This feels like listening to jungle and Björk and Warp and Rephlex releases in the 90s; pure explorational joy in electronic sounds. From bedroom studios out into the streets to the final frontier, to boldly swag where no man has cooked before.
And talent pop up on the radar every otherday now.
While Lil B, who gets shouted out throughout the album and who inspirational chants and lingo is lifted from rather comfortably (but why be mad? The kid is after all an affiliate, the producer, not just a fan but a member, and Where Have I Floated is not conceived so at to cash in on hype (that would be Soulja Boy’s department) but to blast off into space), makes rap embracing all aspects of earthly life, Keyboard Kid seems to have migrated to space permanently.
We can only salute such humble high-mindedness among our young fellow travellers.
01. Ghostface f. Black Thought – In Da Park (“The first Herc Party I went to was at the P.A.L. on Webster. There were three or four of us in the gym drinking beer, high on weed. I was fourteen of fifteen years old. There was this slow-motion thing… people were dusted, smoking angel dust (PCP). The acrid smell was in the air, the smoke was visible, floating on this one level, flashing in the red strobe light. It was illin’, a hostile atmosphere, people getting high in the bathroom. When we came in, they wanted to see what circle we would dance in. I got punched in the eye: I had to battle one of the Nigger Twins. He used this spin move. Clark Kent was a DJ, but when he wanted to burn somebody he would dance. They all rapped but not on the beat. Coke La Rack was Jamaican. Timmy Tim was the smoothest: ‘The sounds that you hear hear hear… (heavy echo vibes) deaf to your ear ear ear… ’cause you have no fear fear fear… ’cause Herc is here here here…’ ‘We’re going to give you a little taste of the bass…(turns off the treble). We’re going to hit you with the highs…’” – Melle Mel, intervjuad i fantastiska boken Yes Yes Y’all)
03. Ill Bill f. B.Real – Amputated Saint (Kill Devil Hills var gedigen, men en icke-nyhet med lågt replay-värde. Men det här var ett undergångsanthem som fungerade jävligt bra.)
04. DJ Fresh f. D-Lo, Mistah F.A.B., Young Moses & Philthy Rich – 18 (Autechre Swag.)
05. Lil B – Cook, Steak, Knife (Börft Swag. Ord befrias från betydelser och blir mantran. “Cook… Steak… Knife… Swag… Kill… Knife…” Squadda B:s beat är så nära amerikansk rap kommer dubstep och EBM.)
06. Main Attrakionz – Young As Fuck (Pink Floyd / Black Panthers Swag.)
07. ISSUE ft. Droop-E, Ya Boy, and Cousin Fik – Dont Disturb My Fly
08. Lil B – The Age Of Information
09. DJ Burn One – Bobby Cox (The Ashtray är efterlängtad. DJ Burn One har talang och en vision. Lyssna på hur han har satt ihop den här låten, kolla hans blog och resumé. Marknaden är inte direkt översvämmad av instrumentala album dessa jävla dagar.)
10. Killa Kyleon f. Z-Ro – Swang Real Wide (Utifrån introt här är det svårt atta avgöra om Rother Vandross rappar eller gör klassisk soul. Har likt Houston-kollegan Scarface inte flest klassiska album – men har aldrig skrivit en dålig rad.)
11. Z-Ro – Eyez On The Prize (10cc-beats. Årets motivationsrap.)
12. G-Side ft. Geographer & Jhi Ali – Impossible (Årets intressanta producentgrupp.)
13. Big K.R.I.T. f. Yelawolf – Hometown Hero Remix (För en småstadsdude är denna remix årets låt.)
14. Yelawolf – Box Chevy pt. 3 (Den tredje uppföljaren överträffar orginalet. Årets glidarlåt, årets tyngsta bas. Rittz stjäl showen – 2010 är de rödskäggigas år.)
Roc Marciano – Marcberg
Kanske årets album. Så jävla New York. Inga hit-försök, inga fillers, en knappt märkbar gästrappare, kokainpaket, pistoler, vinylbrus, överkompressade kicks och snares, bedrägliga damer, movie-samples, hårda tider, hårigt weed, hårt arbete, dåligt väder (“Rain… Hail… SNOW!).” Att Roc Marciano lyckades spela in och släppa en skiva med samma vibe som OB4CL och Tha Infamous år 2010 är ganska otroligt. Vi tar av oss hatten.
