Brandon är ensam idag om att leva Tupac Shakurs ambition att vara rapparen som är en man av folket?
Oct 052013
Dec 312011
The Jacka f. Ampachino – Starz
Innan Brandon började skriva självhjälpsraps över Imogen Heap-samplingar och innan Main Attrakionz rappade om perfekta himlavalv över fluffiga ambientloopar hade The Jacka redan vanan inne att spela in över mjukt rundade ljudmattor, uppbyggda av akustiska gitarrer, smekande new age-synthesizers och upp-pitchade indie pop-vokalister på refrängen.
Det var ett perfekt soundtrack för den sortens smärtfyllda erfarenhetslitteratur som han hade specialiserat sig på; samma introverta, varsamt sammansatta, dämpade men våldsamt känslostormande ögonblicksbilder som vi känner igen från Scarface, Z-Ro, Beanie Siegel, eller från hans samarbetspartner från Queensbridge Housing Projects Cormega (AKA Mega Montana, AKA dont front on me shorty your man’s working for me, AKA Im a reflection of the drama within, AKA världens bästa rappare).
The Jacka är farsa till 90% av de yngre rapparna från norra Kalifornien. Hans diskriminerande produktionsval inspirerar ännu den anländande generation att gå sin egen väg musikmässigt, särskilt nu när något Lex Luger-liknande är i det närmaste obligatoriskt för unga, hungriga rappare som vill sitta ner vid smörgåsbordet.
På Back Sellin Crack blir släktledet övertydligt då Squadda B rappar över samma sampling som The Jacka körde över tidigare i år.
Dec 192011
(jag vet… det är sent… men @alabama187 är ännu värre slacker och M.I.A., så jag får bestämma allt själv helt enkelt…)
OFFICIELLA… 2011… THE MOST HEAVIEST RAPS N SLAPS…!
ASAP Rocky – Demons
E-40 - Lil Grimy Nigga
Shady Nate – Front Cover
Stevie Joe – Go Back
G-Side – Came Up
Lil B – I Hate Myself
Squadda B – Oakland State Of Mind
Big KRIT – Save My Soul
Shady Blaze - Dreamin
On-Ree feat Abidaz, Marshall Arts & C.U.P. – Ba!
Kartellen – Fortfarande Knas
Stockholmssyndromet – Kärlek
Aleks – Fruängen
Bästa pop-remix:
No Lay – Someone Like You
Årets icke-raplåtar:
Zomby – Witch Hunt
R. Kelly – Shut Up
Nov 292011
Lyssnade häromkvällen på Petters, Sannas och Hugos podcast om bl. a. ASAP Rocky, och kan bara hålla med – likt Main Attrakionz (och flera andra nya rappare) lånar han friskt från olika håll, och bygger sin stil i lika delar på sina hemstadshjältar och sin nerladdningskatalog (lika mycket Bone Thugs-N-Harmony som Byrdgang för Rocky, lika mycket Capone-N-Noreaga som Mob Figaz för Main Attrakionz) – men gör något nytt och eget av det.
En skillnad är att ASAP Rocky har en superstjärnas utseende och utstrålning, medan Squadda B och Mondre M.A.N. visserligen har guld i käften och kilovis med swag – men en alltigenom lågmäld framtoning, är taniga och ser lite frånvarande ut, saknar märkeskläder och mediaträning, och verkar tänka så lite som det går på singlar och affärsplaner.
Själva musikskapandet – äventyret där man hela tiden upptäcker nya ljudlandskap och livsberättelser – framstår som det viktiga. De börjar rappa när de vaknar, och ibland innan, om man ska döma efter den vid tillfällen drömska stämningen i deras musik, och fortsätter under dagen, i studion, på scen, i sovrummet, på trottoaren.
(“mucho cheddar, me and mondre best duo ever, quote my words or do me better…”)
Kool Keith nämner i en gammal intervju (där han spyr galla över nostalgiska producenter som gräver i gamla smutsiga vinylbackar och det då nyanlända soundet med uppspeedade röstsamplingar – han vill absolut inte höra sig själv över några Mickey Mouse-beats!) en slags Frankenstein-princip som han saknar i modern rap. It’s alive! – den där monstruösa oförutsägbarheten – keyboardisten spelar med båda händerna, musiken styr musikern och vice versa i ett växelverkande system, artisten släpper kontrollen och går in i ett jämlikhetsförhållande med sina instrument, musiken börjar leva ett eget liv.
