The Jacka f. Ampachino – Starz
Innan Brandon började skriva självhjälpsraps över Imogen Heap-samplingar och innan Main Attrakionz rappade om perfekta himlavalv över fluffiga ambientloopar hade The Jacka redan vanan inne att spela in över mjukt rundade ljudmattor, uppbyggda av akustiska gitarrer, smekande new age-synthesizers och upp-pitchade indie pop-vokalister på refrängen.
Det var ett perfekt soundtrack för den sortens smärtfyllda erfarenhetslitteratur som han hade specialiserat sig på; samma introverta, varsamt sammansatta, dämpade men våldsamt känslostormande ögonblicksbilder som vi känner igen från Scarface, Z-Ro, Beanie Siegel, eller från hans samarbetspartner från Queensbridge Housing Projects Cormega (AKA Mega Montana, AKA dont front on me shorty your man’s working for me, AKA Im a reflection of the drama within, AKA världens bästa rappare).
The Jacka är farsa till 90% av de yngre rapparna från norra Kalifornien. Hans diskriminerande produktionsval inspirerar ännu den anländande generation att gå sin egen väg musikmässigt, särskilt nu när något Lex Luger-liknande är i det närmaste obligatoriskt för unga, hungriga rappare som vill sitta ner vid smörgåsbordet.
På Back Sellin Crack blir släktledet övertydligt då Squadda B rappar över samma sampling som The Jacka körde över tidigare i år.