin fungerar han sämre. Det varken berör eller upprör. Riktigt dåligt blir det när han stapplar ut på dansgolvet till Filthys publikfriande elektropop-produktioner.
Första singeln “Svennebanan” är redan en mindre youtube-hit. Har ni inte hört den ännu lär ni göra det när turistsäsongerna på Tylösand och i Visby inleds.
Musikaliskt låter den värre än om Maskinen hade remixat Markoolio. Det handlar inte bara om att den skojfriska eurodiscoproduktionen får Basshunter att framstå som Prince. Texten har ett överlägset och hånfullt tilltal som förvirrar fullständigt.”
“Some D.J.’s get a chance to become producers and some even recording artest. I have been one of those D.J.’s who did it all baby just like that. My time D.J.ing and traveling the world mixing for everyone who never knew I was a D.J. and finding out how good a D.J. I am is really cool to see them go wild. When I mix “Planet Rock” backwards they all go bizerk.”
Egyptian Lover på Inkonst i Malmö!
Datum: 13/3 Tid: 23-03 Rum: Klubben Entré: 100:- (in-get förköp, kom i tid) Ålder: 20 år.
“I borrowed a few lines from other raps I wrote. It was so much fun in the studio I had to go back and record some more. I booked the time and grabbed my notebook of raps and went in to record my solo project “Beast Beats”. My mother and sister read the title of my song and said “You better not make that song, don’t play with the devil” So I went to the studio and changed my mind and programmed the beat to “Egypt Egypt” . I did not think this song was going to be a big hit, I just wanted a song to play at the dances I was D.J.ing at to say my name in it ( I was kinda vain).”
Egyptian Lover – Egypt Egypt (12” Original Mix) (yousendit) – tillsammans med Numbers och Simulationszeitalter ett av de fetaste electro-spåren någonsin.
All Out Dubstep på Inkonst i Malmö 31 januari… insåg åtminstone att dubstep kan vara mer än grötig, monoton drum n’ bass med hälften så mycket snares. Riktigt bra.
Om det är All Out Dubstep-crewet som arrangerar så blir du inte besviken… rakt igenom proffesionellt… Stockholm, Uppsala, Malmö, även Köpenhamn och andra ställen…
Fick med mig en mycket fin promo-cd. Ladda ner den mixen och annat här.
En ny svensk producent har de senaste månaderna ställt till det på topplistorna, hans låtar kan höras flera gånger om dagar på radion, och det som är märkligt är att han är riktigt bra. På Kleerups debutskiva kan man höra trevliga influenser från electro och house, och det hela är mycket snyggt gjort. Spåren med sång är bra grejer, men fetast är ändå de instrumentala sakerna, och framförallt I Want To Thank You For Nothing, som påminner på allra bästa sätt om Daft Punk och deras tidiga hits (här kan du ladda ner en godtagbar remix av den låten – orginalet är dock överlägset).
Konserten jag avnjöt med Kleerup i helgen var god, men kort. Hitsen låter bra live, men stjärnan själv var alltför borta för att ens kunna stå på benen för ett extranummer. Tråkigt för en annars trevlig kväll. DJ-paret efteråt spelade fina grejer och det var härlig stämning, men även de verkade ha fått för mycket då flera mixar flöt fram ganska fult.
I det lokala bladet läser jag att tillställningen var vild, härlig… artisten hällde ut öl på sina märkeskläder och spelade med sådan känsla att det inte ens behövde vara bra. Have you ever felt like you’ve been cheated? Hela den här rock star-mentaliteten, punken återfödd som självmedveten nonchalans och hemmatryggt gränsöverskridande… materialitet, tradition och hantverksmässig färdighet står här uppställt mot poserandet och hjärndöden i dagstidningarnas musikjournalistik, och den musikälskande publiken förlorar i slutändan.
Ryktet säger att Runkbåset inte heller befann sig i närheten av ett nyktert tillstånd under större delen av kvällen, men ändå var uppe dagen efter klockan sju för att sköta sitt skitjobb (och när jag är där är förser ingen mig med gratis öl och whiskey, vilket är jävligt synd.) Om man betalar hundra spänn och lägger ut mer stålar på blaskig alkohol kan man kräva att dessa rock-artister sköter sina arbetsuppgifter, dom också. Men sådana förhoppningar ter sig alltför fantasifulla när de kommer i kontakt med en inavlad mikrovärld där det anses föredömligt att göra bort sig med suputeri och kemikalier istället för att ge järnet och spela på höjden av sin förmåga… ibland är det stor skillnad på att verkligen förlora sig i en utflippad, dionysisk, självförbrännande Bataille/Nietzsche-liknande tripp, och att helt enkelt inte kunna hantera alkohol och droger på ett bra sätt.
Ryktet säger att George Clinton, denna funkens viktigaste jordliga inkarnation, sedan en tid tillbaka suger i sig crack vanemässigt, men att han trots detta ändå ger publiken fyra timmar oförfalskad funk vid varje föreställning. Om det nya electro-folket skall lyckas förvalta funken till en nästkommande generation får dom förslagsvis gå en längre kvällskurs i konsten att svettas och jobba på med hedern i behåll, annars blir det katastrof och disco-sjukan kommer breda ut sig (indy-pop och rosévin kanske t o m kommer att stiga ännu mer i popularitet).
I slutet av kvällen fick jag i alla fall tag på en promo-skiva från skivbolaget 24: Hours, där Kleerup enligt uppgift ska släppa lite fina grejer. Förutom honom vet jag inte vilka det är som bidrar på den mystiska CD-skivan, men det låter kompetent och väl avvägt, och man håller sig för det mesta inom electrons gränser. Det verkar som om den genren lever och mår helt OK, även i detta land.
