French Montana är en bra pop-artist – han lägger tillfällesvis mäktiga hooks och väljer nästan jämt jävligt bra produktioner – men ingen bra rappare… alltså rent hantverksmässigt.
Man märker hur mycket han har lärt sig av Max B, men även att han gör sin egen grej av det.
“Spotta mot himlen, fejset blev blött.
Sparka mot dörren tills du blev trött.
Borde jag dött? Nä, han måste haft en plan
för en risig jävla tok som drack en kir om dan.“
Detta var nog den knuff jag behövde för att dyka ner i den legendariska Memphis-duons katalog. The Artist Pays The Price är en av mina favoritlåtar någonsin – men vissa grejer dröjer helt enkelt att kolla in. För få timmar på dygnet och så. Och när man äntligen gör det så växer tacksamheten mot alla de som orkar predika (eller peka med hela handen, som Onda och de andra gubbarna när de helt osvenskt valde att lägga bluesen över något annat än uttjatade Premier-instrumentaler).
Hur ter sig livet där nere? On Top Of The World, som pumpas just nu för första gången, låter som ett fläckfritt, överfläskigt Cadillac-soundtrack, och får en att sakna en tid då artister vägrade att kompromissa med sin musik.
