I dagens Aftonbladet lägger Ann Charlott Altstadt fram en ganska intelligent kritik av mentaliteten hos Sveriges modebloggare; deras fokus på entreprenörskap och lyxmärken, den tankemässiga och språkliga torftigheten.
“Du lyckas förstås med allt om du bara vill, precis som företagaren och juridikstudenten Isabella Blondinbella Löwengrip vågade satsa på sig själv och valde en pappa som både är företagare och jurist.”
Altstadt missar dock att lyfta fram de alternativ som handlar om något annat än att älska skitjobb och skitdyra märkeskläder. Det känns nästan som att hon attackerar modevärlden i sin helhet (alla där har knappast adliga efternamn), och det bör man akta sig för. Jag har vänner som lagt en hel ihopslavad minimimånadslön på ett par heta stövlar men hatar inte på dem för det – de där stövlarna är ofta det enda vackra de har i sitt liv (word to Ice-T och hans analyser från The Ice Opinion).
Altstadt fortsätter med skryt om att hon “har vuxit upp med punk och proggvärderingar”, och dömer ut “80-90-talisterna” som “troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin”. Så kan man säga, om man vill ha sagt nästan ingenting.
Men medan Altstadt arbetade på sin mediekarriär förhindrade 80-talisterna Sverige från att bli en bananrepublik genom att slå tillbaks nazister på gatorna, gång på gång, och när vi sprang från kravallsnuten i Göteborg efter att vår kamrat blivit skjuten i magen så var det i jävligt klina sneakers.
(Jag spenderar själv knappt något alls på mode, varken tid eller pengar, men kan åtminstone rekommendera bloggarna The Sartorialist och den sorgligt insomnade Lutte des Classes. Andra tips mottages tacksamt.)