Cornelis – filmen och arvet

Råkade se den med jobbet.

Jag har aldrig lyssnat på hans musik, men det har funnits en respekt för Cornelis Wreesvijk i mitt hjärta som har vuxit med åren. Det är svårt att pumpa det som ens farsa lyssnade på när man växte upp. The Beatles och jazz har jag med tiden lärt mig att uppskatta, men för Cornelis har det varit svårare; tidstypiska uttryck och stilar fungerar som en barriär mellan en generation och en annan. Jag har svårt för visor och blues, och hans lustiga, käckt uppkäftiga låtar går fan bort. Det temperamentet kan jag omöjligen relatera till. Ge mig tio år till.

Hans musik förtjänar att leva vidare i min generation som mer än taffligt samplingsmaterial för en Lilleman-singel.  Amir Chamdin, förut Infinite Mass-medlem, numera regissör, har lyckats bra med att förmedla hans betydelse i samhället och historien. Det är inte svårt att hålla med om vad Chamdin sa i någon tv-soffa: Cornelis är det hårdaste vi har i Sverige; känslomässigt intensivare, mer talangfull, och med betydligt mer stake än Thåström eller Lundell, eller vilken annan stackare som nu hör hemma i den här diskussionen.

Man blir inte profet i sitt hemland, speciellt inte i Sverige. Därför saknar Göteborg gator uppkallade efter Patrik Sjöberg, och därför hatade man på Cornelis när han levde. Man såg skandalmannen före artisten. Först som död fick han sitt erkännande och folkets kärlek. Kanske är det rödvinsetablissemangets sönderkramande som gjort honom så svår att ta till sig.

Brytburken ska nu tvätta öron och ögon och ägna oss en stund åt hans texter (jag gissar på att de ofta fungerar bättre utan musik). Om inte annat så för att hedra en föregångare som till viss grad mjukade upp livet i vårt socialbyråkratiska konungarike, som hjälpte till att grusa vägen framåt i den här mentala istiden.