Kraftwerks och Lee Perrys berättelser om hur maskinerna spelade dem. Mad Mikes orgelspel i kyrkan varje söndag där den helige ande stegvis tar över och börjar spela förut okända ackordföljder genom honom. Aphex Twins djuphavsdykningar i sinusvågor och effektoceaner, hans totala kapitulation inför musikäventyret, hur han i likhet med Nietzsches rekommendation gjorde själva musiken till livets organiserande princip.
Jämförelsen med Aphex Twin fungerar också när man begrundar djupet och bredden i deras material, hur de känner sig hemma i lika många stilar inom rap som engelsmannen gör inom elektronisk musik. Allt är inte genialiskt, men det är genomgående belönande lyssning.
Jämte Lil B är de unga Oakland-rapparna de enda verkligt experimentella rap-artisterna på 10-talet, på så sätt att deras hållning helt och hållet går ut på att föra musiken framåt, en strävan som påminner om åttiotalets Bomb Squad och Ultramagnetic MC’s och en tid när genrens gränser fortfarande höljdes i dimma. Kanske är det därför som de kan arbeta med rockmusiker och electronica-artister med en viss bibehållen värdighet.
Även textens ärlighet och öppenhet har de gemensamt med Lil B, men där Based God rappar om att ha positiv inställning och att heala planeten så säger Main Attrakionz: “young niggaz got numbered days / take the cape off… aint no getting saved“. En enkel råhet, och ett iskallt, verklighetsnärmande tilltal som för tankarna till tidiga Mobb Deep; unga veteraner som redan har sett för mycket, nersänkta i alkohol och narkotika, på drift i vildmarken… “my uncle died in my mothafucking face / heroin addict, that’s why I love how the bo* taste“.
Trender och poser är skit samma. Inga stora ord, men valda med en omsorg som tecknar skarpa och unika bilder. Inga stora gester, bara hundra procent lågmält, djupt mullrande vardagsliv. Squadda B vaknar upp till en huvudvärk med stort H efter att ha sålt crack hela natten, och nämner att hans hustlande i slutändan handlar om “not even minimum wage… it’s not right“.
Rick Ross fantasier om kokainprofiter och gangsterkontakter kunde inte kännas mer avlägsna. Man blir påmind om Method Mans berättelse om hur mycket han hatade att hustla, eller 2pacs redogörelse för att han som ung inte fick sålt en enda bit crack, att hans polare från the trap istället gav honom fickpengar och rådet att satsa på musiken – Gud välsigne dom för det.
Men för att återknyta till inledningen – det finns ingen anledning till att ställa ASAP och MAz mot varandra. Tillsammans gjorde de årets bästa låt – Leaf som den hette på Live Love Asap, eller Take 1 som den döptes till på 808s & Dark Grapes II.
Veckorna framöver kommer att spenderas med att klura på vilket av dessa tapes som är årsbästa. Kanske har Squadda Bambino, som knappt fyllda tjugo redan har tjugo-trettio tapes under bältet, ytterligare något att säga i den diskussionen – någon gång före nyår kommer förhoppningsvis hans solodebut Back Selling Crack.
Brytburken har redan världens första intervju med honom, och kommer förhoppningsvis att följa upp med en kortare session då.
(*Oakland-slang för hostmedicin… som bekant populärt, vanligen utblandat med läsk, bland rapfans för sina heroinliknande ingredienser.)
Jul 072011
Som ni ser på framsidan nedan (vad händer Marvin Gaye?) målar den här skivan upp en de svarta amerikanernas allegoriska rörelse från “SLAVERY”, genom vårt nuvarande “MENTAL SLAVERY”, till en tänkt “MENTAL FREEDOM”.
“FREEDOM“, kort och gott, alltså ekonomisk och politisk sådan, saknas på bilden – det är också ämnen som Lil B först nu börjat nosa på. Men att han faktiskt gör det, istället för att låta sitt budskap fullständigt lösas upp i en slags menlös new age-sörja, det uppskattas av lyssnaren.
Genom en enorm produktivitet och ett pärlhalsband smart avfyrade PR-skandaler har Lil B omvandlats från den überobskyra Myspace-bizarristen som jag första gången läste om på Cocaineblunts för två år sedan (Noz första sammanfattande intryck är fortfarande den skarpaste analysen av Lil B:s musik) till den kanske mest omtalade – avgjort mest uppfinningsrika – rapparen i världen.
Genom titeln på sin skiva skickar Lil B iväg I’m Gay som en trojansk häst ridandes den hype och homohysteri som han så effektivt har piskat upp de senaste månaderna (har freestylat att han är lesbisk och bög; har sagt att han ska fuck Kanye West in the ass om han inte samarbetar med honom, och mest provocerande; har hotat att göra musik med Lupe Fiasco) – men inuti gömmer sig Brandons version av ett soulfullt, samplingsdrivet och ganska traditionellt hiphop-album.
Många Lil B-låtar är perfekta för att go nuts like pistachios till på klubben, men här väljer han att visa upp en annan sida. Utan större ansträngningar läser man ut hyllningar till rappare som Cormega och Nas mellan raderna – som dock strösslats generöst med typiskt fritt flödande based freestyles-improvisationer.
Att dryfta huruvida Lil B är ironisk eller postironisk eller whatever är fruktlöst då den unge Berkley-rapparen har navigerat bortom den misären. Som vi förut noterat är det även hans sällsynta ärlighet som genererar guld i uppmärksamhetsekonomin.
Mycket på I’m Gay kan avfärdas som överkänslig självhjälpsmusik, men då glömmer man att mycket av den bästa rap är just blödiga motivationsoundtracks (tänker man efter så kan man svårligen säga att exempelvis Z-Ro:s “I’m a sponge soaking up pain trying to come out the rain” är ett exempel på ett mindre smetigt bildspråk). Tidigare världsamvetesförsök från Based God har varit känslomässigt kladdiga, strukturmässigt kluddiga, men här lyckas han genomgående göra fräscha och dynamiska låtar av samma egentliga känsloläge.
“They say I can’t do my thing… I’m a build my own lane“
1. Det är så mindblowingly synkroniserat och avgrundsbased att man öppnar med en sampling från svenska flumhelgonet Bo Hanssons mest kända skiva att man lätt tror att det bara kan gå utför från här – men trots en del starka rader är Trapped In Prison långt ifrån skivans höjdpunkt.
2. När efterföljande Open Thunder Eternal Slumber inledningsvis förklarar, över en drivande indie rock-loop, att vi befinner oss på motorvägen vid Kaliforniens kust, från Berkley och ner genom Oakland, ser jag religionskritikern – inte ateisten – Lil B framför mig i bilen, på drift enligt hemstadens rebelliska beatniktradition, och han verkar improvisera: “No Sir, I don’t believe in Jesus / you’re a slave to the world and the books of preachers (…) 9 to 5, can’t even pay the bills, we need managing money for the builders and plummers / the waters, the purifiers, the paper, the lumber / I might go to L.A. for the summer/ Venice Beach Music, open up the thunder / Eternal slumber“. När Lil nu B har blivit bättre på att rappa rent tekniskt så har hans budskap och bildspråk också blivit klarare, mer politiskt och mer poetiskt.
3. Game skulle kunna ha passat på The True Meaning eller The Pretty Toney Album. “Please show me who’s your boss, ’cause I’m a tell ‘em that you dudes is lost“. Som titeln antyder så droppar han game: att man bör snacka mindre och lyssna mer, om knarkjobben och fängelserna de har förberett för ghettobarnen, att de har delas upp oss likt apartheid, om hur folk ser på en annorlunda när man flyttar från hooden. Det märks hur mycket Lil B älskar att rappa. Föreläsningen avlutas med ett passande “Brangkadang! Swag! Woop! Woop!”
4. Clams Casino tlar sitt bombastiska sound till en ny nivå på Unchain Me, det här projektets Motivation, alltså populärkulturell själarening i hyperemotionell arenarockstöpning. I’m Gay bör tolkas efter sin ålderdomliga betydelse, då det är ett genomgående tema på skivan; Brandon är inte bög, men uppfylld av glädje. Inget ovanligt ämne i rap, men för ovanlighetens skull gläds man med artistens framgångar. Det är ett sublimt ögonblick när han säger att han är “the God MC like Hova” och att hans “grind is over“.
5. Neva Stop Me är till hälften based freestyle, till hälften traditionella lyrics, men textmässig rörighet utesluter inte att det låter jävla bra. Beatet är mer New York-honung och Lil B har övat hårt på sin Pimp C Prison Interview-röst, som klipps in perfekt mellan verserna.
6. Barack Obama-samplingen och pianoloopen på Gon Be Okay är egentligen alldeles för cheesy och nära till hands, men vid “things will never be the same” fuckas ändå mina känslor varje gång. Lil B sysslar egentligen sällan med några slags avantgarde-texter (och här regnar det definitivt klichéer), men vem bryr sig då det alltid är den här fullständigt självutlämnande, självläkande och självhjälpande ärligheten som i slutändan är det mest överskridande ögonblicket?
7. The Wilderness – en till Neva Stop Me, men pampigare. Det är inget fel i att lägga snarlika låtar på samma skiva, det visar bara att man är på rätt spår. “Back then, we was parted by the masters / Gave us religion so we couldn’t move past it (…) And why college… is so expensive? / People wanna learn, but there’s always some fences.” Precis som på Neva Stop Me avslutar han suveränt: “I’m at peace / One love, man, I’ll fix that beef / Can’t nobody do it like that boy Lil B“.
“I need to learn my history… ’cause I hate myself.“
8. Den som följt Keyboard Kids internetkarriär hittills kan glädjas över att hitta hans typiskt basedworld-drömska I Hate Myself här. Klina datortrummor, metadonkörer och aukustiska gitarrer tränger in i rapparens inre och får ut det bästa ur honom. Låten (som avslutas: “I love myself!“) är en triumf för based-soundet, men även för rörelsens berättelser och budskap. Jämför med rappare som Nas, Killah Priest och Tragedy Khadafi; djupt formulerade budskap, framfört elastiskt och starkt stiliserat, halvimproviserat, mästerligt. Dessa adlibs skär djupare än andra rappares verser. Vare sig man vill det eller inte så kommer många 90-talister att behandla Brandon McCartney som sin 2pac.
9. Get It While Its Good-beatet är kompetent, men tråkigt. Lil B är ökänt dålig på att ge props till sina producenter men jag antar att detta är 9th Wonder? Det börjar åtminstone halvsjungas mot slutet. “Went platinum on the internet.”
10. I Seen That Light – OK låt , men en raksträcka på den här berg-och-dal-banan.
11. My Last Chance – mer utfyllnad, trots att Brandon helt obrytt (låter det som) spatserar förbi tillsammans med Luther Vandross studiomusiker och frågar lyssnaren: “Am I just in love with this thing called life? Can I give it a hug?”
12. På 1 Time Remix samplar Clams Casino samma studiomusker precis när de peakar i en jam-session. Att Lil B kör över sådana breaks är egentligen inget nytt; vi har Times Blue. Hans sista adlibs avslutar albumet på ett passande sätt:
“Give it up one time for the up top! One time for the bottom! One time for the left side! One time for the autumn! One time for the summer! One time for the winter! One time for the… baby girls and the mothers and the sinners, the believers, the underachievers, the dreamers! Everybody in the middle! Everybody on the side! Everybody from the little to the tallest, to the shortest, to people in New Orleans! To people on the East Coast! The West Coast! Down South! Midwest! We the best!”
(Till vänster på bilden ser vi den briljante och evigt unge komikern-rapparen Andy Milonakis, som Lil B tidigare samarbetat med.)
Har man enbart hört Lil B helt snabbt innan den här skivan så framstår utvecklingen som enorm. Egentligen har han alltid gjort sådana här låtar, de utgör dock någon procent av en 3,000 låtar bred katalog. Om man väljer, vrakar och ratar, ratar och ratar så skulle man redan kunna ha satt ihop sitt eget I’m Gay – alltså en sammanhållen skiva med hög lägstanivå. Det gör jag här.
Med I’m Gay misslyckas Lil B med att göra ett klassiskt, traditionellt rap-album. Han saknar inte fokus, men formmässig disciplin. Kanske börjar han en dag sitta längre med sina texter och bry sig om att göra omtagningar i studion, för att på så sätt svetta ut allt överflödigt och störande ur sitt redan urstarka bildflöde. Då kommer en verklig klassiker. Det kanske inte är hans avsikt. Kanske representerar det fragmentariska och ADHD-liknande framtiden. Vad jag tycker om I’m Gay om några månader eller år ska bli intressant att se. Nu har jag bara svårt att sluta lyssna.
Jul 042011
Nem270 – brytburken.se EXCLUSIVES
TRACKLIST:
1. Nem270 – Bay Area Milka
2. Nem270 – Slow Jam Loop
3. Lil B – I Need My Love (Instrumental)
4. Main Attrakionz – Greenlife Or No Life (EXCLUSIVE)
5. Main Attrakionz – Teddy Gram (Instrumental)
6. Main Attrakionz – Zoned Out Mackin (Instrumental)
7. Mondre MAN – Movie (Instrumental)
8. Shady Blaze – Never Giving Up (Instrumental)
Mar 182011
Mar 012011
Nä men seriöst, jag kan knappt höra skillnad på de här två låtarna.
Det är rå lo-fi elektronik, ikonoklastiska och betydelseupplösande mantran, ett jävla rens helt enkelt.
Feb 272011
XXL är ingen tastemaker. Inkluderandet av vissa rappare på deras årliga nykomlingslista känns lika fresh som 4-sidorsannonserna för Ja Rules kompisrappare i The Source runt millenieskiftet – men uppmuntrar till andra inventeringar.
Meek Mill har imponerat, men jag har inte fastnat. Samma med Vado, som har släppt några hårda låtar men likt A-Mafia i slutändan är en kompetent gaturappare med ett uttjatat NY-swagger.
Resten av listan skriver sig själv, trogna läsare överraskas inte.
1. Lil B (har påverkat rap, och kulturen i större mening, så djupt att det förtjänar ett eget kapitel. Gräddan av hans oöverblickliga katalog skulle kunna ha stelnat till en klassisk skiva – men du behöver inte gilla en enda låt för att lämna plats åt honom här.)
2. Young Gully (Grant Stant Project var mycket hjärta men hans smärta och obryddhet gör att han hamnar så här högt.)
3. Squadda B (Det var länge sedan hiphop-beats gav dig så här vidöppna visioner. Men producenten-rapparen Squadda Bambino specialiserar sig även på att lägga den sortens nakna, lågmält intensiva rader som får en att återvända till en artists alster.)
4. Yelawolf (Box Chevy 3 var årets låt och Hometown Hero-remixen årets vers. Bonnagrabben släppte även en del dynga. Varje kväll ber vi till The Ghost Of Eddie Meduza att nerstigandet i Shady Records inte leder till en skitmalström i Catfish Billys katalog.)
5. J-Stalin (Petter417 uttryckte det väl: “han har den där 2pac/Lil Boosie-grejen going on, den där absoluta avsaknaden av distans mellan känslor och uttryck, bara i själva rösten uttrycker han allt.”
6. Starlito (Han är nere med DJ Burn One. Han är en produktiv, ödmjuk, teknisk rappare med karaktär.)
7. Big K.R.I.T. (Wuz Here är ett av den senaste tidens starkaste album.)
8. Roach Gigz (Roachy Balboa 1 var ett beundransvärt fokuserat tape. Roachy Balboa 2 visade upp andra sidor av rapparen på ett ovanligt värdigt sätt.)
9. Danny Brown (Är man så här personlig och allsidig så finns det alltid plats för punchline-rappare.)
10. Action Bronson (Traditionalistisk NY-rap på gourmetnivå.)
11. Rittz (En tajt rappare med sviniga rapid fire-texter och DJ Burn One-beats måste vara med här.)
Pratar vi freshman-producenter finns det också en del att uppmärksamma. Vi återkommer.
Feb 272011
Ser videon ovan efter jag ser den här videon, och tänker: Vem trodde att Lil B och Tony Yayo skulle skina med klassisk NY-skit 2011? Och att Tony Yayo skulle stjäla showen från The Based God med någon slags GM GRIMM-vers?
Det kanske låter konstigt idag, men G-Unit lät jävligt bra när de kom. Beg For Mercy hade sjuka beats.
Det här är iofs den enda andra Yayo-vers som jag gillat: