(Vila i frid, Killah P.)
Svensk rap har inte bara tagit en politisk vändning innehållsmässigt. Rappare har även blivit aktivister.
Redline ställde upp mot utsäljningen av Alby. Många engagerade sig kring REVA. I en debattartikel sammanfattade det svenska rap-berättandets gudfader läget: “Vi har en regim i landet som inte vill oss väl. Det handlar om en utplundring av våra gemensamma tillgångar.”
I Grekland har den ekonomiska krisen gjort situationen mer kritisk. Där betalar rappare ett högre pris för sitt engagemang.
Pavlos Fyssas, mer känd som Killah P, blev 34 år gammal. “Han fördes till sjukhus, men hans liv gick inte att rädda. 45-årige Georgios Roupakias, känd högerradikal från Pireus, kunde gripas sedan den döende Pavlos Fyssas pekat ut honom. Han hade då en kniv i handen, uppger sajten Athens Indymedia.”
Fyssas organiserade hiphop-evenemang i sina kvarter, och var även medlem i vänsterpartiet Antarysa och aktiv antifascist. Jag kan inte säga mycket om musiken då hans raps är rena grekiskan, men här lägger han något angeläget över en jävligt snygg Al Green-sampling, och här gör han sin grej över What’s The Difference-beatet:
Under min livstid har nazister dödat 23 människor i det här landet. Just för tillfället verkar de nöja sig med att misshandla barn. Men samtidigt som Gyllene Gryningen trappar upp sitt våld i ett försök att föra Grekland närmare inbördeskrig så marscherar 250 av deras svenska kamrater genom centrala Stockholm. Enligt rapporter fick de med hjälp av en mur av poliser, och mot ett kompakt folkligt motstånd, kämpa för varje meter.
Fortsätt så. Inte en milimeter till dem, inte på gatan, inte i skolan, inte på arbetsplatsen, inte på nätet.
Klagar man när folk tar till våld mot nazisternas framfart så följer frågan – vilket samhälle vill du leva i? Hur situationen i Sverige hade sett ut idag om inte antifascister hade slagit tillbaka VAM och NSF och jagat ut dem på landet och nätets mörkaste vrår, och sett till att det faktiskt var vänstern som vann på gatorna, är inte svårt att föreställa sig. Man behöver inte tänka längre än till Grekland.
Revolutionär Fronts video från Stockholm är inte världens bästa reklam. Det ser mindre bra ut när flera sparkar på en som ligger. Antifascistiskt våld är inte snyggt, och inte alltid heroiskt. Men nödvändigt.
Det finns lyckligtvis en lösning på sekterismen, macho-attityden och våldsupptrappningen inom antifascismen. Stop crying from the sidelines och gå med själv. Gör motståndet bredare, mer utåtriktat, och mäktigare.