Big K.R.I.T. – Wuz Here
Varierad, talangfullt producerad, skönt understated country rap tunes.
Balkanbrigaden – Mörda Dom
Tykna power-raps från Biskopsgården och aggressiv dubstep visar sig vara ett äktenskap förrättat i himlen. Demirel lyckas även variera det verbala våldet med låtar som Mansideal, Ensam Är Stark och Konstapel Aina. Håll ett öga öppet för uppföljaren som kommer snart.
Danny Brown – Hybrid
Det är något med vattnet i Detroit. Jag hör D12 och Funkadelic – och mycket annat.
Meyhem Lauren – Butter Mixtape
Bär New York-facklan, bär bara Ralph Lauren, bär upp det här tapet jävligt bra.
Onda & Fejs – Volvomusik
“… början på nåt stort.”
Kartellen – Programrebeller
Vi väntar spänt på skivan. Kartellen blir bara bättre och bättre. En rad nära nog klassiska låtar här: Bakom Dig, Vår Verklighet, Förhäxad Skog, Programrebeller, Medan Vi Faller, Verklighetsrap, Hårda Vägen, Betongbarn.
Tyler, The Creator – Bastard
Hiphop är baserat på osnutna snorungar i dead end areas som meckar runt med teknologi. Grandwizard Wizard Theodore var 13 år gammal när han uppfann scratching. Odd Future Wolf Gang Kill Them All representerar denna eviga återkomst till ett skaparmässigt Ground Zero. Men också nyheter: skate-kulturen gör sitt egentliga intrång i rap, beatsen för tankarna till Aphex Twin och Boards Of Canada, textprovokationerna tas från Eminem och ännu ett steg framåt, Tyler förköttsligar omväxlande Ian Curtis och Waka Flockas andliga DNA. Reklamvideon för Bastard är bara 32 sekunder lång, men känns förklarande, ödesmättad: ett rättmätigt föräldrauppror inom hiphop. “I created Odd Future cuz I think we’re more talented than 40-year old rappers talking about Gucci, impressing their peers, with the same problems….”
Earl Sweatshirt – Earl Rap återvänder till vad det var. Industrin fick sin chans – kunde inte döda det. Att de låtar av Main Attrakionz och Lil B och Odd Future som jag nämner så här i årsbästalistorna spretar åt så olika håll är ett hälsotecken, en återgång till ett klimat då Geto Boys och The Fresh Prince kunde chilla på samma playlist utan att någon lyfte på ögonbrynen. Möjligen snäppet bättre än Bastard.
Young Gully – Grant Station Project
En av årets stora upptäckter. Mycket hjärta och mycket patos, välsignat med kvalitativa beats och en strålande gästvers från snubben nedanför.
Roach Gigz – Roachy Balboa
Bra, nya raps, och bra, nya beats.
A.G. – Everything’s Berri
Madlibs sinneslag har smittat Bronx-rapparen. Eller så kanske Roc Marciano (som gästar här) och andra som visar att det fortfarande går att göra kompromisslös New York-rap inspirerar. Andre The Giant är den från D.I.T.C. som jag imponerats minst av, men för sig själv, så här tio-femton år senare, har han personlighet och berättelser så det räcker och blir över. Everything’s Berri är soul, retro, laidback, men ändå immensly contemporary i sitt ljudforskande, likt Marcberg för den delen. I sin trottoarmässiga grävarmentalitet påminner det om The Unseen eller Operation Doomsday, men i ett modernt ljudlandskap. Texterna också uppdaterade, bland standardsnacket om blunts och stunts blandas Skype och Twitter in. Som halvglömd veteranrappare är A.G. inte bitter, men nöjer sig med att göra ner pajasar och plast-thugs sådär i förbigående.
The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2: House Of The Dead
Jag hörde först The Jacka på Cormegas välavrundade Legal Hustle-samling – bland hits som Tony/Montana, The Machine, A Beautiful Mind och Let It Go: en sololåt med en rappare från The Bay. En fin gest från Queensbridge-rapparen Cory McKay (även på soundtracket till Who Am I? är The Bay representerat), som har det gemensamt med The Jacka och andra Bay-rappare att de lägger sina mest aggressiva, hotfulla rader med en fruktansvärd nonchalans och kylig deskriptivitet. Med ögonen halvt slutna viskar-sjunger The Jacka att han inte har haft några känslor på bra jävla länge, medan Cory McKay mycket behärskat frågar lyssnaren “You rap about gats?“, och erbjuder: “Feel mine. A real nine, milimeter eating up your insides“.
