En eftermiddag på Jamaica, 1967. Under inspelning glömmer studioteknikern Byron Smith att dra upp röstspåret på The Paragons On the Beach.
Ruddy Redwood, nere med den legendariske Duke Reids soundsystem, tar ändå med den nypressade skivan till kvällens dans och spelar den, mixandes mellan den vokala och dub-versionen. Publiken blir helt till sig.
Reid inser att pengar kan sparas; från en enda session med betalda studiomusiker kan producenten nu med mixerbordets hjälp sträcka ut en låt till flera olika versioner.
”Dub’s birth was accidental, its spread was fueled by economics, and it would become a diagram for hip-hop music. A space had been pried open for the break, for possibility. And, quickly, noise came up from the streets to fill the space – yard-centric toasts, sufferer moans, analog echoes – the sounds of people’s histories, dub histories, versions not represented in the official version.” (s. 30, Jeff Chang, Can’t Stop Won’t Stop)