Barney (More Crime) låter väldigt Kalifornien, avslappnat och tillbakalutat, man hör havskusten i beatet. En klassiker i min bok.
Never Blink var den andra låten jag mindes från The Jack Artist.
I år släppte The Jacka tillsammans med Ampichino ett av årets absoluta toppalbum: Devilz Rejectz 2: House Of The Dead. Om inte annat så är detta en av årets refränger. Tack till Bayonaisse för att de tjatat.
BUBBLARE:
Cory Mo – Its Been About Time
“Give me some muthafucking elbow room… on the cool.” Det citatet definierar känslan på hela den här skivan. Cory Mo kanske inte är världens bästa rappare, men har ett skönt laidback flow, och jävlar vilka beats och gästrappare han har fått tag på: Big Bun, Big K.R.I.T, Slim Thug, Z-Ro, Playboy Tre, Mistah F.A.B., Talib Kweli, och Devin The Dude!
L.E.S. – The Beautiful Struggle
Samma kan sägas om det här tajpet – bara med Big K.R.I.T och Slim Thug dock.
Lil B – Red Flame, etc.
Ett tape är egentligen för trångt för Based God.
Diddy Dirty Money - Last Train To Paris
Diddy har snöat över på E, Ibiza, house, nyelectro – europeisk dekadens i allmänhet – och levererar ett smörgåsbord av catwalk-stänkare.
Jag älskar Swizz Beats snickarglädje på Ass On The Floor. hans hi-hats, maracas, röstsamples, om än inklämt i ett pop-format. Idealet att varje instrument ska ha sin tur och plats lever kvar här, och jag tror inte att det är vad som egentligen som menas med producentens One Man Band. Tyvärr mer sval pop än svettig funk, ändå jävla bra.
Men Hello Good Morning. Tack för detta, Diddy, grattis, god morgon. Kanye försöker vara high fashion men den världen skrattar åt honom i smyg. Därför suger hans musik (hanbordehållasigtillbeatmakarstolen). Diddy däremot bara glider, steker, slirar, stilar på panka surmagade traditionalister. Kan han hjälpa att han har begränsade dansmoves och ingen haka? Proddar han inte allt själv? Är rap skills starkt begränsade? Jag föredrar Diddys arbetsdelegering framför Kanyes alltmer uppblåsta ego, vilken veckodag whatever. Armani mot Bape – vad tror du? Kanye är bara tragisk, Diddy är underhållande och har friheten att skjuta upp skruvad klubbmusik på topplistorna – men tyvärr också friheten att lägga Rick Ross jämte osläppta Biggie-raps.
TRE TYDLIGA TRENDER 2010:
1. Internet har dödat industrin, rap mår bättre än någonsin förut.
2. New York-rap har något som liknar en återväxt. Efter att industrin trasat sönder staden har veteraner och (viktigast) nykomlingar rest sig ur ruinerna och insett att de kan vinna.
3. Stockholm har kommit med en ny skön våg. Tsunami. Balkanbrigadens mixtape är det enda icke-08 som pumpats i år. Kartellen är Sveriges bästa grupp, alla kategorier, hela AYLA-klicken har presterat nära toppen av sina förmågor, TSB är över i New York och väver drömmar med Def Jam, mer ljusskygga sensationer som Syndromet och Inkasso har visat särart – och hur jävla bra rap-Sverige faktiskt mår. Highwon är tillbaka, en viktig länk mellan TLK och dagens artister. Labyrint höll låg profil men släppte en grymt bra video. Mohammed Ali likaså.
2010 är internetvideon det bästa och billigaste sättet att nå ut, och det vanligaste sättet för folk att upptäcka ny musik på (gissar jag).
Således kom det en hel del grymma videos i år.
Action Bronson – Imported Goods, Shiraz
Rare loops. Raffinerade gourmet-raps. De här två videona ägde 2010. Det här är the soundtrack of winning – det den rödskäggige Action Bronson gör dag ut, dag in. Felet många nya rappare gör är att de så skitnödigt swaggar och self-promotar sig själva för att sedan i studion snegla på vad som säljer för tillfället. Koncentrera er på musiken, ta det lugnt, have fun, och remember that a good product sells itself.
Lil B f. Andy Milonakis – Hoes on my D***
2010 såg vi Lil B och Andy Milonakis med Los Angeles vid sina fötter. “Young Ted Danson” är i sitt element tillsammans med den ännu yngre TV-komikern. En påminnelse om hur mycket humor det är i många av Lil B:s låtar.
Main Attrakionz – Legion Of Doom
Ett dussin andra M.A.-videos skulle kunna sitta här, men Legion Of Doom är nog den mest representativa.
Waka Flocka Flame – Bustin At Em
Word to the Cohen Brothers.
Meyhem Lauren – Got The Fever, Its Like
New York-rap mår bevisligen bäst när man utan skam bygger vidare på det förflutna – standing on the shoulders of giants vidrör man fortfarande stjärnhimlen. (Meyhems andra videos är för övrigt kraftigt amatöriga, flera divisioner under de här två.)
Stor – Allt vi gjort
Den här videon förkroppsligar Stors rader från Min Freestyle… “så länge jag lever, en sådan heder, jag passar vidare och börjar dela med mig…” Slutet när de blickar ut från hustaket ger mig rysningar. “Rappare skriver texter, ST skriver historia…“
Mofo f. Sick Art – Shook Ones 2010
Tillbaks till gatan med Shook Ones II-instrumentalen, en 15-årig gästrappare och en iPhone-filmad video. Mofos kanske tyngsta vers hittills.
Labyrint – Kärleken
Labyrint har haft ett lugnt år, men den här videon är på samma höga nivå med vad de presterat förut.
Danny Brown – Re-Up I den andra videon står Danny och rappar obesvärat medan nåt crackhead står och river ut kopparrör från hans kök, vilket såklart är en för hiphopen välbehövlig dos av sjuk verklighet, men jag gillar det här beatet mer. Vad är det han halsar egentligen? Svedka? Är det hemlig svensk fulvodka, eller vad? (The Hybrid-skivan har även andra riktigt bra grejer.)
Yelawolf – I Just Wanna Party f. Gucci Mane, Pop The Trunk
House party-känslan mer än låten i sig. “I’m drunk as Paul McCartney“. Och Pop The Trunk vinner i sin lågmälda realism och hotfulla vardaglighet lätt över annan gun talk som musikindustrin sprutar ut.
Earl Sweatshirt – Earl
För ett år sedan kände ingen alls till OFWGKTA, och nu när man söker youtube på namnet Earl, så är detta det första som kommer upp. “Knock blunt ashes in their caskets and laugh it off…” Hur kan han rappa så bra, så liten? “Try talking on your blog with your fucking arms cut off….“
Mohammed Ali – Kan Nån Ringa 112
Kanske mer än någon annan i det här urvalet tillhör Mohammed Ali de artister som dels kan säga något om samhällets utveckling och samtidigt verkligen nå ut, och dels kan ta den här musiken till en ny nivå, musikaliskt. Videon är också helt next level. Det där jävla torget i Stockholm i ruiner!
http://www.youtube.com/watch?v=U8lo2RrdvPc
Z-Ro – Freestyle
Ok, ingen “video”, men nästan årets bästa video. Den här låten måste släppas snart.
Lil B har alltså gjort en låt med Cormega, något som vi har efterfrågat en längre tid. QB-rapparen lägger tyvärr ingen vers, bara lite random snack, mest för syns skull. Seriöst, hoppa in i studion med en bra producent. Synergieffekten skulle vara att Cormega spottade hungrigare, och lilla B lade ner mer tid på sina rader.
Vem förutom Lil B har modet att röra om i en av musikvärldens mest homofobiska och misogyna grytor?
Och vem utav det gamla gardet är smart nog att uppfatta och erkänna den 20-årige rapparens vision och intelligens? I’ll tell you who, världens bästa rappare, that’s who.
On The Age Of Information – one of 2010′s best songs – Lil B breaks down the boom bap format subatomically and recombines it into an entirely new creature, beyond battling and backpack topics, catapulting himself onto new territory, with the sitting-on-a-park-bench state of mind and the blunted The World Is Yours type flow intact, over a Boards Of Canada type beat, landing right in the present, describing how the internets have changed humanity.
“Even though we’re in space we still hate ourselves
The age of information is Hell“
Lil B is making it too easy for himself , in the age of information, but also capitalism continued, when he says that “the internet has destroyed the human race“. The internets possess innate tendencies of bringing us together, creating new communities, but also work at intensifying the alienation of capitalist society, tearing us apart. It’s a double-edged sword.
It’s sad to see users glued to their terminals in their homes, alone, when they ought to explore computers in the company of others; in the same physical room. We need spaces for that. Especially for those who like me lack hacker-like skills. The meritocratic order of the computer worlds needs democratic mutations. In with more people from all walks of life into these hackerspaces, turning them into social centers. Human beings need to meet, friendships need to be established, situations without a point of return need to be created. Until now technology has been in the service of capital, not humanity. Establish the new infrastructures.
Youthful expression is vital for the health of rap.
New York and Houston veterans still bring it hard, making sure rap music survive – but where are the younger cats?
While reading Yes Yes Y’all – an account of the birth of hip-hop culture in the seventies, made up of interviews with the people who made it happen – I see all the scene’s innovators being sixteen, eighteen, at most twenty (and the first time Grand Wizard Theodore showed the world his art of scratching he needed to stand on a milk crate so he could reach the turntables). Just like later innovators LL Cool J and A Tribe Called Quest and Snoop and Mobb Deep when they made their marks in the game.
The last decade can be seen as a transition period for rap music. The mixtape dominated as a compromise between the golden era album format and the locally based, globally and instantly spread, viral forms of distribution that are now establishing themselves (Youtube, Twitter and beyond). Most mixtape rappers still saw their goal as a major label contract and a big shot produced full length. But it was a long road to walk. Most got chewed up by the machine, and the few who made it had become fully media trained and business minded on their way. Music turned stale. Youthful expression went away for a decade.
Fresh and innovative rap music is rarely made by adults. It’s never born in the meeting rooms of record companies. It’s still based on teenagers in dead end areas messing around with new technology. Just like when Flash and Theodore defined modern music in the urban wastelands of South Bronx some 35 years ago. Like Golden State based Lil B and The Pack, Main Attrakionz, Odd Future. Who are catching up with the development of music and the spin of the world better than anybody in the business. In fashion. Subject matter. In rap style. In graphic profile. In media presence. And most importantly in beats. They are that next step that the RZA saw but was unable to take successfully – from analog to digital.
Tapes by 22 year old Roach Gigz and 23 year old Wiz Khalifa feel like some of the year’s best.
Kush & OJ. A whole mixtape about weed smoke and orange juice. Cannabis usage is, as we all know, tricky subject matter. It turns easily into college, stoner jock, nerd shit. But if the production stays somewhere between Warren G’s first album and the already mentioned cloud rap names, we can all be safe. No mustard stains on these samples. The few failed tracks here channel indie pop/rock, but as song structure, not as sample material, which is unfortunate.
THC-themed tracks can slap hard. Especially if in the same vein as Freddie Gibbs’ Higher Learning (Exhale). Not rambling about being confused and having the munchies and doing stupid shit, but about feeling good and growing, enjoying life, planning for the future, seeing things more clear than ever.
LILBTHEBASEDGOD IM FOLLOWED BY AROUND 33 THOUSAND, I FOLLOW AROUND 33 THOUSAND, I HAV TWEETED AROUND 33 THOUSAND #BASED#BASED ERYTAHNG BASED!!!
There are still legends living very comfortably as middle level rap stars, maintaining a following without ever compromising their artistic integrity (favorite examples: Cormega, Sean Price, Ill Bill), but the traditional rapper traditionally fits badly into this new paradigm of rap production. Lil B on the other hand – with a hundred Myspaces, almost the double in youtubes, 24 hours a day online, spreading viruslike – lives the Age Of Information like few others.
Every man has two sides. The balance between them needs to be #based. A dualism as brilliantly explored in The Bible, I’m God and I’m The Devil as in Sabac Red’s underground classic Positive And Negative.
Honesty is gold in the attention economy. That’s what makes Lil B a billionaire even when wearing dirty vans.
LILBTHEBASEDGODall the hate i will throw it in a pot. and use that as salt and peper and I will cook till my death. in my kitchen alone in tiny pants
stewarthome1 The three r’s of postmodernism – repetition, repetition, repetition!
It’s not unrealistic to assume that Lil B:s repeated use of Bitch and Hoes On My Dick and Suck My Dick is a deconstructionist strategy of sorts. Like geeks do with geek and niggers do with nigger. Repetition changes meaning. Every copy gets a different character. In a retweeting of a female fan’s tweet I feel like I’m seeing a hidden agenda of subverting hiphop’s misogyny and homophobia:
